Ekvatorgeografi

Jag har nog skrivit om detta förut, men när man bloggat i tre år kan det vara lite svårt att hitta bland inläggen och tydligen finns det inget som renodlat fokuserat på det faktum att jag flyttat från Sverige, ett land vid polcirkeln till Kenya, ett land vid ekvatorn. Så då skriver jag ett inlägg, för det är ändå ganska stor skillnad för både växtlighet och socialt liv var vi befinner oss, och vår närhet till dessa imaginära men ack så geografiskt påtagliga cirklar.
P.g.a jordaxelns lutning kommer antalet soltimmar att variera stort vid polcirkeln så att vi i norra Sverige ovanför polcirkeln har c:a 1,5 månad då solljuset ständigt befinner sig ovanför horisonten (midnattsol: se bilden) och 1 månad då solljuset inte tar sig ovanför horisonten (polarnatt).

Ekvatorn utgör dock jordens mittersta breddgrad. Här gör jordaxeln ingen skillnad för dygnsljuset. Oavsett när på året kommer solens strålar att på en specifik plats längs ekvatorn alltid att lysa 12 timmar och alltid vara skymda från denna plats i 12 timmar.
Detta innebär att här i Kenya går solen alltid upp c:a 7 AM och ner c:a 7 PM.
I gamla tider, utan klockor och mobiltelefonskoll på tiden så räknades soluppgången som kl 1 på morgonen (saa moja asubuhi = “saa” - timme, "moja" - ett,  "asubuhi" - morgon)
och solnedgången som kl 1 på kvällen (saa moja jioni= "jioni" - kväll).
Så i Swahili time är just solljuset det intressanta.

(5:00am-10:00am): Asubuhi (morgon)
(10:00am – 4:00pm): Mchana (dag)
(4:00pm – 7:00pm) : Jioni (kväll)
(8:00pm – 5:00am): Usiku (natt)
...

Det här ger en förutbestämdhet som är mycket enklare än i Sverige. Det går att relativt väl bedöma tiden på dygnet utifrån solens placering och när det blir mörkt blir det mörkt; inga långa utdragna solnedgångar och sega murriga soluppgångar.
Men vi missar ju magin i de långa ljusa svenska sommarnätterna som gör oss svenskar väldigt aktiva och sociala under sommarmånaderna. Här i Kenya grillar vi inte under långa härliga kvällar. När mörkret kommer sjunker temperaturen och temperatursskillnaderna mellan dag och kväll gör att man fryser rätt rejält när solen lagt sig. Så man går in.
Vi slipper ju förstås de långa mörka vintermånaderna med ljusbefriade depressioner men också det rätt gosiga murrmyset inomhus. När jag ser på vad som är mest svenskt så tänker jag att det just är de här växlingarna. Att vi inte är likadana året runt, att väder och ljus i hög grad påverkar vårt beteende, vårt mående, vår längtan.

För vi har ju årstiderna också.
I Sverige har vi en lång tung vinter då vi mentalt i rätt hög grad går i ide. Vi boar oss inomhus, vi förbereder oss för bättre tider. Julen och dess ljus och dofter är så oerhört uppiggande i det perspektivet. Något som bryter av i det kalla och det mörka.
Den pånyttfödelse som våren innebär är oerhört speciell för mig, väldigt svensk. Att längta efter de första blommorna, de första knopparna, lövsprickning, videkissar och snöglopp. Att det kliar i odlingsfingrarna att få ner frön, att odla.
Sedan sommarmånaderna, så långa och ljusa kvällar, så lagom temperatur och allt ätbart som vi har i vår natur under dessa månader: fläder, rabarber, smultron, blåbär, hallon, vinbär, krusbär, körsbär, jordgubbar, sommarkantareller.
T.o.m hösten som jag avskyr när jag är hemma har ett skimmer av återkommande cykel över sig. Samla in mat för vintern; plocka äpplen, plommon, päron, trattkantareller. Och alla löv som ändrar färg sådär oerhört teatraliskt och konstnärligt. Det här lugnet som liksom sprider sig i en natur som gör sig redo att ta paus.

Här i Kenya har vi inga årstider. Inga stora förändringar. Träd och blommor tar liksom aldrig riktigt paus. Det är klart att blommorna vissnar, men då kommer det nya, och medan ett träd har vissnade blommor kan ett annat av samma sort just börja blomma. Vår änglatrumpet blommor helt hysteriskt en gång i månaden. Man odlar och får skörd året om och det blir liksom svårt att hålla koll på när man satte saker och när de bör mognat. Och man tappar faktiskt den där naturliga odlingsglädjen som våren ger och tänker att de där fröerna kan jag sätta nästa vecka, eller nästa, eller nästa. Och varför, varför växer här inga bär??

På universitetet fattar de inte alls vad jag menar när jag säger att vi har ny antagning i "höst". Årstider som är sån essentiell del av vårt svenska tänkande saknar helt mening här.
Och visst julpyntar och fixar jag även här i Kenya, men den där nästintill driften att lysa upp min värld saknas ju.

Visst finns det säsonger, så säger de i alla fall. Torrperioden och lilla regnperioden och stora regnperioden. Men jag ser ingen jättestor skillnad och mina vänner här säger att skillnaden var större förr. Nu regnar det ibland och ibland rätt mycket. Och så är det varmt ibland, men inte så det stör. Eldoret, där jag bor, ligger på hög höjd över havet (högre än Kebnekaise) och vi har inte alls den där extrema värmen som alla européer jag möter förknippar med Afrika. Ofta är vädret snarare irriterande varierande under dagen så man måste ha fleecen och strumpbyxorna på om morgonen, vara beredd att gå i lätt sommarklänning under dagen och slänga på sig regnjackan på eftermiddagen.
Och ofta når temperaturerna (just där vi bor) som högst en bra svensk sommar.

Och de här geografiskt orsakade skillnaderna hade nog ingen kunnat förbereda mig på och det är också himla svårt att förmedla till er där i norr.
Men plocka era bär, frukter och svamp! Ni har ingen aning om hur oerhört avundsjuk jag är!!