Ekvatorgeografi

Jag har nog skrivit om detta förut, men när man bloggat i tre år kan det vara lite svårt att hitta bland inläggen och tydligen finns det inget som renodlat fokuserat på det faktum att jag flyttat från Sverige, ett land vid polcirkeln till Kenya, ett land vid ekvatorn. Så då skriver jag ett inlägg, för det är ändå ganska stor skillnad för både växtlighet och socialt liv var vi befinner oss, och vår närhet till dessa imaginära men ack så geografiskt påtagliga cirklar.
P.g.a jordaxelns lutning kommer antalet soltimmar att variera stort vid polcirkeln så att vi i norra Sverige ovanför polcirkeln har c:a 1,5 månad då solljuset ständigt befinner sig ovanför horisonten (midnattsol: se bilden) och 1 månad då solljuset inte tar sig ovanför horisonten (polarnatt).

Ekvatorn utgör dock jordens mittersta breddgrad. Här gör jordaxeln ingen skillnad för dygnsljuset. Oavsett när på året kommer solens strålar att på en specifik plats längs ekvatorn alltid att lysa 12 timmar och alltid vara skymda från denna plats i 12 timmar.
Detta innebär att här i Kenya går solen alltid upp c:a 7 AM och ner c:a 7 PM.
I gamla tider, utan klockor och mobiltelefonskoll på tiden så räknades soluppgången som kl 1 på morgonen (saa moja asubuhi = “saa” - timme, "moja" - ett,  "asubuhi" - morgon)
och solnedgången som kl 1 på kvällen (saa moja jioni= "jioni" - kväll).
Så i Swahili time är just solljuset det intressanta.

(5:00am-10:00am): Asubuhi (morgon)
(10:00am – 4:00pm): Mchana (dag)
(4:00pm – 7:00pm) : Jioni (kväll)
(8:00pm – 5:00am): Usiku (natt)
...

Det här ger en förutbestämdhet som är mycket enklare än i Sverige. Det går att relativt väl bedöma tiden på dygnet utifrån solens placering och när det blir mörkt blir det mörkt; inga långa utdragna solnedgångar och sega murriga soluppgångar.
Men vi missar ju magin i de långa ljusa svenska sommarnätterna som gör oss svenskar väldigt aktiva och sociala under sommarmånaderna. Här i Kenya grillar vi inte under långa härliga kvällar. När mörkret kommer sjunker temperaturen och temperatursskillnaderna mellan dag och kväll gör att man fryser rätt rejält när solen lagt sig. Så man går in.
Vi slipper ju förstås de långa mörka vintermånaderna med ljusbefriade depressioner men också det rätt gosiga murrmyset inomhus. När jag ser på vad som är mest svenskt så tänker jag att det just är de här växlingarna. Att vi inte är likadana året runt, att väder och ljus i hög grad påverkar vårt beteende, vårt mående, vår längtan.

För vi har ju årstiderna också.
I Sverige har vi en lång tung vinter då vi mentalt i rätt hög grad går i ide. Vi boar oss inomhus, vi förbereder oss för bättre tider. Julen och dess ljus och dofter är så oerhört uppiggande i det perspektivet. Något som bryter av i det kalla och det mörka.
Den pånyttfödelse som våren innebär är oerhört speciell för mig, väldigt svensk. Att längta efter de första blommorna, de första knopparna, lövsprickning, videkissar och snöglopp. Att det kliar i odlingsfingrarna att få ner frön, att odla.
Sedan sommarmånaderna, så långa och ljusa kvällar, så lagom temperatur och allt ätbart som vi har i vår natur under dessa månader: fläder, rabarber, smultron, blåbär, hallon, vinbär, krusbär, körsbär, jordgubbar, sommarkantareller.
T.o.m hösten som jag avskyr när jag är hemma har ett skimmer av återkommande cykel över sig. Samla in mat för vintern; plocka äpplen, plommon, päron, trattkantareller. Och alla löv som ändrar färg sådär oerhört teatraliskt och konstnärligt. Det här lugnet som liksom sprider sig i en natur som gör sig redo att ta paus.

Här i Kenya har vi inga årstider. Inga stora förändringar. Träd och blommor tar liksom aldrig riktigt paus. Det är klart att blommorna vissnar, men då kommer det nya, och medan ett träd har vissnade blommor kan ett annat av samma sort just börja blomma. Vår änglatrumpet blommor helt hysteriskt en gång i månaden. Man odlar och får skörd året om och det blir liksom svårt att hålla koll på när man satte saker och när de bör mognat. Och man tappar faktiskt den där naturliga odlingsglädjen som våren ger och tänker att de där fröerna kan jag sätta nästa vecka, eller nästa, eller nästa. Och varför, varför växer här inga bär??

På universitetet fattar de inte alls vad jag menar när jag säger att vi har ny antagning i "höst". Årstider som är sån essentiell del av vårt svenska tänkande saknar helt mening här.
Och visst julpyntar och fixar jag även här i Kenya, men den där nästintill driften att lysa upp min värld saknas ju.

Visst finns det säsonger, så säger de i alla fall. Torrperioden och lilla regnperioden och stora regnperioden. Men jag ser ingen jättestor skillnad och mina vänner här säger att skillnaden var större förr. Nu regnar det ibland och ibland rätt mycket. Och så är det varmt ibland, men inte så det stör. Eldoret, där jag bor, ligger på hög höjd över havet (högre än Kebnekaise) och vi har inte alls den där extrema värmen som alla européer jag möter förknippar med Afrika. Ofta är vädret snarare irriterande varierande under dagen så man måste ha fleecen och strumpbyxorna på om morgonen, vara beredd att gå i lätt sommarklänning under dagen och slänga på sig regnjackan på eftermiddagen.
Och ofta når temperaturerna (just där vi bor) som högst en bra svensk sommar.

Och de här geografiskt orsakade skillnaderna hade nog ingen kunnat förbereda mig på och det är också himla svårt att förmedla till er där i norr.
Men plocka era bär, frukter och svamp! Ni har ingen aning om hur oerhört avundsjuk jag är!!

Livslångt lärande och så skolan

Ragnhild hette hon, kvinnan som lärde mig läsa och räkna. Hon var en sanslöst kreativ kvinna med rockärmen full av pedagogiska knep och ett sjudundrande temperament. Förskolelärare var hon, så när någon mer utbildad människa kom fick hon ge plats som vår lågstadielärare för någon mindre kreativ. Det enda bestående minnet av hennes efterföljare var att denna stank så mycket parfym så man höll på att kvävas om man bad om hjälp.
Jag hoppas mina barn får goda minnen av människor som lärde dem saker. Jag tror att lärande mycket väl kan räknas till mina lyckligaste stunder.
Skolsystemet i Kenya ser något annorlunda ut än det svenska. Läroplanen kallas 8-4-4 vilket innebär 8 års grundskola, 4 år gymnasium och 4 år högskola/universitet. Därtill går många barn en skolliknande förskola i två år för att få slutbetyg att kunna söka till den skola de vill.
Lilldotra går på en privat, kristen skola som ligger nära vårt hem. Den har inte gjort några djupa pedagogiska intryck på mig. Det är ett djävla bönande och psalmande i usel kombo med skolaga. Skolan ägs av en gammal brittisk pastor som samkör skolan med ett antal barnhem i "god kristen anda" .
Det FINNS offentliga skolor i Kenya, men de håller ofta ganska usel kvalitet, är mycket smutsiga och undervisar vanligen på kiswahili i förskolan. Jag har nog valt ett rätt vettigt alternativ i jämförelse.
Den klassiska kenyanska undervisningen är minnesbaserad. Eleverna läser ramsor efter läraren och lär sig saker utantill. Ytterst lite reflektion krävs eller är ens önskvärd. I låg- och mellanstadiet skriver man efter läraren i sina skrivböcker och man lär sig provfrågor utantill för att kunna prestera på nationella prov varje termin. Resultatet på proven sammanställs och redovisas offentligt så föräldrar kan välja skola efter de skolor som kan uppvisa högsta resultat.
Stordotra går i indisk skola som följer det brittiska skolsystemet. Här är lärarna verkligen av en annan kvalitet. De förklarar och diskuterar, samtidigt som utantilllärning fortfarande är viktigt för nationella prov. Men man försöker få studenterna att förstå och man har beskrivna stadier som eleverna behöver nå vad gäller resonerande, skrivkunnighet, kreativitet etc. Jag upplever betygen som mer transparanta än i Sverige. Jag upplever proven som hjärndödare (men troligen mer lätträttade) än de svenska.
Religionsämnet väljs utifrån religiös tillhörighet (hinduer väljer hinduism, muslimer islam, kristna kristendom). Följdaktligen är stordotra befriad från religionsämnet.
Läsåret är uppdelade i tre terminer och idag har dottern just avslutat sitt läsår i fjärde klass. När hon började för ett år sedan hade hon bara ett halvårs staplande engelska med sig och fick därför börja en klass lägre än sina jämnåriga. När hon nu slutar sitt första läsår på denna skola är hon ikapp sina klasskamrater, hon läser engelskspråkiga tegelstensfantasyromaner, hon är mer än åldersadekvat i science och social science och idag har vi haft samtal med alla lärarna för att få godkänt att hon flyttas upp en klass och får börja sexan precis som hennes klasskompisar i Sverige och hennes jämnåriga här.
Och både dotra och moder är ganska stolta att säga att till hösten börjar hon verkligen sjätte klass!!
Och jag hoppas att hon fortsatt kommer att tycka om att lära sig. Och att hon kommer minnas folk som hjälpt henne på vägen till kunskap och vetande.
Lilldotras skolsituation får bli nästa utmaning. Till jul har hon graduation från preschool. Och gud nåde mig om jag tar ifrån henne hennes "gown" moment!

Kulturell appropriering

Idag tänkte jag skriva om kulturell appropriering.
Fint ord va'? Det är när någon "lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget". Tänk Shakiras afrikanska rumpskak, tänk asfula västerlänningar i dreads, tänk svenska hemmafruar med indianska drömfångare i köksfönstret över adventsljusstaken och de semestriga hennatatueringarna mot grisrosa solbränna. För att ni riktigt ska förstå ordet måste ni förstå dess värde: kulturell appropriering är FULT, man är en ond människa om man gör det och man är definitivt inte politiskt korrekt.
Jag har läst många artiklar om kulturell appropriering sedan jag kom till Kenya: jag är en vit kvinna i privilegierad ställning och jag har inte för avsikt att göra stora klavertramp av vit natur: tro att min närvaro här frälser världen, att jag är det bästa som hänt de stackars afrikanerna och att jag sitter inne med alla svar.
Jag vet att jag är privilegierad även om jag inte besitter den rikedom som kenyaner tenderar att tro att vit hy automagiskt genererar som nån slags kemisk reaktion. Min kenyanska lektorslön är och förblir halvtaskig med västerländska mått mätt.
Men mitt pass tar mig runt hela världen, när jag har råd.
Jag vet att jag inte förstår ett skit om världen, än mindre är i någon slags position att förändra den till det bättre på något område som har någon slags grundläggande betydelse.
Men vet ni vad?
Kulturell appropriering? Jag är FÖR så ända in i kaklet. Jag är så astrött på kultur och de barriärer det bygger mellan människor att jag är övertygad om att varje dreadlock på en akademikeranställd västgöte ger större möjlighet för den kenyanska dreadlocksbäraren att få jobb och inte ses som knarkare utan jobbetik, varje slöja ickemuslimer bär för att inte bränna sig på stranden gör slöjan mindre stigmatiserande, varje rumpskak som smälter västerländskt stela höfter är av godo. Ja, jag fullkomligt skiter i vad midsommarstången, hennatatueringen och den indianska fjäderskruden betyder. Det var en fröjd att se immigranterna i Linköping hoppa små grodor i Trädgårdsföreningen när jag var hemma i midsommar, det är skönt att ha helgdag imorgon från kenyanska jobbet för att fira Eid.
Jag kan aldrig tycka att kulturella gränsöverskridningar är av ondo. Jag tror att all uppblandning är av godo. Jag tror på att blanda matkultur och kulturella symboler och märkliga ceremonier och klädesplagg till ett sammelsurium där vi slutar se på varandra och tro att vi är så förbannat olika. Jag tror på att fira jul och chanukah och eid och inte tro på en enda djävla gud och göra det tillsammans iklädda bikini, slöja, dreads och birkenstock med olikfärgade tubsockor.
Och jag tror på ett vi.
Och jag vet att jag har råd att göra det, har möjlighet att vara liberal och sådär härligt gränsöverskridande för att jag är privilegierad och vit. Jag vet.