måndag 20 februari 2017

Dr. Livingstone, I presume? Möten vid middagsbordet.

Det bästa jag vet är att möta människor som har förmågan att berätta. Människor som lyckas sätta ord på sin värld och tankar, hur stora eller små de än är. Jag älskar också människor som lyckas få mig att uttrycka saker som jag aldrig tänkt eller uttryckt förut. Många saker man säger är en del av ens rutin och när man plötsligt inspireras att tänka och uttrycka något annat än dessa rutinmässiga stories då mår man fint.
I perioder av mitt liv har jag trott att dessa underbara människor är ransonerade. Att man får ett begränsat antal under sitt liv och att det gäller att ta dem till vara för snart kommer det inga fler. Men det finns massor av dem där ute och det är bara att njuta av dem när de susar förbi i ens liv.
Härom veckan fick vi besök här på platån.
Just inte vanligt att folk "har vägarna förbi" och kommer in för en skiva lasagn och ett gott samtal, men nu kom här ett par som vi lyckades träffa i baren på backpackerstället där vi semestrade i december. Hon, Megan, från Kanada, som genom ett mosterarv lyckas försörja sig och ha möjlighet att cykla runt till massa konstiga platser på jorden och han Evan, född i Kenya men uppväxt i Sydafrika. Ett par som träffades när de förut cyklat genom massa gamla sovjetrepubliker och nu cyklar genom Afrika på väg ner mot Sydafrika för att träffa hans släkt. Underbara människor. Mest maken som pratade där i baren. Jag hade väl fokus på barnen, eller inte fokus alls, eller så framstår jag väl alltid som lugnare och mer sansad och tråkigare och tystare än han när vi är på samma plats, men han lyckades i alla fall lova att de fick övernatta hos oss på sin väg mot Uganda.
Nu några månader senare var de redo att ta upp erbjudandet. Maken är ju fortfarande hemma i Sverige, men jag höll ensamt hov tillsammans med döttrarna. Vi hade fantastiskt intressanta diskussioner och de hade otroliga historier att berätta från sina resor.
Han visade sig vara den mest fantastiska storyn. Hans farfar sex generationer bort var Robert Moffat, ett av Storbritanniens nationalhelgon, själva sinnebilden av kolonialismen och grundfadern till det brittiska missionärandet som trasat sönder Afrika totalt. Hans dotter gifte sig med självaste Dr. Livingstone. Jisses vad med historiska vibbar det gick över middagsbordet!!
Evan själv är inte direkt stolt över detta historiska arv. Som varandes ateist är han inte direkt lycklig över att komma från släkten som kristnade afrikanerna, typ. Istället för att slakta ogästvänliga infödingar som den brittiska militären hade fått för vana lyckades Robert Moffat frälsa deras kungar och hövdingar på det att de blev lugna och vänligt sinnade och britterna kunde fortsätta sin exploatering av den afrikanska kontinenten. Det är ju onekligen ett tungt ok att bära.
Eller som Kenyas första president Jomo Kenyatta uttryckte det:
"When the Missionaries arrived, the Africans had the land and the Missionaries had the Bible. They taught how to pray with our eyes closed. When we opened them, they had the land and we had the Bible."
Nu är ju ingen av oss direkt någon stor anhängare av arvssynd så det blev istället två dagar med intressanta samtal med historisk touch och tyngd.
Och ännu några fascinerande människor har passerat förbi mitt liv och nuddat det.
Och jag kan inte vara annat än tacksam och fascinerad. 
Robert Moffat, en trogen medlem av London Missionary Society.
Mary Moffat, Robert's dotter som gifte sig med Dr. Livingstone.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar