måndag 20 februari 2017

Dr. Livingstone, I presume? Möten vid middagsbordet.

Det bästa jag vet är att möta människor som har förmågan att berätta. Människor som lyckas sätta ord på sin värld och tankar, hur stora eller små de än är. Jag älskar också människor som lyckas få mig att uttrycka saker som jag aldrig tänkt eller uttryckt förut. Många saker man säger är en del av ens rutin och när man plötsligt inspireras att tänka och uttrycka något annat än dessa rutinmässiga stories då mår man fint.
I perioder av mitt liv har jag trott att dessa underbara människor är ransonerade. Att man får ett begränsat antal under sitt liv och att det gäller att ta dem till vara för snart kommer det inga fler. Men det finns massor av dem där ute och det är bara att njuta av dem när de susar förbi i ens liv.
Härom veckan fick vi besök här på platån.
Just inte vanligt att folk "har vägarna förbi" och kommer in för en skiva lasagn och ett gott samtal, men nu kom här ett par som vi lyckades träffa i baren på backpackerstället där vi semestrade i december. Hon, Megan, från Kanada, som genom ett mosterarv lyckas försörja sig och ha möjlighet att cykla runt till massa konstiga platser på jorden och han Evan, född i Kenya men uppväxt i Sydafrika. Ett par som träffades när de förut cyklat genom massa gamla sovjetrepubliker och nu cyklar genom Afrika på väg ner mot Sydafrika för att träffa hans släkt. Underbara människor. Mest maken som pratade där i baren. Jag hade väl fokus på barnen, eller inte fokus alls, eller så framstår jag väl alltid som lugnare och mer sansad och tråkigare och tystare än han när vi är på samma plats, men han lyckades i alla fall lova att de fick övernatta hos oss på sin väg mot Uganda.
Nu några månader senare var de redo att ta upp erbjudandet. Maken är ju fortfarande hemma i Sverige, men jag höll ensamt hov tillsammans med döttrarna. Vi hade fantastiskt intressanta diskussioner och de hade otroliga historier att berätta från sina resor.
Han visade sig vara den mest fantastiska storyn. Hans farfar sex generationer bort var Robert Moffat, ett av Storbritanniens nationalhelgon, själva sinnebilden av kolonialismen och grundfadern till det brittiska missionärandet som trasat sönder Afrika totalt. Hans dotter gifte sig med självaste Dr. Livingstone. Jisses vad med historiska vibbar det gick över middagsbordet!!
Evan själv är inte direkt stolt över detta historiska arv. Som varandes ateist är han inte direkt lycklig över att komma från släkten som kristnade afrikanerna, typ. Istället för att slakta ogästvänliga infödingar som den brittiska militären hade fått för vana lyckades Robert Moffat frälsa deras kungar och hövdingar på det att de blev lugna och vänligt sinnade och britterna kunde fortsätta sin exploatering av den afrikanska kontinenten. Det är ju onekligen ett tungt ok att bära.
Eller som Kenyas första president Jomo Kenyatta uttryckte det:
"When the Missionaries arrived, the Africans had the land and the Missionaries had the Bible. They taught how to pray with our eyes closed. When we opened them, they had the land and we had the Bible."
Nu är ju ingen av oss direkt någon stor anhängare av arvssynd så det blev istället två dagar med intressanta samtal med historisk touch och tyngd.
Och ännu några fascinerande människor har passerat förbi mitt liv och nuddat det.
Och jag kan inte vara annat än tacksam och fascinerad. 
Robert Moffat, en trogen medlem av London Missionary Society.
Mary Moffat, Robert's dotter som gifte sig med Dr. Livingstone.
 

fredag 10 februari 2017

Vi är på väg hem.

Vi är på väg hem.
Ja, inte nu. Men vi har bestämt oss.
Det är alltid värst att inte bestämma sig. Nu vet hjärnan vad den har att arbeta mot. Den kan välja att längta efter sådant man knappt tillåtit sig att få längta efter. Som vännerna. Som de älskade, älskade vännerna som faktiskt är många och fina där hemma.
Maken. Att få ha honom nära. Nudda. Krama.
Trygghet. Att känna sig trygg i sitt hem, trygg när barnen är sjuka, trygg när man åker i trafiken.
Ordning och struktur. Kanske inte det mest upphetsande att längta efter men ändå. Att vara helt säker på hur saker ska göras, göra det på det sättet och så är allt klart. Ingenting som poppar upp efterhand. Inga nya vändor och nya stämplar som behövs.
En skola som visar respekt för barnen. Och där man inte lär ut massa förlegad missionärspropaganda från 1800-talet. Fadern är husets herre, familjen ska lyda fadern, modern lagar maten.
En skola där fröken inte hetsar klassen att sjunga retsamma sånger tillsammans åt de barn som inte gjort klart skoluppgiften. "Wake up Lovina, lazy Lovina, lazy Lovina, wake up!". En skola där man inte tillsammans samlas en efter en för att sjunga med i visan, ända tills det slutligen bara är stackars Gumbo kvar.
Alla aktiviteter man kan delta i hemmavid: kulturevenemang, museum, kvällskurser, körer, scouter.
Det finns så mycket att längta till och från.

