lördag 27 augusti 2016

Tafs i samtalston

Nu ska jag vara lite autistiskt antifeministisk en liten stund. Problematisera det här med sexuella trakasserier lite. Kanske ge en inblick i ett annat tänkande som kanske inte nödvändigtvis är mindre logiskt, eller ens mer sexistiskt, bara annorlunda. Jag menar inte att vi måste se på sexuella trakasserier så här, jag tycker inte ens det är önskvärt, men det finns en nästan autistisk logik som jag uppskattar i det hela.

Vid de tillfällen då jag varit på nattklubb här i Kenya har jag blivit chockad över den råa sexuella stämning som rått där. Jodå, svenska nattklubbar är också köttmarknader, men inte i närheten av detta, ja, låt oss kalla det för vad det är: förspel. Det tafsas på bröst och rumpor, det juckas mot skrev och mycket av dansen är avancerat förspel, doggy style.

Första gången jag var där ställde sig en man och tryckte kuken mot min rumpa. Inte ens som lätt celibatskadad kändes det välkommet. Jag tittade på de kenyanska vännerna i mitt sällskap, de såg alla vad som hände, skrattade och fortsatte smutta på sina drinkar. Som då och då under min Kenyavistelse (eller låt oss vara ärliga: som då och då under hela mitt liv, oavsett var jag befunnit mig) kände jag mig förvirrad över kulturella regler. Och som alltid när jag inte förstår, eller tycker de sociala reglerna är dumma, så skiter jag högaktningsfullt i dem. Så trots att jag inte förstod varför mina vänner verkade okay med det som hände så smackade jag till killen över armen och bad honom att dra åt helvete. Han gick därifrån utan så mycket som ett höjt ögonbryn.
Tio minuter senare var hans semihöjda stång tillbaks mellan mina skinkor. Nu blev mitt sällskaps ögon svarta, de ryckte undan karln och tillkallade vakter, någon biffig "bouncer" som med lätthet lyfte ut mannen ifråga. Jag förstod ärligt talat inte vad skillnaden var. Så jag frågade.
Mitt sällskap är van vid mina konstiga frågor, min stundvis vita ignorans och oförmåga att smälta in och anamma lokala regler. De bästa av vännerna inser nog att det är sån jag är oavsett land, för andra är jag nog mest en hopplös mzungu (vit). Svaret blev:
- "Första gången var ju en fråga!? Man måste ju få fråga".
Man måste ju få fråga.

Ja, jag inser att för mer attraktiva människor än mig, eller människor med  mindre FUCK YOU-attityd än jag, kan det bli åt helvete för många "frågor" på en kväll.
Men efter det började jag märka de små, stundvis fjäderlätta nejen som uttrycktes där i baren och på dansgolvet. Män som backade en bit när kvinnor gned baken mot deras skrev, kvinnor som tog ett steg framåt från skreven som trycktes mot dem, händer som lugnt och stundvis liksom i samtalston lyftes från bröst eller rumpa.
Och det fanns en enkelhet i det här som på nåt sätt tilltalade mig.

Det här sker BARA på klubbarna. Utanför klubbarna nuddar inte ens gifta människor varandra. Unga människor kanske, möjligen håller hand.
Men på klubbarna frågar man. Påtagligt.
Men märk väl, att även här är ett nej alltid ett nej.

torsdag 18 augusti 2016

Vad är ett efternamn?

Efternamn är en av alla konstigheter i världen. I Sverige heter vi ju oftast som vår familj. Och vi har många son-namn som är enkla och logiska. Så är det ju inte överallt. I Nederländerna t.ex heter folk massa konstiga saker. Kanske har ni undrat varför? 

Min egen make heter Take Aanstoot - Ta Anstöt. Det är ett tämligen provocerande namn, särskilt på nätet, och mången gång har han anklagats för att fara under falskt namn i forumdiskussioner och för att vara ett "internettroll" Det är ett stående skämt i vår bekantskapskrets att mitt i en hetsig diskussion göra inlägg av typen:- Men vad heter du EGENTLIGEN?! 

Många nederländska efternamn har konstig betydelse, som "född naken"; "knöl"; "lillbajs"; "anstöt" eller liknande. Detta är i många fall ett tecken på ens förfäders rebelliska ådra. Eller en historisk tradition av trollning om ni så vill.
I början av 1800-talet när Napoleon ockuperat Nederländerna krävde han ordning och registrering, skattskrivning och efternamnsregistrering. Många nederländare saknade efternamn och i kön till registreringen mullrade missnöje, frustration och hat gentemot ockupationsmakten. Så när man nådde fram till registratorn med gåspennan så slängde man ur sig nån lustighet, perversitet eller ren oförskämdhet. På nederländska givetvis, vilket registratorn inte behärskade.
Så det är inte utan viss stolthet som jag bär namnet Aanstoot. Det var min makes farmors flicknamn och hon var en intensiv och cool kvinna som jag lätt kan föreställa mig kom från en lång tradition av förfäder som inte tog skit från nån.

Men den här bloggen ska ju fokusera på Kenya så konsekvensenligt kommer här en redogörelse av kenyanska efternamn.
Var min tanke.
Det har varit ett lite frustrerande område det här med efternamn eftersom jag hanterat en hel del klasslistor och tentaresultatfiler och dylikt sedan jag kom hit och folk tycks helt randomiserat skriva sina namn i olika ordning och med olika stavning och kombinationer på olika listor.
Så om jag inte tagit tag i detta tidigare så blev researchen för denna blogg i alla fall ett tillfälle att äntligen få svar.
Så, Kenya är ett mycket heterogent land som består av 30-40 olika folkstammar. De kan ha olika historisk bakgrund, ha olika språk, olika kultur och traditioner, olika hierarkier och olika politisk position. Vissa uppdelningar har lång tradition, vissa är politiskt baserade och rätt ologiska. Än idag är den egna triben det absolut mest centrala i det kenyanska samhället. Tribetillhörighet påverkar vad man röstar på, vad man äter, hur man lever, och vad man heter. I det moderna Kenya känns detta som en märklig anomali. Varför röstar folk på en idiot för att han är av rätt tribe? Varför anställer man inkompetenta människor på ett universitet utifrån tribe istället för kompetens? (<--- givetvis en helt retorisk fråga).
Så svaret på frågan om kenyanska efternamn blir att det inte finns ETT system, det finns många. Något centralt efternamnskrav finns inte. Vissa stammar saknar efternamn. Vissa stammar har klannamn för att undvika att man gifter sig med sin kusin, vissa stammar får nåt efternamnsliknande när man gifter sig, andra när man blir omskuren. Vissa tar en del av sin pappas förnamn som efternamn, men ens barn ärver inte det utan de tar en halva av sin fars (lite som att vi svenskar förr kallade oss Anders son men våra barn blev sin fars son). Vissa stammar heter det det står på födelsebeviset, andra får andra namn efter hand. Vissa namn måste godkännas av de äldste i stammen, eller fadern, farfadern eller bröderna.
I princip finns det fyra tillfällen i en kenyans liv då hens namn har generell officiell betydelse: när hen föds, när hen får sitt grundskolebetyg, när hen skriver in sig vid universitetet och när hen tar sin universitetsexamen. I alla dessa dokument registreras vanligen enbart två av de namn man eventuellt har. Vad som blir efternamn av dessa är ofta ganska godtyckligt och kan bero på om personen ifråga skrev sitt namn på rätt rad, om någon stavade fel, om någon annan fyllde i och stavade fel, eller dylikt. För stora avvikelser mellan de fyra dokumenten kan skapa byråkratiska problem så ibland väljer folk sina mest lättstavade namn som för och efternamn istället. 

Och var ens far en alkoholiserad drul kan man skita i att uppge hans namn. Eller helt låta bli att ta det namnet, eller välja att ta sin farbrors.
Blev ni klokare?
Nä. Inte jag heller.

onsdag 17 augusti 2016

3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!
Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.
Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.
Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)
Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.
Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

tisdag 16 augusti 2016

Kärt barn har inte alltid så många namn

Det gnölas i Sverige om att det vanligaste namnet i Malmö numera är Muhammed. 

Jag tycker mest det visar på skillnaden i hur vi ser på namn i olika delar av världen. Att döpas efter den muslimska profeten ses som en ära och en påminnelse om religionens betydelse. 

När jag och maken valde namn till våra barn valde vi namn som var personliga, som representerade dem som individer. Knappt 600 kvinnor delar min stordotras namn och knappt 200 min lilldotras. Att se namn som något individuellt känns som ett tämligen nytt och ganska västerländskt påfund.
Men att namn är individuella är inget självklart ens för svenska föräldrar. När en av mina vänner pluggade till ingenjör på universitetet fanns det fler Henrikar än kvinnor i hans kull och densiteten Martinar i min makes olika företag har tidvis varit mycket hög. 

I Kenya får de flesta barn två namn: ett västerländskt namn och ett stamrelaterat. Det är himla praktiskt. Om man inte kommer ihåg eller kan uttala det ena kanske man klarar det andra. Det är inte givet vilket av namnen man använder. Vissa använder det ena namnet bland vänner och det andra i mer formella sammanhang. Andra tycks heta olika bland olika vänner. Namnen på klasslistorna på universitetet är inte nödvändigtvis de samma som de på inlämningsuppgifter, vilket ger spänning och överraskningseffekt i arbetet. 

I Eldoret, staden där jag bor, är kalenjin den vanligaste folkstammen. Det är tröstlöst att komma ihåg allas namn här, för det är mest ett virrvarr av Kip och Jep och Che och chirchir. Paret som hjälper mig med hus och hem heter t.ex Chebet och Kipngeno. Namnen i kalenjin baseras på omständigheterna kring barnets födelse. Det är inte helt praktiskt. Många föds på dagen och får samma namn, andra under regnperioden. Det regnar ju under flera månader om året så det kan bli många barn med samma namn.
Nedan följer en liten lista med kalenjinska namn och deras betydelse.

Kiplagat - född vid solnedgången
Kipkemboi - född på natten
Kiprotich - född när boskapen förs hem för kvällsmjölkningen
Kipngeny - född när boskapen är och slickar salt
Kipkosgei - född efter långt värkarbete
Kipchirchir - född snabbt
Kiptanui - född svag, utan att skrika eller andas
Kipketer - född på verandan
Kipkurgat - född vid dörren
Komen - född när öl bryggdes eller dracks
Kipruto - född under en resa
Kipchumba - född nära en vit man (vilket ofta betyder på sjukhus)
Jepchoge - född nära ett sädesförråd
Jepsang -  född utomhus
Jeprugut - född under svälttider
Jeptalam - född under gräshoppsinvasion
Jebichii - född efter komplicerad förlossning
Cheptum - född under omskärelseceremonin
Chepsigei - född utan att modern hade nån hjälp

Och Chebet och Kipngeno då? Jo Chebet är född mitt på dagen och Kipngeno när getterna vaknade!!