torsdag 22 juni 2017

Mutkorv som avskedsmiddag.

Så har det då hänt. Efter fyra år i ett av världens mest korrumperade länder har jag då slutligen blivit avkrävd en muta.
Jag har alltid undrat om det är jag som inte kan läsa de subtila signalerna, förstå hintarna, spela spelet.
Visst har jag sett de sedelstinna handslagen som chaufförer ger trafikpoliserna för att få köra sina trafikfarliga fordon med krockskadade eller metalltrötta karosser, slitna däck och avklippta bilbälten. Visst förstår jag att de stora fyrhjulsdrivna lyxbilarna som folk kör runt i inte betalats med ärligen tjänade löner.
Nog har jag funderat på om jag inte någonstans i den här galna immigrationsprocessen borde ha stuckit till någon en lämplig summa och fått allt fixat.
Mina problem har alltid varit VEM ska man muta? Jag tror inte jag skulle betala rätt människa som verkligen skulle ha makt att ta de beslut som behövs.
Och hur ser muttaxan egentligen ut? Man köper inte finbilar med hundringar liksom. Det ska prassla i kollekten.
Men nu är det så här: jag har inga pengar att muta med. Jag får ut 119.000 kenyanska shilling i månaden. Detta är mitt enda jobb. Det är runt 10.000 svenska kronor. Hyra och vakt och "paying back to local community" genom att ha en hemhjälp kostar mig varje månad 95.000 shilling. Kvar är runt 2000 svenska kronor i månaden till mat, transport etc. Easy peasy säger ni. Mat är ju jättebilligt i Kenya. Inte.
En liter mjölk kostar just nu en 10:a. Den smakrika osten 280 kr/kg.
De 10.000 kronor per termin som varje dotters skola kostar skjuter maken till när han kan klämma ut nåt ur sina vibranta och kreativa, men knappast höglikvida företag. Jag har lånat pengar från bror och vänner.
Och sanningen, hur förvånansvärd den än är, är att vita människor inte skiter guldmynt när de går på dass.

Det börjar dra ihop sig till hemfärd här i Kenya. Idag är det exakt en månad kvar tills vi far hem. Ì flera månader har jag drivit ärendena för att få de pengar jag har rätt till enligt regler och kontrakt. Pengar för praktikhandledning, reseutlägg, extraundervisning (10 mot stipulerade 3 kurser per termin) och pension som inte kommer utnyttjas. Och så biljett hem för mig och familjen och allt bös vi dras med.
Det har varit en enorm samling av stämplar och underskrifter och godkännande på massa nivåer. För att stoppas vid The Cash Office med kommentaren: "We have a cash flow issue". Det har de inte. Just cashflödet är kanske lite för liquid om man säger så.
Så den senaste månaden har jag tagit en arbetsdag i veckan åt byråkratprat och pushning av mina claims. Och största orosmolnet har väl hela tiden varit att jag behöver få våra biljetter hem betalda. Jag har tjafsat med beställningsavdelningen och med resebyrån.
Så igår tyckte väl någon att jag marinerats tillräckligt och var redo att utgöra en festmåltid.

Genom ett telefonsamtal fick jag veta att "We need to make mutual contributions for things to happen, you understand?" och "You wouldn't like your trip home to be postponed, would you?".
Samtalen kom från den exekutiva chefen för ekonomiavdelningen, Deputy Vice Chancellor, Finance.
Trots att jag var rätt upprörd lyckades jag lite nyfiket fråga om vilka pengar det rörde sig om. Alltså 500 spänn kan man ju avvara för att slippa den här djävla skiten, hur moraliskt rättrogen man nu än råkar vara. "Oh, just according to your budget" blev svaret. Jag upplyste honom om att han ju redan känner till min budget eftersom det är han som är den beslutsfattande för att jag ska få betalt det jag ska.
Sen lade jag till att jag beklagade att han inte kunde hjälpa mig men att jag fick ta och kontakta högre instanser för att få mina problem lösta...
Jag har en ganska imponerande förmåga att vara chockad, skakad, gråtfärdig, knivskarp, rättshaveristisk, gravt sarkastisk och lösningsfokuserad samtidigt. Dessutom har jag en alldeles sagolikt väl omhändertagen auktoritetsskepticism.
Och tyvärr är jag nog inte det enkla slaktdjur som man hoppats på. Jag är djävligt usel på att ta skit.
Så jag kontaktade professorer, prefekt, dekanus, rektor OCH facket. Varför spara på krutet?!
Höjdarnas story är nu att detta måste varit ett "prank call" eller nån "imposter". Numret är verifierat som DVC:ns.
Jag ger faktiskt blanka fan i hur det är. Bästa sättet att bevisa att inga oegentligheter skett är ju faktiskt att betala de pengar de är skyldiga mig och beställa mina biljetter hem.
Och är det så att nån höjdare känner sig i behov av en charity box så tycker jag de kan kontakta FN.
Om jag hade råd att bidra till en dyr bil så skulle jag göra betydligt vettigare saker med de pengarna.

1 kommentar: