tisdag 5 juli 2016

Kulturell appropriering


Idag tänkte jag skriva om kulturell appropriering.
Fint ord va'? Det är när någon "lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget". Tänk Shakiras afrikanska rumpskak, tänk asfula västerlänningar i dreads, tänk svenska hemmafruar med indianska drömfångare i köksfönstret över adventsljusstaken och de semestriga hennatatueringarna mot grisrosa solbränna. För att ni riktigt ska förstå ordet måste ni förstå dess värde: kulturell appropriering är FULT, man är en ond människa om man gör det och man är definitivt inte politiskt korrekt.
Jag har läst många artiklar om kulturell appropriering sedan jag kom till Kenya: jag är en vit kvinna i privilegierad ställning och jag har inte för avsikt att göra stora klavertramp av vit natur: tro att min närvaro här frälser världen, att jag är det bästa som hänt de stackars afrikanerna och att jag sitter inne med alla svar.
Jag vet att jag är privilegierad även om jag inte besitter den rikedom som kenyaner tenderar att tro att vit hy automagiskt genererar som nån slags kemisk reaktion. Min kenyanska lektorslön är och förblir halvtaskig med västerländska mått mätt.
Men mitt pass tar mig runt hela världen, när jag har råd.
Jag vet att jag inte förstår ett skit om världen, än mindre är i någon slags position att förändra den till det bättre på något område som har någon slags grundläggande betydelse.
Men vet ni vad?
Kulturell appropriering? Jag är FÖR så ända in i kaklet. Jag är så astrött på kultur och de barriärer det bygger mellan människor att jag är övertygad om att varje dreadlock på en akademikeranställd västgöte ger större möjlighet för den kenyanska dreadlocksbäraren att få jobb och inte ses som knarkare utan jobbetik, varje slöja ickemuslimer bär för att inte bränna sig på stranden gör slöjan mindre stigmatiserande, varje rumpskak som smälter västerländskt stela höfter är av godo. Ja, jag fullkomligt skiter i vad midsommarstången, hennatatueringen och den indianska fjäderskruden betyder. Det var en fröjd att se immigranterna i Linköping hoppa små grodor i Trädgårdsföreningen när jag var hemma i midsommar, det är skönt att ha helgdag imorgon från kenyanska jobbet för att fira Eid.
Jag kan aldrig tycka att kulturella gränsöverskridningar är av ondo. Jag tror att all uppblandning är av godo. Jag tror på att blanda matkultur och kulturella symboler och märkliga ceremonier och klädesplagg till ett sammelsurium där vi slutar se på varandra och tro att vi är så förbannat olika. Jag tror på att fira jul och chanukah och eid och inte tro på en enda djävla gud och göra det tillsammans iklädda bikini, slöja, dreads och birkenstock med olikfärgade tubsockor.
Och jag tror på ett vi.
Och jag vet att jag har råd att göra det, har möjlighet att vara liberal och sådär härligt gränsöverskridande för att jag är privilegierad och vit. Jag vet.

7 kommentarer:

  1. Åh, jag har funderat så mycket på det här på sistone och du satte verkligen fingret på det jag inte kunnat formulera själv. Tack!

    SvaraRadera