söndag 31 januari 2016

Att döda en man

I helgen åkte jag i en buss som dödade en man.
Egentligen känns det som om jag skulle vilja skriva: I helgen dödade jag en man. Men det är ju inte helt sant och jag känner inte SÅÅ mycket skuld att det vore helt relevant att uttrycka sig så.
Men hur som helst dog han ju.
På elfte plats bland de vanligaste dödsorsakerna i Kenya kommer trafikolyckor. Och nu har jag varit med om en.
Vi var inte ens utanför Nairobi när bussen plötsligt skakade till, det var massa kraschljud och vi skumpade över nåt som kändes som stenbumlingar, ett vildsvin eller nån stabil grävling. När jag såg ut genom bakrutan såg jag en man. Hans ben satt inte riktigt kvar där ben ska sitta och jag är GANSKA säker på att han var helt död. Bilen bakom oss körde också över honom.
Men vår busschaufför fortsatte bara köra. Vi passagerare höjde rösterna och sa att han måste stanna, att han måste ringa polis eller ambulans. Men han körde bara på. Nån sa att mannen ju redan var död, och kanske ringde nån ambulans? Jag vet inte. Jag var märkligt tom och tanklös. Det tog kanske t.o.m en mil innan jag kände att det drog. Jag såg att vindrutan krackelerat och det var väl då jag insåg att vi faktiskt dödat någon. Att mannen inte bara låg där död redan på vägen.
Sen kom vi fram till en poliskontroll. Poliskontroller finner man regelbundet längs alla stora kenyanska vägar. Trafikpoliserna är kanske den mest korrumperade yrkeskåren i hela Kenya, och det vill inte säga lite. De har halvkassa löner och kompenserar med att ta mutor för alla små trafikförseelser de tänkas kan. Chefer och fotfolk delar om än inte broderligt, så delar. Men vi stannade inte.
Vår förare stampade på gasen och SPEEDADE från polisen. Vi for fram i galen hastighet med gasen i botten och sicksackade som i slalomlopp mellan bilar till höger och vänster om oss. Jag tänkte att om polisen börjar jaga oss nu, då dör vi. Vi skrek att han måste sakta ner. Pole pole!  FUCKING POLE POLE!! Tillslut kastade männen i bussen sig mot honom för att få honom att ta det lugnt. Och det gjorde han. Kanske bröt de nåt slags chocktillstånd? Han åkte en bit och stannade vid vägrenen. Jag tror han spydde.
Därefter åkte vi fem timmar i sträck med en trasa inproppad i hålet i vindrutan. Väntandes på att bli arresterade hela vägen. Och jag ringde fortfarande ingen ambulans. Nu i efterhand har jag fått veta att 911 och 112 faktiskt bör funka här i Kenya också. Men jag vet ändå inte om jag hade ringt. Jag skäms ögonen ur mig över den bristen på civilkurage.
Och jag hoppas verkligen att mannen dog direkt och att det inte var min brist på civilkurage som dödade honom.

torsdag 28 januari 2016

I stormens öga - om krig i andrummets tidevarv

Kenya är ett stabilt afrikanskt land.
Jag vet inte om jag helt skulle klassa det som en demokrati. Presidenten är son till landets första president och politisk och ekonomisk makt runs in the family så att säga, men det gör det ju å andra sidan i länder som USA också. Presidentfamiljen äger en massa land som de tillförskansande sig de där första frihetsåren av kaos efter att man slängt ut kolonialisterna. Då och då "skänker de en donation" land till de vars rättmätiga land det egentligen redan är. Presidentfamiljen är inte den enda maktkoncentrationen i landet, de flesta i maktposition har en familjehistoria av att befinna sig där de är.
Vi har demokratiska val. Visst händer det att de som supportar fel sida i valet stängs in i en kyrka, hotas med machete och bränns upp, men det hör faktiskt ändå till ovanligheten.
Men Afrika som kontinent är ingen lugn filbunke. Och Kenya är beläget nära eller mycket nära flera stora krutdurkar:

  • Kongo, ett land där det krig gått av stapeln som sedan andra världskriget skördat flest dödsoffer (uppemot 5,4 miljoner människor). Om det kan man exempelvis läsa i Magda Gad's hemska artikel här.  
  • Rwanda, ett land som fortfarande försöker hantera de brott mot mänskligheten som skedde här för över tjugo år sedan (bl.a beskrivet av Jonathan Torgovnik där han intervjuat och fotograferat några av de 20.000 barn som föddes till följd av de massvåldtäkter som var en del av krigsföringen).  
  • Sudan och Sydsudan där en kombination av oljefyndigheter, svält och stamkonflikter skapat instabilitet och flyktingströmmar och lett till skapandet av vårt allra nyaste grannland. Något om det kan ni läsa här i en alldeles nyuppdaterad artikel om konflikten.  
  • Burundi, ett land där det puttrar av gamla återanvända konflikter. Här har man trots att det är vanligt med ingifte mellan stammar och trots att de flesta faktiskt delar språk och kultur varit en lång historia av etniska konflikter. Al Jazeera försöker reda ut konflikten åt er här. 
  • Somalia, ett land som inte på många år varit ett riktigt fungerande samhälle, saknandes vägar och elektricitet i stora delar av landet, med flera muslimska terrororganisationer aktiva och med en galopperande korruption och miljoner invånare på flykt. Om försöken att nå livsro och arbetsro i området kan ni läsa om här.