Men det finns ju massor att sakna också. Friheten i att rådda en professionsutbildning själv. Ha makt över innehåll och schema. Att anses kompetent att handleda doktorander. Att få föreläsa mycket och inte vara involverad i massa tveksamma pedagogiska lösningar vars främsta syfte inte är att vara pedagogiskt innovativ utan spara pengar.
Att kunna styra sin tid, vara med sina barn och inte stressa sig sönder med mätbara poängräkningssystem som får en att ständigt känna sig otillräcklig och lat trots att magsyran fräter en i halsen.
Att barnens skola förväntar sig något av ungarna och sporrar dem att prestera bättre. Möjligheten att simma på skoltid varje vecka.
Det fantastiska vädret och de exotiska fruktträden som växer och växer.
Alla otroliga människor som lärt mig så mycket.
Det är inte lätt att skiljas. Inte lätt att längta. Men nu har vi bestämt oss och det känns bra.
I augusti far vi hem.

onsdag 1 februari 2017

Om att rånas i sitt hem och överleva

Ni vet den där natten i november då Trump valdes till president i USA? Jag gick och lade mig kvällen innan och tänkte: tänk om vi vaknar upp till Trump som president, fy vad hemskt!
Faktum är att natten kom att bli hemskare än så. Mitt i natten vaknar jag av att sovrumsdörren öppnas och en man kliver in i sovrummet med en ficklampa.
Jag gallskriker men mannen säger helt lugnt: -Why are you screaming?! och det är uppenbart att ingen människa kommer att höra mig. Jag befinner mig ensam i mitt hem tillsammans med mina två döttrar. Under en sinnessjukt lång tid går mannen runt i huset och samlar ihop grejer. Jag tror det är runt en halvtimme. Då och då frågar han mig om var jag har pengar gömda eller var jag har min dator. Med en ficklampa, batong eller dylikt slår han mig vid flertal tillfället i huvudet, strax över ögat. Bredvid mig i sängen ligger min yngsta dotter klarvaken och ser på. Jag håller henne i handen under täcket och schyschar att hon ska vara tyst. Hon är livrädd men lyder och jag har aldrig varit så stolt över att hon kunde skärpa sig i denna galna situation. Om hon hade skrikit vet jag inte vad tjuven hade gjort.
I det andra rummet ligger min stora dotter alldeles ensam och hör allting.
Tillslut har han samlat ihop allt han kan hitta. Kanske har han en kumpan som vaktar utanför? Det hela går sjukt långsamt och från min position under ett täcke han kastat över mitt huvud ser jag hur det flickrande ljuset från ficklampan söker runt i huset och jag väntar på att han ska bege sig iväg så att jag kan gå upp och skrika på hjälp från grannen.
Men ljuset slocknar inte och plötsligt hör jag min äldsta dotter skrika.
Jag hade inte gjort något motstånd. Jag var ensam kvinna med två barn att skydda och lät honom ta alla värdesaker i fred så att allt skulle vara över snart. Men i ögonblicket min äldsta dotter skriker spelar inget längre nån roll. Jag springer ut i köket och min minnesbild är därefter lite suddig. Han har dragit ut min dotter i köket med onda avsikter och jag snedtänder fullkomligt. Jag slår och slår och det blir handgemäng. Han sparkas och slåss. Han försöker ta sig ut ur fönstret vars metallgrill han klippt upp med bultsax. Jag drar i honom och han faller ut. Han får med sig en ryggsäck han fyllt med värdesaker (datorer, kamera, hårddiskar och mobiler) men en del föremål faller också ut på vägen. Han försvinner över grannens mur och grannarna runt omkring vaknar av tumultet.
Det är nu jag känner hur det rinner något varmt längs mitt ben och jag inser att jag blivit knivhuggen i ryggen och blöder ymnigt. Jag faller ihop på golvet men är märkligt klar i huvudet och instruerar stordotra att hämta en sjal för att binda förband runt såret för att stoppa blodflödet och berättar var nyckeln till ytterdörren är så grannarna kan komma in och hjälpa. Stordotra är också totalt ohysterisk och hjälper till fantastiskt fint.
Grannen ringer en taxi och vi kör i ilfart till sjukhuset.
Tjuven har huggit mig med min egen morakniv från mitt eget kök. Doktorn gratulerar mig till detta då han då inte behöver remissa till HIV-test, en märkligt lugnande tanke i sammanhanget.
Därefter blir det en meningslös karusell med polisförhör och polis som vandrar runt där hemma och plockar på sig bultsax och samlar bevis på något slags 1800-talsvis.
Jag kramar mina tjejer och det slår oss att vi faktiskt överlevt. Dagarna efter är mestadels euforiska, det är nästan bästa sättet att beskriva det. Trots allt det hemska är den främsta känslan en berusande glädje över att ha överlevt, kämpat och kommit undan relativt lindrigt. Även stordotra är vid gott fighterhumör och trots att jag är orolig för hur barnen ska reagera på detta trauma så är den övergripande känslan hos oss alla tre att vi är tre djävligt starka och duktiga tjejer.
Det har gått månader sedan inbrottet nu. Kanske vågar jag äntligen samla tankarna ordentligt nu. Jag opererades och de sydde ihop såret inuti kroppen. Inga vitala organ skadades.
När vi kom hem hittade vi flera hårddiskar som tjuven missat. En Ipad han glömt i sluttumultet och en tappad plånbok med alla kort som jag slapp spärra.
Det kom många besök de första veckorna. Trauma är mindre institutionaliserat här i Kenya. Vänner och grannar och bekanta kommer förbi och frågar saker rakt på sak och man får ur sig skit man tänker på. Inget grubbel och psykologiserande. Inga coacher eller barnpsyk.
Vi tog en lång semester och snorklade tillsammans. Pausade jobbandet ett tag. För mig har det varit mer värdefullt än vilken terapi som helst. 
Stordotra har börjat på karate för att känna sig stark och trygg. Lilldotra tycker mörkret är lite läskigt.
Vi har en fantastisk vakt som klampar lite extra för att vi ska veta att han är där ute.
Och jag har ett battle-scar i veka livet som jag helst hade velat vara utan men ändå är väldigt stolt över.
Och vi lever.