onsdag 27 januari 2016

Semesteråterblick med en suck.

Hur blev det plötsligt dags för februari?!!
Jag har ju knappt fjällat av mig solbrännan eller skakat av mig semesterkänslan!
Den här julen är vår fjärde Afrikajul. Det är onekligen lite konstigt med jul utan mörker, snö eller kyla. Men eftersom jag inte gillar varken det ena eller de andra så är sol, hav och strand rätt okay som substitut betraktat. 
Denna gång tillbringade vi semestern med en trip till Tsavo, nationalparken där två människoätande lejonen härjade för hundra år sedan och mumsade i sig indiska järnvägsarbetare på löpande band. Numera finns här ett särskilt skyddsområde för noshörningar och min make jobbar för att förse parken med fungerande solenergi. Noshörningarna har dock massor av plats att röra sig på, skyddade av buskar i precis deras höjd så den här gången fick vi inte träffa några. Men vi såg ju annat förstås.
 
Vi bodde på en hyraxklippa med massor av mitt favvisdjur hyraxen (klippdassar) och det är verkligen aldrig fel. Första natten gjorde vi misstaget att ha ljuset på innan vi skulle gå och lägga oss och de insekter, spindlar, skalbaggar och flygfän som samlade sig kring det ljuset studsade mellan väggarna och kröp bland lakanen hela natten så man fick god fobiträning om man nu skulle behövt det. Den romantiska maken uttryckte det hela med sin mest sensuella röst när vi gosade ner oss i sängen om kvällen:
- Om du känner något som kryper längs ditt lår i natt, då är det säkert så.
Till och med Lenny, den urcoola masaai-guiden, hade lite svårt att sova. När det krälar över fötterna vill man gärna vara säker på att det bara är en dyngbagge och inte en orm. För höjdpunkterna under två dagars safari var faktiskt just ormarna.

Vi har inte sett några ormar i det fria tidigare så det var rätt häftigt när vår jeep lyckades väcka en kobra som låg och solade på vägen så han gick upp i full attackställning och vi såg också en grön mamba som fridfullt slingrade sig längs skogsstigen vi gick på. En leopard i diket, flockar av hornfåglar, en rödögonlockig uggla och ett fascinerande landskap av gammal lava som lokalbefolkningen kallade Shetani flow: djävulens flöde tillhörde också upplevelserna. Men sen var det slut på safarin för den här gången.

Därefter tog vi oss till Diani, Kenyas vackraste beach, belägen några mil söder om Mombasa. Här är vattnet turkost och varmt, sanden mjuk och vit och snorklingen häftig. Det här är också en av världens bästa kite-surfingstränder och vindarna är varma och vänliga. Vi hittade ett fantastiskt boende i några trädhus mitt i bushen och firade både vår jul och vårt nyår där. Stället heter Stilts Backpacker och är tokbilligt i ett område med helt sjuka turistpriser.

Här matas bushbabiesarna med bananer varje kväll efter solnedgången och gästerna är ett härligt gäng av människor från hela världen. I baren frivillighetsarbetade Wayne, en otrolig liten man från Kanada. Med piercade bröstvårtor och tatueringar från alla länder han besökt lyckades han få varenda människa på Stilts att känna sig välkomna. Han flirtade charmant men smakfullt med de unga tjejerna, han sjöng karaoke med de som var fulla, han lekte med barnen, han diskuterade med de diskussionsglada och han var banne mig en totalt genuint ursocial människa. Visade sig egentligen vara nån superhightech-programmerare av rang som lyckats tjäna ihop pengar för en livstid redan vid 40 och nu beslutat sig för att pensionera sig och leva livet. Han var sannerligen en fascinerande person.
Snorklingen i Diani är fin och vi såg blåsfiskar och muränor, clownfisk och scalarfiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och sjöborrar och massa andra fiskar som vi inte ens vet namnet på. Maken lyckade både bli bränd av solen och brännmaneter samt sätta foten rakt i en sjöborre.

Lilldotra lyckades få sina kakor stulna av den här Sykes' apmamman som hade dökoll på vem som var den svagaste länken i sällskapet. I övrigt levde vi mestadels strandliv: badade, dåsade, byggde sandkreationer och hade det allmänt semestrigt och gott. Maken ställde upp i en kamelridningstävling och kom tvåa efter vår Stiltshjälte Wayne.




 Kanske är det skönaste med att fara till kusten att man slipper den kenyanska maten. Även om turistfällorna duggar tätt kan man finna riktigt simpel och god seafood här och det italienska köket är även i sina blekaste stunder bättre än vad det kenyanska köket kan bjuda på både traditionellt eller i brittiskinspirerad form. Bläckfisk och hummer känns som viktiga delar i en fullständig barnuppfostran kan jag tycka.



Och med de visdomsorden skakar jag av mig dimman av semesterminnen och gör mig redo att ta itu med studenter och examinationsperiod.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar