tisdag 26 april 2016

Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.

Lag och rätt

Lag och rätt är inte enkla begrepp.
Det tycker jag man kan se med icke så önskvärd tydlighet i hur världen t.ex betraktar terrorism idag. Om man är i underläge, om man inte har ett land, om man kämpar mot lagar och föreställningar som är förtryckande och förlegade, då är man terrorist. Fast det är man ju också om man dödar oskyldiga barn och kvinnor, om man spränger hus och bussar, skjuter studenter och oliktänkande.
Ibland tycks vi tro att lag rent automatiskt är rätt. Men så är det ju inte. Inte alltid.
Och inte så där enkelt.
I Saudiarabien är det förbjudet att vara ateist och straffet är dödsstraff. Det är lag. Men uppenbart tycker många svenskar att det inte är rätt. Jag vet inte varför man har lagar i Saudiarabien, i Sverige har vi ofta lagar för att utmäta straff. I andra delar av världen har man kanske lagar mer som prevention, riktlinjer, rekommendationer?
Är det så enkelt? Nä.
Nyligen fick några svenska våldtäktsmän sina straff sänkta för att de inte alls gruppvåldtagit en kvinna, de hade väntat på sin tur. Lagar är suddiga, luddiga riktlinjer för vad vi inte får göra och det är tolkning och praxis som definierar gränserna för våra beteenden.
USA har inte skrivit på FN-deklarationen kring barnaga eftersom de anser att det inte är statens sak att bestämma över hur föräldrar uppfostrar sina barn. Den egentliga omfattningen och problemen med aga i USA vet jag inte. Kenya har skrivit på FN-deklarationen och här slås barn i hem och skola varje dag. Trots att deklarationen ackompanjeras av en nationell lag som förbjuder aga.
I Kenya har man en syn på lagar som helt skiljer sig från Sveriges. I Sverige anser vi att lagar är den högsta instansen som berättar för oss vad vi får och inte får göra, i Kenya not so much.
Det är förbjudet att köra mot rött ljus. Det skiter kenyaner i. Mitt i rödljuskorsningar står istället poliser och dirigerar trafiken. De ger inga böter för att man kör mot rött ljus.
Det finns sammanställningar över de länder där homosexualitet är förbjudet. Kenya är ett av de länderna. Fast i Nairobi finns det en bögklubb och föreningen som organiserar homosexuella är registrerad.
I Sverige är mordbrand förbjudet. Ändå brinner flyktingboende efter flyktingboende utan att någon straffas.
I Sverige har vi inga lagar som säger att vi måste skaka hand med människor. Men vi tycker inte att folkvalda ska få välja själva.
I Sverige anser vi det som krigsbrott att uppmana folk att bränna byar och döda civila. I Sverige gör man folk till utrikesminister om de sitter i styrelsen till företag som uppmuntrar folk att bränna byar och döda civila.
I Kenya får man inte döda människor. I Kenya firar president och vicepresident att de friats från anklagelser om brott mot mänskligheten när de uppmanade folk att vända sig mot varandra. De sa ju aldrig att folk skulle stänga in andra i en kyrka och tända på.
I Jordanien våldtas kvinnor och tvingas gifta sig med förövarna. I North Carolina får transsexuella inte pinka på den toalett de känner sig tryggast på. På Filippinerna är otrohet olagligt. Sådan är lagen och rätten.
Och då har jag ännu inte ens rört vid den enorma gråzonen vi kallar etik och moral. Bara lag.
Och det är fanimej svårt nog.
Inbilla er aldrig att det är enkelt.

måndag 4 april 2016

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare...

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare... Det kan ni läsa om här.
ROFL 😂😂😂 Oj....
Digitaliserat och liberalare? Det låter banne mig asfint, eller hur?
Vi kan nog behöva mer digitalisering: bättre internetuppkoppling till vettigare, Europeiska priser skulle jag inte tacka nej till.
Här i Kenya har vi ett intressant internetutbud i olika prisklasser så folk även ute i reservaten (ja, de kallas så, byarna dit kollonialisterna deporterade kenyaner) kan få lite access till Facebook, nyheter, sportresultat etc. via t.ex SMS. Man ska inte underskatta behovet ute i de Subsahariska plåtskjulen av att få veta senaste felpassningen i en Champion's Leaguematch.
Men liberalare??! 😂 Jag tror inte DET riktigt är Netflix mål.
Man kan köpa senaste film för fyra spänn i skumma gränder överallt. Vi har inget problem med det liberala, vi frihetar oss utav bara helvete.  
Som gammal antikapitalist kan jag säga att jag betackar mig för liberal frihet att stjäla mer av våra pengar. När löner och priser och service befinner sig på en anständig nivå, då kan folk betala för sig. Det löser man inte genom att i liberalismens namn ta bra betalt för något som folk lyckas skaffa sig billigt på annat vis.

Missförstå mig rätt. Jag uppskattar Netflix satsning. Afrikansk filmindustri, utbudet av diversifierad film utan västfokus, har en möjlighet att öka när afrikaner blir en betalande målgrupp. Även västerlänningar har möjlighet att få se filmer där svarta ickeeuropéer inte är blodtörstiga stamkrigande monster. Hollywood's stereotypiska sätt att framställa etniciteter bidrar på ett ruggigt sätt till den västerländska bilden av Den andre som något exotiskt och långt ifrån den egna personen. Likaledes finns det en rigiditet i den afrikanska självbilden där missionerad morallära ligger tung över fria sinnen. Att se andra sätt att leva och tänka på är befriande och utvecklande och har möjlighet att ta Kenya ur ett gammelkristet kollonialarv som är helt sanslöst att de inte aktivt vill skaka av sig.
Men liberalisering handlar ju inte Netflix etablering om. Netflix är ju inte här för att skapa kumbaya och världsfred. Netflix är här för att den afrikanska marknaden har en enorm potential att bli en välkonsumerande kassakista. Men för att nå dit måste folk ha löner att leva på. Karl Marx beskrev detta som "profitkvotens fallande tendens": Om kapitalismen betalar för låga löner för att höja sin profit så kommer arbetarna inte att ha pengar över att inhandla de produkter som de producerar och då får kapitalisten inte sin profit med annat än genom att sänka lönerna.
Låga löner ger inte samhällsutveckling. Det är den växande afrikanska medelklassen som har potential att börja betala för produkter och tjänster.
Men då måste också produkter och tjänster hålla kvalitet.
För betydligt högre kostnad än vårt svenska bredband får vi här i Kenya en uppkoppling som inte på långa vägar tillåter oss att netflixa. Vi betalar dessutom för varje kilobyte vi konsumerar. Tro mig, våra smartphones tuggar kilobyte som lösgodis under fredagsmyset. Och den digitala marknaden liknar övrig konsumtionmarknad här i landet. För ett dyrare pris än i väst (i reella pengar, inte relativt) kan vi med 2-30% av de västerländska lönerna konsumera varor av horribel kvalitet som går sönder och tvingar oss att inhandla fler undermåliga varor till vansinniga priser. Alltifrån ost, glass, möbler, verktyg, skruvar, elektriska produkter, bilar, till digitala produkter som bredband är dyrt och dåligt här.
I ljuset av det är det tyvärr lite svårt att se att det första kenyanen skulle göra är att netflixa och chilla. Men å andra sidan har jag vänner som skippar lunchen månadens sista dagar för att ha råd att kolla fåniga internetmemes, så good luck Netflix!!