onsdag 1 februari 2017

Om att rånas i sitt hem och överleva

Ni vet den där natten i november då Trump valdes till president i USA? Jag gick och lade mig kvällen innan och tänkte: tänk om vi vaknar upp till Trump som president, fy vad hemskt!
Faktum är att natten kom att bli hemskare än så. Mitt i natten vaknar jag av att sovrumsdörren öppnas och en man kliver in i sovrummet med en ficklampa.
Jag gallskriker men mannen säger helt lugnt: -Why are you screaming?! och det är uppenbart att ingen människa kommer att höra mig. Jag befinner mig ensam i mitt hem tillsammans med mina två döttrar. Under en sinnessjukt lång tid går mannen runt i huset och samlar ihop grejer. Jag tror det är runt en halvtimme. Då och då frågar han mig om var jag har pengar gömda eller var jag har min dator. Med en ficklampa, batong eller dylikt slår han mig vid flertal tillfället i huvudet, strax över ögat. Bredvid mig i sängen ligger min yngsta dotter klarvaken och ser på. Jag håller henne i handen under täcket och schyschar att hon ska vara tyst. Hon är livrädd men lyder och jag har aldrig varit så stolt över att hon kunde skärpa sig i denna galna situation. Om hon hade skrikit vet jag inte vad tjuven hade gjort.
I det andra rummet ligger min stora dotter alldeles ensam och hör allting.
Tillslut har han samlat ihop allt han kan hitta. Kanske har han en kumpan som vaktar utanför? Det hela går sjukt långsamt och från min position under ett täcke han kastat över mitt huvud ser jag hur det flickrande ljuset från ficklampan söker runt i huset och jag väntar på att han ska bege sig iväg så att jag kan gå upp och skrika på hjälp från grannen.
Men ljuset slocknar inte och plötsligt hör jag min äldsta dotter skrika.
Jag hade inte gjort något motstånd. Jag var ensam kvinna med två barn att skydda och lät honom ta alla värdesaker i fred så att allt skulle vara över snart. Men i ögonblicket min äldsta dotter skriker spelar inget längre nån roll. Jag springer ut i köket och min minnesbild är därefter lite suddig. Han har dragit ut min dotter i köket med onda avsikter och jag snedtänder fullkomligt. Jag slår och slår och det blir handgemäng. Han sparkas och slåss. Han försöker ta sig ut ur fönstret vars metallgrill han klippt upp med bultsax. Jag drar i honom och han faller ut. Han får med sig en ryggsäck han fyllt med värdesaker (datorer, kamera, hårddiskar och mobiler) men en del föremål faller också ut på vägen. Han försvinner över grannens mur och grannarna runt omkring vaknar av tumultet.
Det är nu jag känner hur det rinner något varmt längs mitt ben och jag inser att jag blivit knivhuggen i ryggen och blöder ymnigt. Jag faller ihop på golvet men är märkligt klar i huvudet och instruerar stordotra att hämta en sjal för att binda förband runt såret för att stoppa blodflödet och berättar var nyckeln till ytterdörren är så grannarna kan komma in och hjälpa. Stordotra är också totalt ohysterisk och hjälper till fantastiskt fint.
Grannen ringer en taxi och vi kör i ilfart till sjukhuset.
Tjuven har huggit mig med min egen morakniv från mitt eget kök. Doktorn gratulerar mig till detta då han då inte behöver remissa till HIV-test, en märkligt lugnande tanke i sammanhanget.
Därefter blir det en meningslös karusell med polisförhör och polis som vandrar runt där hemma och plockar på sig bultsax och samlar bevis på något slags 1800-talsvis.
Jag kramar mina tjejer och det slår oss att vi faktiskt överlevt. Dagarna efter är mestadels euforiska, det är nästan bästa sättet att beskriva det. Trots allt det hemska är den främsta känslan en berusande glädje över att ha överlevt, kämpat och kommit undan relativt lindrigt. Även stordotra är vid gott fighterhumör och trots att jag är orolig för hur barnen ska reagera på detta trauma så är den övergripande känslan hos oss alla tre att vi är tre djävligt starka och duktiga tjejer.
Det har gått månader sedan inbrottet nu. Kanske vågar jag äntligen samla tankarna ordentligt nu. Jag opererades och de sydde ihop såret inuti kroppen. Inga vitala organ skadades.
När vi kom hem hittade vi flera hårddiskar som tjuven missat. En Ipad han glömt i sluttumultet och en tappad plånbok med alla kort som jag slapp spärra.
Det kom många besök de första veckorna. Trauma är mindre institutionaliserat här i Kenya. Vänner och grannar och bekanta kommer förbi och frågar saker rakt på sak och man får ur sig skit man tänker på. Inget grubbel och psykologiserande. Inga coacher eller barnpsyk.
Vi tog en lång semester och snorklade tillsammans. Pausade jobbandet ett tag. För mig har det varit mer värdefullt än vilken terapi som helst. 
Stordotra har börjat på karate för att känna sig stark och trygg. Lilldotra tycker mörkret är lite läskigt.
Vi har en fantastisk vakt som klampar lite extra för att vi ska veta att han är där ute.
Och jag har ett battle-scar i veka livet som jag helst hade velat vara utan men ändå är väldigt stolt över.
Och vi lever.

1 kommentar:

  1. Åh du kära fantastiska Janna och åh vilka flickor du har, som sin mor. Har inte varit in på din hemsida på länge men nu måste jag, kändes det som.

    Tur att ni nu har en livvakt runt huset som klampar lite extra så att ni kan vara lugna.

    SvaraRadera