Närheten till dessa konflikter märks inte alls dagligen. De smyger sig på då och då. Som de okoncentrerade burundiska studenterna som inte hört ifrån sina familjer på en vecka men ändå försöker vara aktiva vid universitetets seminarier. Som militärkonvojerna genom stan när Nigerias och Somalias president tillsammans med vår egen var här i stan igår för att hedra minnet av de eldoretiska militärer som sprängdes och sköts ihjäl under en tio timmar lång räd mot deras läger i Somalia för två veckor sedan. Som att min prefekt har fått lämna DNA-prov i hopp om att några kvarlevor av hans yngre bror ska kunna identifieras från räden.
Allt emedan det råder andrum i Sverige.

Och förresten, där borta, bakom de vita stängselpålarna ni ser i bakgrunden någonstans i fjärran bakom mitt fina hönspalats, där ligger presidentens State Lodge där världspolitik skrivs just i denna stund.




onsdag 27 januari 2016

Semesteråterblick med en suck.

Hur blev det plötsligt dags för februari?!!
Jag har ju knappt fjällat av mig solbrännan eller skakat av mig semesterkänslan!
Den här julen är vår fjärde Afrikajul. Det är onekligen lite konstigt med jul utan mörker, snö eller kyla. Men eftersom jag inte gillar varken det ena eller de andra så är sol, hav och strand rätt okay som substitut betraktat. 
Denna gång tillbringade vi semestern med en trip till Tsavo, nationalparken där två människoätande lejonen härjade för hundra år sedan och mumsade i sig indiska järnvägsarbetare på löpande band. Numera finns här ett särskilt skyddsområde för noshörningar och min make jobbar för att förse parken med fungerande solenergi. Noshörningarna har dock massor av plats att röra sig på, skyddade av buskar i precis deras höjd så den här gången fick vi inte träffa några. Men vi såg ju annat förstås.
 
Vi bodde på en hyraxklippa med massor av mitt favvisdjur hyraxen (klippdassar) och det är verkligen aldrig fel. Första natten gjorde vi misstaget att ha ljuset på innan vi skulle gå och lägga oss och de insekter, spindlar, skalbaggar och flygfän som samlade sig kring det ljuset studsade mellan väggarna och kröp bland lakanen hela natten så man fick god fobiträning om man nu skulle behövt det. Den romantiska maken uttryckte det hela med sin mest sensuella röst när vi gosade ner oss i sängen om kvällen:
- Om du känner något som kryper längs ditt lår i natt, då är det säkert så.
Till och med Lenny, den urcoola masaai-guiden, hade lite svårt att sova. När det krälar över fötterna vill man gärna vara säker på att det bara är en dyngbagge och inte en orm. För höjdpunkterna under två dagars safari var faktiskt just ormarna.

Vi har inte sett några ormar i det fria tidigare så det var rätt häftigt när vår jeep lyckades väcka en kobra som låg och solade på vägen så han gick upp i full attackställning och vi såg också en grön mamba som fridfullt slingrade sig längs skogsstigen vi gick på. En leopard i diket, flockar av hornfåglar, en rödögonlockig uggla och ett fascinerande landskap av gammal lava som lokalbefolkningen kallade Shetani flow: djävulens flöde tillhörde också upplevelserna. Men sen var det slut på safarin för den här gången.

Därefter tog vi oss till Diani, Kenyas vackraste beach, belägen några mil söder om Mombasa. Här är vattnet turkost och varmt, sanden mjuk och vit och snorklingen häftig. Det här är också en av världens bästa kite-surfingstränder och vindarna är varma och vänliga. Vi hittade ett fantastiskt boende i några trädhus mitt i bushen och firade både vår jul och vårt nyår där. Stället heter Stilts Backpacker och är tokbilligt i ett område med helt sjuka turistpriser.

Här matas bushbabiesarna med bananer varje kväll efter solnedgången och gästerna är ett härligt gäng av människor från hela världen. I baren frivillighetsarbetade Wayne, en otrolig liten man från Kanada. Med piercade bröstvårtor och tatueringar från alla länder han besökt lyckades han få varenda människa på Stilts att känna sig välkomna. Han flirtade charmant men smakfullt med de unga tjejerna, han sjöng karaoke med de som var fulla, han lekte med barnen, han diskuterade med de diskussionsglada och han var banne mig en totalt genuint ursocial människa. Visade sig egentligen vara nån superhightech-programmerare av rang som lyckats tjäna ihop pengar för en livstid redan vid 40 och nu beslutat sig för att pensionera sig och leva livet. Han var sannerligen en fascinerande person.
Snorklingen i Diani är fin och vi såg blåsfiskar och muränor, clownfisk och scalarfiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och sjöborrar och massa andra fiskar som vi inte ens vet namnet på. Maken lyckade både bli bränd av solen och brännmaneter samt sätta foten rakt i en sjöborre.

Lilldotra lyckades få sina kakor stulna av den här Sykes' apmamman som hade dökoll på vem som var den svagaste länken i sällskapet. I övrigt levde vi mestadels strandliv: badade, dåsade, byggde sandkreationer och hade det allmänt semestrigt och gott. Maken ställde upp i en kamelridningstävling och kom tvåa efter vår Stiltshjälte Wayne.




 Kanske är det skönaste med att fara till kusten att man slipper den kenyanska maten. Även om turistfällorna duggar tätt kan man finna riktigt simpel och god seafood här och det italienska köket är även i sina blekaste stunder bättre än vad det kenyanska köket kan bjuda på både traditionellt eller i brittiskinspirerad form. Bläckfisk och hummer känns som viktiga delar i en fullständig barnuppfostran kan jag tycka.



Och med de visdomsorden skakar jag av mig dimman av semesterminnen och gör mig redo att ta itu med studenter och examinationsperiod.