tisdag 20 september 2016

Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.

lördag 27 augusti 2016

Tafs i samtalston

Nu ska jag vara lite autistiskt antifeministisk en liten stund. Problematisera det här med sexuella trakasserier lite. Kanske ge en inblick i ett annat tänkande som kanske inte nödvändigtvis är mindre logiskt, eller ens mer sexistiskt, bara annorlunda. Jag menar inte att vi måste se på sexuella trakasserier så här, jag tycker inte ens det är önskvärt, men det finns en nästan autistisk logik som jag uppskattar i det hela.

Vid de tillfällen då jag varit på nattklubb här i Kenya har jag blivit chockad över den råa sexuella stämning som rått där. Jodå, svenska nattklubbar är också köttmarknader, men inte i närheten av detta, ja, låt oss kalla det för vad det är: förspel. Det tafsas på bröst och rumpor, det juckas mot skrev och mycket av dansen är avancerat förspel, doggy style.

Första gången jag var där ställde sig en man och tryckte kuken mot min rumpa. Inte ens som lätt celibatskadad kändes det välkommet. Jag tittade på de kenyanska vännerna i mitt sällskap, de såg alla vad som hände, skrattade och fortsatte smutta på sina drinkar. Som då och då under min Kenyavistelse (eller låt oss vara ärliga: som då och då under hela mitt liv, oavsett var jag befunnit mig) kände jag mig förvirrad över kulturella regler. Och som alltid när jag inte förstår, eller tycker de sociala reglerna är dumma, så skiter jag högaktningsfullt i dem. Så trots att jag inte förstod varför mina vänner verkade okay med det som hände så smackade jag till killen över armen och bad honom att dra åt helvete. Han gick därifrån utan så mycket som ett höjt ögonbryn.
Tio minuter senare var hans semihöjda stång tillbaks mellan mina skinkor. Nu blev mitt sällskaps ögon svarta, de ryckte undan karln och tillkallade vakter, någon biffig "bouncer" som med lätthet lyfte ut mannen ifråga. Jag förstod ärligt talat inte vad skillnaden var. Så jag frågade.
Mitt sällskap är van vid mina konstiga frågor, min stundvis vita ignorans och oförmåga att smälta in och anamma lokala regler. De bästa av vännerna inser nog att det är sån jag är oavsett land, för andra är jag nog mest en hopplös mzungu (vit). Svaret blev:
- "Första gången var ju en fråga!? Man måste ju få fråga".
Man måste ju få fråga.

Ja, jag inser att för mer attraktiva människor än mig, eller människor med  mindre FUCK YOU-attityd än jag, kan det bli åt helvete för många "frågor" på en kväll.
Men efter det började jag märka de små, stundvis fjäderlätta nejen som uttrycktes där i baren och på dansgolvet. Män som backade en bit när kvinnor gned baken mot deras skrev, kvinnor som tog ett steg framåt från skreven som trycktes mot dem, händer som lugnt och stundvis liksom i samtalston lyftes från bröst eller rumpa.
Och det fanns en enkelhet i det här som på nåt sätt tilltalade mig.

Det här sker BARA på klubbarna. Utanför klubbarna nuddar inte ens gifta människor varandra. Unga människor kanske, möjligen håller hand.
Men på klubbarna frågar man. Påtagligt.
Men märk väl, att även här är ett nej alltid ett nej.

torsdag 18 augusti 2016

Vad är ett efternamn?

Efternamn är en av alla konstigheter i världen. I Sverige heter vi ju oftast som vår familj. Och vi har många son-namn som är enkla och logiska. Så är det ju inte överallt. I Nederländerna t.ex heter folk massa konstiga saker. Kanske har ni undrat varför? 

Min egen make heter Take Aanstoot - Ta Anstöt. Det är ett tämligen provocerande namn, särskilt på nätet, och mången gång har han anklagats för att fara under falskt namn i forumdiskussioner och för att vara ett "internettroll" Det är ett stående skämt i vår bekantskapskrets att mitt i en hetsig diskussion göra inlägg av typen:- Men vad heter du EGENTLIGEN?! 

Många nederländska efternamn har konstig betydelse, som "född naken"; "knöl"; "lillbajs"; "anstöt" eller liknande. Detta är i många fall ett tecken på ens förfäders rebelliska ådra. Eller en historisk tradition av trollning om ni så vill.
I början av 1800-talet när Napoleon ockuperat Nederländerna krävde han ordning och registrering, skattskrivning och efternamnsregistrering. Många nederländare saknade efternamn och i kön till registreringen mullrade missnöje, frustration och hat gentemot ockupationsmakten. Så när man nådde fram till registratorn med gåspennan så slängde man ur sig nån lustighet, perversitet eller ren oförskämdhet. På nederländska givetvis, vilket registratorn inte behärskade.
Så det är inte utan viss stolthet som jag bär namnet Aanstoot. Det var min makes farmors flicknamn och hon var en intensiv och cool kvinna som jag lätt kan föreställa mig kom från en lång tradition av förfäder som inte tog skit från nån.

Men den här bloggen ska ju fokusera på Kenya så konsekvensenligt kommer här en redogörelse av kenyanska efternamn.
Var min tanke.
Det har varit ett lite frustrerande område det här med efternamn eftersom jag hanterat en hel del klasslistor och tentaresultatfiler och dylikt sedan jag kom hit och folk tycks helt randomiserat skriva sina namn i olika ordning och med olika stavning och kombinationer på olika listor.
Så om jag inte tagit tag i detta tidigare så blev researchen för denna blogg i alla fall ett tillfälle att äntligen få svar.
Så, Kenya är ett mycket heterogent land som består av 30-40 olika folkstammar. De kan ha olika historisk bakgrund, ha olika språk, olika kultur och traditioner, olika hierarkier och olika politisk position. Vissa uppdelningar har lång tradition, vissa är politiskt baserade och rätt ologiska. Än idag är den egna triben det absolut mest centrala i det kenyanska samhället. Tribetillhörighet påverkar vad man röstar på, vad man äter, hur man lever, och vad man heter. I det moderna Kenya känns detta som en märklig anomali. Varför röstar folk på en idiot för att han är av rätt tribe? Varför anställer man inkompetenta människor på ett universitet utifrån tribe istället för kompetens? (<--- givetvis en helt retorisk fråga).
Så svaret på frågan om kenyanska efternamn blir att det inte finns ETT system, det finns många. Något centralt efternamnskrav finns inte. Vissa stammar saknar efternamn. Vissa stammar har klannamn för att undvika att man gifter sig med sin kusin, vissa stammar får nåt efternamnsliknande när man gifter sig, andra när man blir omskuren. Vissa tar en del av sin pappas förnamn som efternamn, men ens barn ärver inte det utan de tar en halva av sin fars (lite som att vi svenskar förr kallade oss Anders son men våra barn blev sin fars son). Vissa stammar heter det det står på födelsebeviset, andra får andra namn efter hand. Vissa namn måste godkännas av de äldste i stammen, eller fadern, farfadern eller bröderna.
I princip finns det fyra tillfällen i en kenyans liv då hens namn har generell officiell betydelse: när hen föds, när hen får sitt grundskolebetyg, när hen skriver in sig vid universitetet och när hen tar sin universitetsexamen. I alla dessa dokument registreras vanligen enbart två av de namn man eventuellt har. Vad som blir efternamn av dessa är ofta ganska godtyckligt och kan bero på om personen ifråga skrev sitt namn på rätt rad, om någon stavade fel, om någon annan fyllde i och stavade fel, eller dylikt. För stora avvikelser mellan de fyra dokumenten kan skapa byråkratiska problem så ibland väljer folk sina mest lättstavade namn som för och efternamn istället. 

Och var ens far en alkoholiserad drul kan man skita i att uppge hans namn. Eller helt låta bli att ta det namnet, eller välja att ta sin farbrors.
Blev ni klokare?
Nä. Inte jag heller.

onsdag 17 augusti 2016

3-årsjubileum

Det skulle ju bara bli ett år.
Idag är det tre år sedan vi landade på kenyansk mark. Tre otroliga, fascinerande år. Tre år då jag lärt mig massor och upplevt massor. Inte trodde vi att vårt nygifta liv enbart skulle vara ett halvår i Afrika och att vi sedan dess skulle älska på distans med intensiva möten och minst lika intensiva längtperioder. Inte visste vi att tre av barnens uppväxtår skulle bli lite splittrade men innehållsrika?
Och vad visste jag om att min vistelse här för att "vara med i uppstarten av en logopedutbildning" i praktiken skulle innebära att jag slet i två år med byråkrati och pappershantering för att få igång ett program? Och sedan gjort i princip allt på programmet, från programansvar, föreläsningar, workshops, examination, tentavaktande, tentarättning och praktikkoordinering. Med enorm tacksamhet gentemot oerhört kompetenta lokala lingvistikkollegor som gjort sitt för utbildningen, samt underbara svenska logopedkollegor som täckt upp mina största logopediskt hål: dysartri, stamning och röst.
Och nu är den första kullens teoretiska år över. De går ut på en termins praktik nu och därefter har de bara sin masteruppsats kvar.
Så jag har gjort mitt huvudsakliga jobb!! Jag har förhoppningsvis försett Kenya med dess tre första välrustade medicinskt skolade logopedstudenter!! Som alldeles snart möter sina första patienter. De handleds av logopeder i Nairobi och Tanzania, utbildade utanför landets gränser. Och jag ska också ta mig en vända och besöka dem.
Jag är oerhört, helt obeskrivligt stolt över dessa tre studenter och deras resa!!
Denna höstterminen (som inte är något relevant namn i ett land utan årstider) hoppas vi kunna ta in en ny kull. Vi har fortfarande problem med administrativa saker som att få vårt eget universitet (Moi University) att betala ut löner till timföreläsare och att annonsera ut programmets existens, så det är inte så lätt att nå eventuella intresserade sökande. Men trots att anmälningstiden gått ut hyser jag hopp om att få igång en ny kull, av samma storlek som den första: en behändig storlek som det är möjligt att få kliniska handledare till.
Jag hyser inte jättestort hopp om framtiden för ett logopedmasterprograms överlevnad vid Moi University.
Men jag tror desto mer på logopedins framtid i Kenya. Det planeras program vid ett par universitet i landet som har betydligt större institutions- och fakultetsstöd än vad som är möjligt vid Moi. Och det finns en liten men entusiastisk logopedskara med internationell utbildning, men kenyansk bakgrund, som kämpar för att få statlig acceptans, legitimation och inrättade statliga tjänster. Och "mina" logopedstudenter kommer att vara ett kompetent tillskott av kollegor till denna grupp.
Jag behöver inte skämmas över min insats här. Jag har gjort ett bra jobb och haft en fantastisk tid.
Men i augusti nästa år är jag faktiskt redo att flytta hem igen. Mitt arbetskontrakt löper ut då och då har förhoppningsvis min första kull fått sitt examensbevis och nästa kull är klar med sina teoretiska kurser. Jag har lingvistikkollegor som är duktiga och kompetenta att handleda klart den andra kullens uppsatser.
Och mina barn behöver komma hem. Gå högstadie och lågstadie och få vara med sin pappa. Och jag behöver hångla... ;-)
Jag åker inte hem till logopedutbildningen i Sverige. Min själ säger mig att den själen kräver andra äventyr. Kanske vill jag arbeta med invandrarutbildning eller annat språkligt? Kanske finns det nånstans där jag behövs? Det får vi se. Ett år ger jag mig själv att knyta ihop säcken här.
Det blir bra.
Och när stordotra gått klart grundskolan och lilldotra lågstadiet, om maken rott ihop ett välfinansierat jobbprojekt, om fyra år från nu, om det kliar i Afrikatarmen fortfarande? Då vet jag ett universitet i Nairobi där jag vill "vara med och starta upp" en undergraduateutbildning i logopedi.
Och jag highfivar faktiskt mig själv idag.
Yeah me!

tisdag 16 augusti 2016

Kärt barn har inte alltid så många namn

Det gnölas i Sverige om att det vanligaste namnet i Malmö numera är Muhammed. 

Jag tycker mest det visar på skillnaden i hur vi ser på namn i olika delar av världen. Att döpas efter den muslimska profeten ses som en ära och en påminnelse om religionens betydelse. 

När jag och maken valde namn till våra barn valde vi namn som var personliga, som representerade dem som individer. Knappt 600 kvinnor delar min stordotras namn och knappt 200 min lilldotras. Att se namn som något individuellt känns som ett tämligen nytt och ganska västerländskt påfund.
Men att namn är individuella är inget självklart ens för svenska föräldrar. När en av mina vänner pluggade till ingenjör på universitetet fanns det fler Henrikar än kvinnor i hans kull och densiteten Martinar i min makes olika företag har tidvis varit mycket hög. 

I Kenya får de flesta barn två namn: ett västerländskt namn och ett stamrelaterat. Det är himla praktiskt. Om man inte kommer ihåg eller kan uttala det ena kanske man klarar det andra. Det är inte givet vilket av namnen man använder. Vissa använder det ena namnet bland vänner och det andra i mer formella sammanhang. Andra tycks heta olika bland olika vänner. Namnen på klasslistorna på universitetet är inte nödvändigtvis de samma som de på inlämningsuppgifter, vilket ger spänning och överraskningseffekt i arbetet. 

I Eldoret, staden där jag bor, är kalenjin den vanligaste folkstammen. Det är tröstlöst att komma ihåg allas namn här, för det är mest ett virrvarr av Kip och Jep och Che och chirchir. Paret som hjälper mig med hus och hem heter t.ex Chebet och Kipngeno. Namnen i kalenjin baseras på omständigheterna kring barnets födelse. Det är inte helt praktiskt. Många föds på dagen och får samma namn, andra under regnperioden. Det regnar ju under flera månader om året så det kan bli många barn med samma namn.
Nedan följer en liten lista med kalenjinska namn och deras betydelse.

Kiplagat - född vid solnedgången
Kipkemboi - född på natten
Kiprotich - född när boskapen förs hem för kvällsmjölkningen
Kipngeny - född när boskapen är och slickar salt
Kipkosgei - född efter långt värkarbete
Kipchirchir - född snabbt
Kiptanui - född svag, utan att skrika eller andas
Kipketer - född på verandan
Kipkurgat - född vid dörren
Komen - född när öl bryggdes eller dracks
Kipruto - född under en resa
Kipchumba - född nära en vit man (vilket ofta betyder på sjukhus)
Jepchoge - född nära ett sädesförråd
Jepsang -  född utomhus
Jeprugut - född under svälttider
Jeptalam - född under gräshoppsinvasion
Jebichii - född efter komplicerad förlossning
Cheptum - född under omskärelseceremonin
Chepsigei - född utan att modern hade nån hjälp

Och Chebet och Kipngeno då? Jo Chebet är född mitt på dagen och Kipngeno när getterna vaknade!!

torsdag 21 juli 2016

Ekvatorgeografi

Jag har nog skrivit om detta förut, men när man bloggat i tre år kan det vara lite svårt att hitta bland inläggen och tydligen finns det inget som renodlat fokuserat på det faktum att jag flyttat från Sverige, ett land vid polcirkeln till Kenya, ett land vid ekvatorn. Så då skriver jag ett inlägg, för det är ändå ganska stor skillnad för både växtlighet och socialt liv var vi befinner oss, och vår närhet till dessa imaginära men ack så geografiskt påtagliga cirklar.
P.g.a jordaxelns lutning kommer antalet soltimmar att variera stort vid polcirkeln så att vi i norra Sverige ovanför polcirkeln har c:a 1,5 månad då solljuset ständigt befinner sig ovanför horisonten (midnattsol: se bilden) och 1 månad då solljuset inte tar sig ovanför horisonten (polarnatt).


Ekvatorn utgör dock jordens mittersta breddgrad. Här gör jordaxeln ingen skillnad för dygnsljuset. Oavsett när på året kommer solens strålar att på en specifik plats längs ekvatorn alltid att lysa 12 timmar och alltid vara skymda från denna plats i 12 timmar.
Detta innebär att här i Kenya går solen alltid upp c:a 7 AM och ner c:a 7 PM.
I gamla tider, utan klockor och mobiltelefonskoll på tiden så räknades soluppgången som kl 1 på morgonen (saa moja asubuhi = “saa” - timme, "moja" - ett"asubuhi" - morgon)
och solnedgången som kl 1 på kvällen (saa moja jioni= "jioni" - kväll).
Så i Swahili time är just solljuset det intressanta.

(5:00am-10:00am): Asubuhi (morgon)
(10:00am – 4:00pm): Mchana (dag)
(4:00pm – 7:00pm) : Jioni (kväll)
(8:00pm – 5:00am): Usiku (natt)
...
Det här ger en förutbestämdhet som är mycket enklare än i Sverige. Det går att relativt väl bedöma tiden på dygnet utifrån solens placering och när det blir mörkt blir det mörkt; inga långa utdragna solnedgångar och sega murriga soluppgångar.
Men vi missar ju magin i de långa ljusa svenska sommarnätterna som gör oss svenskar väldigt aktiva och sociala under sommarmånaderna. Här i Kenya grillar vi inte under långa härliga kvällar. När mörkret kommer sjunker temperaturen och temperatursskillnaderna mellan dag och kväll gör att man fryser rätt rejält när solen lagt sig. Så man går in.
Vi slipper ju förstås de långa mörka vintermånaderna med ljusbefriade depressioner men också det rätt gosiga murrmyset inomhus. När jag ser på vad som är mest svenskt så tänker jag att det just är de här växlingarna. Att vi inte är likadana året runt, att väder och ljus i hög grad påverkar vårt beteende, vårt mående, vår längtan.

För vi har ju årstiderna också.
I Sverige har vi en lång tung vinter då vi mentalt i rätt hög grad går i ide. Vi boar oss inomhus, vi förbereder oss för bättre tider. Julen och dess ljus och dofter är så oerhört uppiggande i det perspektivet. Något som bryter av i det kalla och det mörka.
Den pånyttfödelse som våren innebär är oerhört speciell för mig, väldigt svensk. Att längta efter de första blommorna, de första knopparna, lövsprickning, videkissar och snöglopp. Att det kliar i odlingsfingrarna att få ner frön, att odla.
Sedan sommarmånaderna, så långa och ljusa kvällar, så lagom temperatur och allt ätbart som vi har i vår natur under dessa månader: fläder, rabarber, smultron, blåbär, hallon, vinbär, krusbär, körsbär, jordgubbar, sommarkantareller.
T.o.m hösten som jag avskyr när jag är hemma har ett skimmer av återkommande cykel över sig. Samla in mat för vintern; plocka äpplen, plommon, päron, trattkantareller. Och alla löv som ändrar färg sådär oerhört teatraliskt och konstnärligt. Det här lugnet som liksom sprider sig i en natur som gör sig redo att ta paus.

Här i Kenya har vi inga årstider. Inga stora förändringar. Träd och blommor tar liksom aldrig riktigt paus. Det är klart att blommorna vissnar, men då kommer det nya, och medan ett träd har vissnade blommor kan ett annat av samma sort just börja blomma. Vår änglatrumpet blommor helt hysteriskt en gång i månaden. Man odlar och får skörd året om och det blir liksom svårt att hålla koll på när man satte saker och när de bör mognat. Och man tappar faktiskt den där naturliga odlingsglädjen som våren ger och tänker att de där fröerna kan jag sätta nästa vecka, eller nästa, eller nästa. Och varför, varför växer här inga bär??

På universitetet fattar de inte alls vad jag menar när jag säger att vi har ny antagning i "höst". Årstider som är sån essentiell del av vårt svenska tänkande saknar helt mening här.
Och visst julpyntar och fixar jag även här i Kenya, men den där nästintill driften att lysa upp min värld saknas ju.
Visst finns det säsonger, så säger de i alla fall. Torrperioden och lilla regnperioden och stora regnperioden. Men jag ser ingen jättestor skillnad och mina vänner här säger att skillnaden var större förr. Nu regnar det ibland och ibland rätt mycket. Och så är det varmt ibland, men inte så det stör. Eldoret, där jag bor, ligger på hög höjd över havet (högre än Kebnekaise) och vi har inte alls den där extrema värmen som alla européer jag möter förknippar med Afrika. Ofta är vädret snarare irriterande varierande under dagen så man måste ha fleecen och strumpbyxorna på om morgonen, vara beredd att gå i lätt sommarklänning under dagen och slänga på sig regnjackan på eftermiddagen.
Och ofta når temperaturerna (just där vi bor) som högst en bra svensk sommar.

Och de här geografiskt orsakade skillnaderna hade nog ingen kunnat förbereda mig på och det är också himla svårt att förmedla till er där i norr.
Men plocka era bär, frukter och svamp! Ni har ingen aning om hur oerhört avundsjuk jag är!!

fredag 15 juli 2016

Livslångt lärande och så skolan

Ragnhild hette hon, kvinnan som lärde mig läsa och räkna. Hon var en sanslöst kreativ kvinna med rockärmen full av pedagogiska knep och ett sjudundrande temperament. Förskolelärare var hon, så när någon mer utbildad människa kom fick hon ge plats som vår lågstadielärare för någon mindre kreativ. Det enda bestående minnet av hennes efterföljare var att denna stank så mycket parfym så man höll på att kvävas om man bad om hjälp.
Jag hoppas mina barn får goda minnen av människor som lärde dem saker. Jag tror att lärande mycket väl kan räknas till mina lyckligaste stunder.
Skolsystemet i Kenya ser något annorlunda ut än det svenska. Läroplanen kallas 8-4-4 vilket innebär 8 års grundskola, 4 år gymnasium och 4 år högskola/universitet. Därtill går många barn en skolliknande förskola i två år för att få slutbetyg att kunna söka till den skola de vill.
Lilldotra går på en privat, kristen skola som ligger nära vårt hem. Den har inte gjort några djupa pedagogiska intryck på mig. Det är ett djävla bönande och psalmande i usel kombo med skolaga. Skolan ägs av en gammal brittisk pastor som samkör skolan med ett antal barnhem i "god kristen anda" .
Det FINNS offentliga skolor i Kenya, men de håller ofta ganska usel kvalitet, är mycket smutsiga och undervisar vanligen på kiswahili i förskolan. Jag har nog valt ett rätt vettigt alternativ i jämförelse.
Den klassiska kenyanska undervisningen är minnesbaserad. Eleverna läser ramsor efter läraren och lär sig saker utantill. Ytterst lite reflektion krävs eller är ens önskvärd. I låg- och mellanstadiet skriver man efter läraren i sina skrivböcker och man lär sig provfrågor utantill för att kunna prestera på nationella prov varje termin. Resultatet på proven sammanställs och redovisas offentligt så föräldrar kan välja skola efter de skolor som kan uppvisa högsta resultat.
Stordotra går i indisk skola som följer det brittiska skolsystemet. Här är lärarna verkligen av en annan kvalitet. De förklarar och diskuterar, samtidigt som utantilllärning fortfarande är viktigt för nationella prov. Men man försöker få studenterna att förstå och man har beskrivna stadier som eleverna behöver nå vad gäller resonerande, skrivkunnighet, kreativitet etc. Jag upplever betygen som mer transparanta än i Sverige. Jag upplever proven som hjärndödare (men troligen mer lätträttade) än de svenska.
Religionsämnet väljs utifrån religiös tillhörighet (hinduer väljer hinduism, muslimer islam, kristna kristendom). Följdaktligen är stordotra befriad från religionsämnet.
Läsåret är uppdelade i tre terminer och idag har dottern just avslutat sitt läsår i fjärde klass. När hon började för ett år sedan hade hon bara ett halvårs staplande engelska med sig och fick därför börja en klass lägre än sina jämnåriga. När hon nu slutar sitt första läsår på denna skola är hon ikapp sina klasskamrater, hon läser engelskspråkiga tegelstensfantasyromaner, hon är mer än åldersadekvat i science och social science och idag har vi haft samtal med alla lärarna för att få godkänt att hon flyttas upp en klass och får börja sexan precis som hennes klasskompisar i Sverige och hennes jämnåriga här.
Och både dotra och moder är ganska stolta att säga att till hösten börjar hon verkligen sjätte klass!!
Och jag hoppas att hon fortsatt kommer att tycka om att lära sig. Och att hon kommer minnas folk som hjälpt henne på vägen till kunskap och vetande.
Lilldotras skolsituation får bli nästa utmaning. Till jul har hon graduation från preschool. Och gud nåde mig om jag tar ifrån henne hennes "gown" moment!

tisdag 5 juli 2016

Kulturell appropriering


Idag tänkte jag skriva om kulturell appropriering.
Fint ord va'? Det är när någon "lägger beslag på en kultur och gör den till sin, men utan det djup och med avsaknad av de negativa och problematiska aspekter som är förenade med ursprunget". Tänk Shakiras afrikanska rumpskak, tänk asfula västerlänningar i dreads, tänk svenska hemmafruar med indianska drömfångare i köksfönstret över adventsljusstaken och de semestriga hennatatueringarna mot grisrosa solbränna. För att ni riktigt ska förstå ordet måste ni förstå dess värde: kulturell appropriering är FULT, man är en ond människa om man gör det och man är definitivt inte politiskt korrekt.
Jag har läst många artiklar om kulturell appropriering sedan jag kom till Kenya: jag är en vit kvinna i privilegierad ställning och jag har inte för avsikt att göra stora klavertramp av vit natur: tro att min närvaro här frälser världen, att jag är det bästa som hänt de stackars afrikanerna och att jag sitter inne med alla svar.
Jag vet att jag är privilegierad även om jag inte besitter den rikedom som kenyaner tenderar att tro att vit hy automagiskt genererar som nån slags kemisk reaktion. Min kenyanska lektorslön är och förblir halvtaskig med västerländska mått mätt.
Men mitt pass tar mig runt hela världen, när jag har råd.
Jag vet att jag inte förstår ett skit om världen, än mindre är i någon slags position att förändra den till det bättre på något område som har någon slags grundläggande betydelse.
Men vet ni vad?
Kulturell appropriering? Jag är FÖR så ända in i kaklet. Jag är så astrött på kultur och de barriärer det bygger mellan människor att jag är övertygad om att varje dreadlock på en akademikeranställd västgöte ger större möjlighet för den kenyanska dreadlocksbäraren att få jobb och inte ses som knarkare utan jobbetik, varje slöja ickemuslimer bär för att inte bränna sig på stranden gör slöjan mindre stigmatiserande, varje rumpskak som smälter västerländskt stela höfter är av godo. Ja, jag fullkomligt skiter i vad midsommarstången, hennatatueringen och den indianska fjäderskruden betyder. Det var en fröjd att se immigranterna i Linköping hoppa små grodor i Trädgårdsföreningen när jag var hemma i midsommar, det är skönt att ha helgdag imorgon från kenyanska jobbet för att fira Eid.
Jag kan aldrig tycka att kulturella gränsöverskridningar är av ondo. Jag tror att all uppblandning är av godo. Jag tror på att blanda matkultur och kulturella symboler och märkliga ceremonier och klädesplagg till ett sammelsurium där vi slutar se på varandra och tro att vi är så förbannat olika. Jag tror på att fira jul och chanukah och eid och inte tro på en enda djävla gud och göra det tillsammans iklädda bikini, slöja, dreads och birkenstock med olikfärgade tubsockor.
Och jag tror på ett vi.
Och jag vet att jag har råd att göra det, har möjlighet att vara liberal och sådär härligt gränsöverskridande för att jag är privilegierad och vit. Jag vet.

onsdag 4 maj 2016

Livsval

Gör ni rätt val i livet?
Jag har levt i över 40 år och jag vet fortfarande inte hur rätta livsval ser ut.
När jag var 9 flyttade jag. Det var mina föräldrars livsval och jag tror det var ett bra val för dem.
Själv växte jag upp, utanför och udda på ett överjordiskt vackert Österlen som aldrig varit hemma. Växte upp till att göra mina egna val.
16 år gammal hoppade jag av gymnasiet. Kvävd av småstad och inskränkt landsortsmentalitet och den där bedövande Jantelagen sipprandes in i märg och själ. Att det var ett galet livsval att hoppa av gymnasiet som duktig akademiskt lagd tonåring tyckte nog de flesta. Jag tror det fick mig att överleva.
Jag började på socialistisk folkhögskola. Var det ett bra livsval? Ja det var det. Många av de otroliga människor jag mötte då kvarstår i mitt sociala nätverk. Jag blev mig själv och insåg att man kan vara det och att allt och alla inte är normalt och tråkigt. Klart jag mött öar av sånt förut men aldrig har jag i så stor skara mött så många alternativa livsformer som fått mig att känna och leva.
Första pojkvännen. Definitivt ett satans dåligt livsval. I tre år levde jag som medberoende till en blandmissbrukare som hade boarderlineproblem och ångest. Det var inte så smart.
Universitetsstudietid i Göteborg. Trots mitt gymnasieavhopp har jag alltid haft en rak linje i mina studier. Jag har ett snyggt CV. Jag har gjort bra val. Göteborg var en bra stad och kanske mitt första vuxna Hemma. Mina lingvist- och logopedvänner är satans fina människor och jag ångrar inte ett ögonblick att jag var där och då.
Nästa val gjorde jag inte själv. Ett uppsagt rivningskontrakt gjorde mig bostadslös exakt samtidigt som jag tog min universitetsexamen och jag flyttade dit där arbetsuppgifterna lät roligast. Var det ett bra val? Ja, vad fan är bra? Livet har så förbannat många olika spår och medan vissa spår väloljat bär framåt och uppåt bär andra en käpprätt ur spår.
Det var ett djävla kul jobb som fyllde mitt hjärta med en evig passion för alternativ kommunikation. Och hur ska jag kunna ångra ett val som gav mig mötet med min älskade make, kanske det genuint bästa livsval jag nånsin gjort? Men socialt var Sundsvall en öken.
Jobb, kärlek, vänskap, hur ska man veta vad som är viktigast? Det här är nog första gången jag tvekat riktigt. Och önskat att man kunde pausa vissa spår i livet så de inte läcker ångest och flyktkänslor till de fungerande och lyckliga delarna av livet.
Men så funkar det ju inte riktigt.
Sen var vi två som skulle fatta gemensamma beslut. Vi hamnade i Linköping. Jag hade ingen aning om att det var rätt. Jag var ju nykär och det spelade faktiskt inte så stor roll var vi var det, trots allt. Och söderöver var ju närmare vänner i alla fall. Linköping blev mitt andra vuxna Hemma.
Maken är en gränslös, autistisk röra som kastar sig innanför folks livsrum och personal space och ruckar deras komfortzonsgränser. Jag älskar honom och vårt sociala nätverk svällde.
Jag tog livsbeslut grundade i nyfikenhet och inte i frustration och började doktorera. Var det ett bra livsbeslut? Återigen var livsspåren många och ledde åt alla håll. De kollegor jag mötte där!! Så djävla kul vi hade och så djävla underbara ni var och är!! Skärpta, sköna, ironiska, vackra och underbara! Men doktorerandet ? Aldrig har jag känt mig så dum och otillräcklig intellektuellt. Jag har aldrig tvekat på min kompetens som klinisk logoped, jag är en rätt lysande logoped (om än något ostrukturerad). Men som forskare är jag som bäst rätt medioker. Mest stolt är jag över att jag vågade stanna i mitt eget mediokra doktorerande och göra klart, att jag inte blundade och flydde. För att göra klart är ett ganska skönt livsval.
Jag gjorde fler livsval under denna period. Jag valde min älskade på nytt. Det var inte självklart i tider av sårande och sorg och kanske livsvalsångest även i hans liv?
Jag valde rätt, men rätt är inte alltid lätt.
För att vi skulle förbli ett vi valde jag att följa hans livsval att flytta till landet.
Hade jag lovat mig själv där under tonåren att jag alltid skulle välja själv för att jag aldrig mer ville bli uppslukad av någon annan?! Jo. Fast det här var annorlunda: Jag valde familj framför ensamhet. Jag valde oss framför mig. Och oavsett vilka val man gör tillsammans med min man så får man aldrig någonsin tråkigt i alla fall.
Var det ett bra val?
Nä. Vad tror ni? Mitt i skogen med psykopatkristna grannar som jagade våra vänner med gevär och spärrade vår grusväg med jordbruksattiraljer när vi just fått en prematurfödd dotter på 635 gram.
Inte var det rätt när man mötte bonnrasism, vattnet frös och lammen dog. Men det var fint när man myste i en liten smedbyapub mitt ute i klorofyllen och när man mötte allsköns ekologvolontärer från många märkliga håll, när vi tillsammans delade ett hus i tre delar och fick det transporterat hem för att få mer livsrum.
För det var galet och det var kul och för min man var det helt nödvändigt att få den här längtan till landet prövad och ratad i hans eget inre.
Och vi valde barn. Aldrig ett ångrat val. Vi är inga superföräldrar men vem fan är det?
Men med barn sluter man cirkeln från att ens föräldrar gjorde ens livsval till att man nu fattar livsval för någon annan: sina barn. Och det är ju fruktansvärt läskigt!!
Så nya val. Vems val är det numera?
Jag vet inte. Det spelar väl inte så stor roll längre: Vi anpassar oss och lyssnar, vi drömmer och handlar, vi respekterar och älskar, underlättar och ställer till det.
Plötsligt har man en restaurang eller två. Plötsligt bor man i stan, i paradlägenhet. Plötsligt är man tvåbarnsföräldrar.
Plötsligt kommer en märklig tanke om att bo i förort för barnens skull. Men en god klok vän höjde ett mycket högt ögonbryn och sa att då skulle hans världsbild rasa.
Stort tack till den vännen.
Så istället flyttar man till kollektivhus.
Alla de livsvalen var livet. Alla de valen var bra för de gjordes. Och det kanske är det enda sanna och riktiga jag vet om livsval: att de som aktivt görs är de jag ångrar minst.
Men livet fortsätter sina parallella, sina lyckliga och sina trasiga spår. Så när själen kliade och jobbkontexten värkte räckte inte finvännerna som kompensation längre.
Det är fint att ha en spritt språngande galen make i det läget. Som när man säger att man vill till Afrika säger JAVISST.
Och det livsvalet blir lika självklart som många andra.
Var det ett bra val? Ja, så in i helvete. Ett av det bästa val jag gjort.

Och här sitter jag och gråter. Och här sitter jag med panikångest som en elefantfot i bröstet. Och saknar maken, och mamma och vännerna och saknar det fysiska mötet med alla jag känner så in i helvete!!
Men jag älskar mitt jobb här.
Jag älskar att vara här.

Men alla spår känns som de leder rakt mot varandra och i warpspeed: de raka, de krokiga, de lyckliga, de ångestfyllda, mina val, makens val och alla bra eller dåliga val vi fattar för våra barn, för nuet och framtiden.
Och jag känner mig som en stor krasch mitt i.
Och jag vet ju att vad som är bra eller dåliga livsval aldrig någonsin är något man vet före valen gjorts.
Och kanske inte ens då.

tisdag 3 maj 2016

Hemlängtan

Det finns sådant man saknar i exil.
Ja, inte så mycket gorgonzolan, salamin, sushin och yoghurtglassen. Även om de ÄR saknade.
Men vännerna, maken, det fysiska, kramarna.
I stunder av sorg, när kära vänner dör och man inte kan vara på plats och ingen finns här för att hålla om, krama och älska en sansad och jordad, då gör det fan ont.
Och hemlängtan brinner som eld i bröstet.

tisdag 26 april 2016

Jag är ingenting

Varför hamnade jag här i Kenya?
Jag reste aldrig under mina sena tonår. Kände aldrig nåt behov av att backpacka runt i världen som många av mina vänner. Min komfortzon är ganska stor och jag är inte rädd för nya upplevelser och erfarenheter. Är det nåt som ger mig ångest är det möjligtvis det omvända: vanlighet, normalitet, rutin.
Men jag var ingen överdrivet social varelse under min ungdom och de hårt förvärvade vänner jag lyckats skaffa mig var dyrbarheter jag inte behövde fara ifrån.
Fast nu är jag ju här.
Det finns så många orsaker, valmöjligheter, felval och slumpmässigheter bakom våra livsbeslut och de bildar ett intrikat mönster där det är svårt att peka på enskilda orsaker som är avgörande för var vi hamnar.
Men även om orsakerna till att jag är här är många så finns det ju en utmärkande orsak också.
Tills för fyra år sedan trodde jag att jag var en bra universitetslärare. Det var väldigt viktigt för mig. Jag har alltid varit duktig i arbetslivet och haft klara arbetsnarkomaniska tendenser.
Mycket av mitt självförtroende baseras på min yrkeskompetens.
Jag har inget överdrivet stabilt självförtroende. Min självbild är svartvit som en stumfilm.
Jag är ingen bra mamma: jag är rastlös och självupptagen och saknar tålamod och leklust. Jag älskar mina barn men jag ger dem ingen rik och stimulerande uppväxt.
Jag är ingen bra hustru: jag är inte speciellt supportive, jag är lat och rätt sur av mig. Jag är hopplös på ekonomi och hushållsuppgifter.
Jag är ingen bra vän: Jag hör sällan av mig och jag är rädd för att vara klängig och jobbig. Jag är inte särskilt kreativ och gör sällan annat än att prata med mina vänner.
Jag är ingen bra forskare: jag är ostrukturerad och prokrastinerande och jag har en fullständig skrivblockering. Jag förstår inte statistik särskilt bra och jag är uppenbarligen usel på att skriva forskningsansökningar.
Men jag trodde faktiskt att jag var en rätt okay föreläsare: Jag är rätt så entusiastisk och livfull. Jag är välplanerad och tidsstrukturerad. Jag fokuserar på viktiga strukturer och teorier som är applicerbara på verkligheten och jag är bra på att exemplifiera och förklara.
Eller, jag vet inte. Jag trodde jag var det.
Tills för fyra år sedan, då mina studenter bestämde sig för att ta ner mig på jorden, eller snarare under jorden.
Jag vet rent intellektuellt att saker inte är svartvita. Att det finns gråtoner och faktiskt en och annan nyans här och var. Men jag visste faktiskt inte hur dålig jag var som föreläsare. Det var faktiskt ganska chockartat att inse att jag trots min rätt rakbladsvassa självkritiska läggning totalt missat så allvarliga brister på ett område.
Jag kränker människor. Jag ser inte till folks bästa. Jag anser mig överlägsen andra människor, jag är oprofessionell och jag får folk att känna obehag och rädsla. Ibland är jag rent av elak.
Så studenterna anmälde mig och mina kollegor till universitetsledningen.
För exakt fyra år sedan kallade mina arbetsgivare mig till något av det mest förnedrande möte jag någonsin varit på.
Biträdande universitetsdirektören, prefekten, proprefekten och avdelningschefen tyckte det verkade lämpligt att fyra höjdare tog tag i detta gentemot fyra simpla lektorer...
Jag har nog aldrig förr överskattat min egen kompetens så kapitalt.
Våra arbetsgivare ansåg att vi behövde träffa en beteendevetare för att modifiera vårt beteende. Så vi gick i någon slags terapi som skulle göra oss till bättre universitetslärare.
Jag tror inte det hjälpte.
Vad jag blev var en rädd universitetslärare. Någon som försökte att inte ta ut svängarna. Som rev av mina föreläsningar och försökte att inte interagera för mycket med mina studenter, för uppenbarligen vet jag inte hur man gör sånt.
Och tillslut stod jag inte ut med mig själv.
Så nu är jag här.
Och fyra år är ingenting om man vill försöka laga ett självförtroende.
Vissa dagar tror jag att jag gör ett bra jobb här. Fast å andra sidan trodde jag att jag gjorde det hemma också. Så jag vet faktiskt inte.
Och vad är jag då?
Jag är ingenting.

Lag och rätt

Lag och rätt är inte enkla begrepp.
Det tycker jag man kan se med icke så önskvärd tydlighet i hur världen t.ex betraktar terrorism idag. Om man är i underläge, om man inte har ett land, om man kämpar mot lagar och föreställningar som är förtryckande och förlegade, då är man terrorist. Fast det är man ju också om man dödar oskyldiga barn och kvinnor, om man spränger hus och bussar, skjuter studenter och oliktänkande.
Ibland tycks vi tro att lag rent automatiskt är rätt. Men så är det ju inte. Inte alltid.
Och inte så där enkelt.
I Saudiarabien är det förbjudet att vara ateist och straffet är dödsstraff. Det är lag. Men uppenbart tycker många svenskar att det inte är rätt. Jag vet inte varför man har lagar i Saudiarabien, i Sverige har vi ofta lagar för att utmäta straff. I andra delar av världen har man kanske lagar mer som prevention, riktlinjer, rekommendationer?
Är det så enkelt? Nä.
Nyligen fick några svenska våldtäktsmän sina straff sänkta för att de inte alls gruppvåldtagit en kvinna, de hade väntat på sin tur. Lagar är suddiga, luddiga riktlinjer för vad vi inte får göra och det är tolkning och praxis som definierar gränserna för våra beteenden.
USA har inte skrivit på FN-deklarationen kring barnaga eftersom de anser att det inte är statens sak att bestämma över hur föräldrar uppfostrar sina barn. Den egentliga omfattningen och problemen med aga i USA vet jag inte. Kenya har skrivit på FN-deklarationen och här slås barn i hem och skola varje dag. Trots att deklarationen ackompanjeras av en nationell lag som förbjuder aga.
I Kenya har man en syn på lagar som helt skiljer sig från Sveriges. I Sverige anser vi att lagar är den högsta instansen som berättar för oss vad vi får och inte får göra, i Kenya not so much.
Det är förbjudet att köra mot rött ljus. Det skiter kenyaner i. Mitt i rödljuskorsningar står istället poliser och dirigerar trafiken. De ger inga böter för att man kör mot rött ljus.
Det finns sammanställningar över de länder där homosexualitet är förbjudet. Kenya är ett av de länderna. Fast i Nairobi finns det en bögklubb och föreningen som organiserar homosexuella är registrerad.
I Sverige är mordbrand förbjudet. Ändå brinner flyktingboende efter flyktingboende utan att någon straffas.
I Sverige har vi inga lagar som säger att vi måste skaka hand med människor. Men vi tycker inte att folkvalda ska få välja själva.
I Sverige anser vi det som krigsbrott att uppmana folk att bränna byar och döda civila. I Sverige gör man folk till utrikesminister om de sitter i styrelsen till företag som uppmuntrar folk att bränna byar och döda civila.
I Kenya får man inte döda människor. I Kenya firar president och vicepresident att de friats från anklagelser om brott mot mänskligheten när de uppmanade folk att vända sig mot varandra. De sa ju aldrig att folk skulle stänga in andra i en kyrka och tända på.
I Jordanien våldtas kvinnor och tvingas gifta sig med förövarna. I North Carolina får transsexuella inte pinka på den toalett de känner sig tryggast på. På Filippinerna är otrohet olagligt. Sådan är lagen och rätten.
Och då har jag ännu inte ens rört vid den enorma gråzonen vi kallar etik och moral. Bara lag.
Och det är fanimej svårt nog.
Inbilla er aldrig att det är enkelt.

måndag 4 april 2016

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare...

Netflix vill göra Afrika digitaliserat och liberalare... Det kan ni läsa om här.
ROFL 😂😂😂 Oj....
Digitaliserat och liberalare? Det låter banne mig asfint, eller hur?
Vi kan nog behöva mer digitalisering: bättre internetuppkoppling till vettigare, Europeiska priser skulle jag inte tacka nej till.
Här i Kenya har vi ett intressant internetutbud i olika prisklasser så folk även ute i reservaten (ja, de kallas så, byarna dit kollonialisterna deporterade kenyaner) kan få lite access till Facebook, nyheter, sportresultat etc. via t.ex SMS. Man ska inte underskatta behovet ute i de Subsahariska plåtskjulen av att få veta senaste felpassningen i en Champion's Leaguematch.
Men liberalare??! 😂 Jag tror inte DET riktigt är Netflix mål.
Man kan köpa senaste film för fyra spänn i skumma gränder överallt. Vi har inget problem med det liberala, vi frihetar oss utav bara helvete.  
Som gammal antikapitalist kan jag säga att jag betackar mig för liberal frihet att stjäla mer av våra pengar. När löner och priser och service befinner sig på en anständig nivå, då kan folk betala för sig. Det löser man inte genom att i liberalismens namn ta bra betalt för något som folk lyckas skaffa sig billigt på annat vis.

Missförstå mig rätt. Jag uppskattar Netflix satsning. Afrikansk filmindustri, utbudet av diversifierad film utan västfokus, har en möjlighet att öka när afrikaner blir en betalande målgrupp. Även västerlänningar har möjlighet att få se filmer där svarta ickeeuropéer inte är blodtörstiga stamkrigande monster. Hollywood's stereotypiska sätt att framställa etniciteter bidrar på ett ruggigt sätt till den västerländska bilden av Den andre som något exotiskt och långt ifrån den egna personen. Likaledes finns det en rigiditet i den afrikanska självbilden där missionerad morallära ligger tung över fria sinnen. Att se andra sätt att leva och tänka på är befriande och utvecklande och har möjlighet att ta Kenya ur ett gammelkristet kollonialarv som är helt sanslöst att de inte aktivt vill skaka av sig.
Men liberalisering handlar ju inte Netflix etablering om. Netflix är ju inte här för att skapa kumbaya och världsfred. Netflix är här för att den afrikanska marknaden har en enorm potential att bli en välkonsumerande kassakista. Men för att nå dit måste folk ha löner att leva på. Karl Marx beskrev detta som "profitkvotens fallande tendens": Om kapitalismen betalar för låga löner för att höja sin profit så kommer arbetarna inte att ha pengar över att inhandla de produkter som de producerar och då får kapitalisten inte sin profit med annat än genom att sänka lönerna.
Låga löner ger inte samhällsutveckling. Det är den växande afrikanska medelklassen som har potential att börja betala för produkter och tjänster.
Men då måste också produkter och tjänster hålla kvalitet.
För betydligt högre kostnad än vårt svenska bredband får vi här i Kenya en uppkoppling som inte på långa vägar tillåter oss att netflixa. Vi betalar dessutom för varje kilobyte vi konsumerar. Tro mig, våra smartphones tuggar kilobyte som lösgodis under fredagsmyset. Och den digitala marknaden liknar övrig konsumtionmarknad här i landet. För ett dyrare pris än i väst (i reella pengar, inte relativt) kan vi med 2-30% av de västerländska lönerna konsumera varor av horribel kvalitet som går sönder och tvingar oss att inhandla fler undermåliga varor till vansinniga priser. Alltifrån ost, glass, möbler, verktyg, skruvar, elektriska produkter, bilar, till digitala produkter som bredband är dyrt och dåligt här.
I ljuset av det är det tyvärr lite svårt att se att det första kenyanen skulle göra är att netflixa och chilla. Men å andra sidan har jag vänner som skippar lunchen månadens sista dagar för att ha råd att kolla fåniga internetmemes, så good luck Netflix!!

onsdag 9 mars 2016

Kulturmöte (eller möte och möte)

Ni vet när man bjuder hem några kollegor på middag, som man tänkt göra i 2,5 år men det har liksom inte blivit av. Och nu har man ju internationella kollegor på besök så det vore ju fint om de fick hälsa på närmsta kollegorna och på chefen, nu när de är här och jobbar gratis och har betalt sin resa själv och allt.
Ni vet när man stått och lagat hjortstek (som maken tagit hit) och lyckats reda ihop en otrolig gräddsås, färgat riset gult och lila, rört ihop en baba ganousch och serverar gudomligt goda friterade indiska linsfalaflar till, och t.o.m har mormors chokladmintrutor att bjuda till kaffet och har dukat bordet för tolv och köpt vin och dekorerat borden med ljus och bougainvillea? Och dom inte kommer...
Den känslan.

Känslan av att ha begått ett socialt och kulturellt misstag, för inte fan bjuder man hem kollegor bara sådär?
Och 1,5 timme sent dyker faktiskt den mest perifera kollegan ändå upp. Han som är lektor i drama. Och med sig har han den trevliga oinbjudna kollegan med film som specialitet. Och jag får en muntlig lektion om hur man beter sig som kenyansk medelklass och lever sitt eget skyddade liv och hur konstigt det är att bjuda hem nån och hur man då ska jämföra sig med varandra och avslöja svagheter och kanske har en fru man skäms för.

Och jag har aldrig varit något socialt anpassningsbart geni så jag tillåter mig att njuta av kvällen och de kollegor som kom, och likaledes tillåter jag mig att vara heligt förbannad och förbereda en social lektion om hur man beter sig när man har internationella gäster som man fan inte ens betalat för att de ska vara här.
En lektion som ska hållas på avdelningsmötet idag. Det blir inte vackert.
Och ännu ett kulturmöte (eller tekniskt sett inte ett möte alls) har ägt rum.
...

onsdag 2 mars 2016

Moi University - hur ett företag inte ska skötas!

Vi börjar andra terminen på logopedprogrammet med besök från svenska universitetskollegor. Innan de kommer hit får jag frågor tillskickat per mail.
- Finns DVD? Kan vi streama film? Vilken kurslitteratur har studenterna tillgång till?
Jag svarar att jag ska försöka fixa en lokal med elektricitet. Det finns ingen WIFI i universitetets byggnad och vi har ingen kurslitteratur.
Nu är kollegorna här. Denna morgon när de kom till universitetet var lokalerna låsta. Universitetet har inte betalt sin hyra. De har inte betalt hyran för sin filial i Nakuru heller. Och varken jag eller kollegorna har fått lön denna månaden.
Och på campusarna i stan protesterar studenterna. Bränner lite, slår på byggnaderna med pinnar och kräver att:
# få handledare som godkänner deras praktik (fast handledarna får inte några resepengar för att göra det)
# få föreläsare till sina kurser (men de deltidsanställda lärarna har inte fått några löner på mycket länge)
# få ut sina högskolepoäng (Fast lärarna har tagit tentorna till gisslan för att få ut sina löner).
I måndags barrikaderades jag i universitetets administrationsbyggnad medan studenterna stod utanför och skrek. Idag har polisen varit på campus och försökt reda i demonstrationerna.
Och våra internationella kollegor? Jodå, de mår bra. De fick ta med sig studenterna hem till mitt köksbord och vi fick snabbinviga mitt hus som Moi University Elgon View Campus.
Någon el ville sig inte riktigt idag så kollegorna fick improvisera föreläsandet utan dator och ljudfiler och medtagna högtalare.
Och de där första mailen med frågor ler de en smula åt just nu...

lördag 13 februari 2016

Men vad gör du egentligen där?

Man kan ju undra vad jag gör här. Jag är ju faktiskt här på jobbkontrakt för tredje året och skriver ändå mest om kulturskillnader?
Jag är ju faktiskt här för att starta ett logopedprogram. Och det, god vänner, har jag faktiskt gjort!!
Förra veckan tog första terminen slut och studenternas två veckor långa mardrömsexaminationsperiod var över.
Studenterna har läst anatomi, allmänlingvistik, medicinska diagnoser, barns utveckling, afasi, språkstörningar, läs- och skrivsvårigheter och flerspråkighet under terminen som gått.
Nu följer programmets andra termin with a little help from my friends: Anita McAllister, från Karolinska Institutet, har inlett terminen med att hålla i röstkurs, vi ska ha en klinisk praktikkursvecka med logopederna i Nairobi och sen kommer Katja Laakso och Tove Lagerberg från Göteborgs universitet och håller i dysartrikurs och stamningskurs respektive. Det blir en lysande termin med en teckenkunnig från specpedagogprogrammet som håller i teckenmomentet och jag som tagit mig vatten över huvudet och bland annat håller i sväljningkurs. Dessutom en del förberedande masteruppsatskurser och annat smått och gott.
Vi behöver mycket material översatt och testat på kiswahili så är det nån som har förslag på logopediskt freeware-material som behöver översättas: hör av er så försöker vi knö in det i en logopeduppsats nästkommande termin.
Engelskspråkig logopedilitteratur och vuxeninriktat testmaterialet står också på vår önskelista.
Men hursomhelst är vi up and running och till hösten tar vi in vår andra logopedkull!!!

torsdag 11 februari 2016

Rebellerna

Det tar inte så lång tid att få koll på dem, rebellerna.
Det är som om jag har en särskild näsa som detekterar deras utanförskap, deras längtan utanför normen och deras förkärlek till det annorlunda.
Kanske är de inte kapabla till annat, liksom jag.
En gång för länge sedan när en av mina vänner fick diagnosen MS suckade min mormor och sa:
- Kan du inte ha NÅGRA normala vänner?
Som om jag fem år tidigare hade kunnat lukta mig till att detta skulle hända. Och kanske väljer jag visst de som står ut. Om än inte i det fallet.
Men jag rör mig förvisso inte bland de mest alienerade outcasten på samhällets bottenskikt. Missförstå mig rätt: jag har blivit jagad med förskärare i knarkarkvartar och suttit och hållit vänner och pojkvänner i handen på psykakuten. Mina vänner har diagnoser och erfarenheter som jag aldrig avundas dem, men de tillhör till största delen en tämligen kreativ och intellektuell rebellscen som jag varit en del av större delen av mitt liv.
Och jag älskar dem. Jag älskar er. Igenom vår ångest och våra galenskaper älskar jag er.
Och de finns ju här också.
* Kulturmänniskorna som vågar välja teater, konst, poesi och musik i en värld där man "ska bli nåt", tjäna pengar och bete sig.
* Männen med långt hår i ett land där hårsalongerna har näst intill regeringskommenderade postrar med 50 olika sätt att raka håret på så man ser ordentlig, välvårdad och gudfruktig ut.
* Ateisterna som inte tillhör de där 97 procenten som anser sig religiösa i det här landet. De som vågar välja en annan väg, tänka själva och inte leds av ett behov att ta enkla vägar när livet är motigt.
* HBTQ-människorna som vågar vara sig själva med risk för liv och frihet men ändå känner att de måste vara sanna mot sig själva. Trots, eller kanske för att de syns och märks och finns och älskar.
Folk finns av alla de slag. Och jag hittar bra folk.
Men klart recepten inte alltid stämmer. Då och då finner man långhåriga, ateistiska musikerbögar som är idioter. Och alldeles underbara helt straighta, välklippta religiösa administratörer.
Sånt är livet. Och det är ju rätt fint. :-)

Långhårig ateistisk musiker. Jag frågade inte om sexuell läggning ;-)

söndag 31 januari 2016

Att döda en man

I helgen åkte jag i en buss som dödade en man.
Egentligen känns det som om jag skulle vilja skriva: I helgen dödade jag en man. Men det är ju inte helt sant och jag känner inte SÅÅ mycket skuld att det vore helt relevant att uttrycka sig så.
Men hur som helst dog han ju.
På elfte plats bland de vanligaste dödsorsakerna i Kenya kommer trafikolyckor. Och nu har jag varit med om en.
Vi var inte ens utanför Nairobi när bussen plötsligt skakade till, det var massa kraschljud och vi skumpade över nåt som kändes som stenbumlingar, ett vildsvin eller nån stabil grävling. När jag såg ut genom bakrutan såg jag en man. Hans ben satt inte riktigt kvar där ben ska sitta och jag är GANSKA säker på att han var helt död. Bilen bakom oss körde också över honom.
Men vår busschaufför fortsatte bara köra. Vi passagerare höjde rösterna och sa att han måste stanna, att han måste ringa polis eller ambulans. Men han körde bara på. Nån sa att mannen ju redan var död, och kanske ringde nån ambulans? Jag vet inte. Jag var märkligt tom och tanklös. Det tog kanske t.o.m en mil innan jag kände att det drog. Jag såg att vindrutan krackelerat och det var väl då jag insåg att vi faktiskt dödat någon. Att mannen inte bara låg där död redan på vägen.
Sen kom vi fram till en poliskontroll. Poliskontroller finner man regelbundet längs alla stora kenyanska vägar. Trafikpoliserna är kanske den mest korrumperade yrkeskåren i hela Kenya, och det vill inte säga lite. De har halvkassa löner och kompenserar med att ta mutor för alla små trafikförseelser de tänkas kan. Chefer och fotfolk delar om än inte broderligt, så delar. Men vi stannade inte.
Vår förare stampade på gasen och SPEEDADE från polisen. Vi for fram i galen hastighet med gasen i botten och sicksackade som i slalomlopp mellan bilar till höger och vänster om oss. Jag tänkte att om polisen börjar jaga oss nu, då dör vi. Vi skrek att han måste sakta ner. Pole pole!  FUCKING POLE POLE!! Tillslut kastade männen i bussen sig mot honom för att få honom att ta det lugnt. Och det gjorde han. Kanske bröt de nåt slags chocktillstånd? Han åkte en bit och stannade vid vägrenen. Jag tror han spydde.
Därefter åkte vi fem timmar i sträck med en trasa inproppad i hålet i vindrutan. Väntandes på att bli arresterade hela vägen. Och jag ringde fortfarande ingen ambulans. Nu i efterhand har jag fått veta att 911 och 112 faktiskt bör funka här i Kenya också. Men jag vet ändå inte om jag hade ringt. Jag skäms ögonen ur mig över den bristen på civilkurage.
Och jag hoppas verkligen att mannen dog direkt och att det inte var min brist på civilkurage som dödade honom.

torsdag 28 januari 2016

I stormens öga - om krig i andrummets tidevarv

Kenya är ett stabilt afrikanskt land.
Jag vet inte om jag helt skulle klassa det som en demokrati. Presidenten är son till landets första president och politisk och ekonomisk makt runs in the family så att säga, men det gör det ju å andra sidan i länder som USA också. Presidentfamiljen äger en massa land som de tillförskansande sig de där första frihetsåren av kaos efter att man slängt ut kolonialisterna. Då och då "skänker de en donation" land till de vars rättmätiga land det egentligen redan är. Presidentfamiljen är inte den enda maktkoncentrationen i landet, de flesta i maktposition har en familjehistoria av att befinna sig där de är.
Vi har demokratiska val. Visst händer det att de som supportar fel sida i valet stängs in i en kyrka, hotas med machete och bränns upp, men det hör faktiskt ändå till ovanligheten.
Men Afrika som kontinent är ingen lugn filbunke. Och Kenya är beläget nära eller mycket nära flera stora krutdurkar:

  • Kongo, ett land där det krig gått av stapeln som sedan andra världskriget skördat flest dödsoffer (uppemot 5,4 miljoner människor). Om det kan man exempelvis läsa i Magda Gad's hemska artikel här.  
  • Rwanda, ett land som fortfarande försöker hantera de brott mot mänskligheten som skedde här för över tjugo år sedan (bl.a beskrivet av Jonathan Torgovnik där han intervjuat och fotograferat några av de 20.000 barn som föddes till följd av de massvåldtäkter som var en del av krigsföringen).  
  • Sudan och Sydsudan där en kombination av oljefyndigheter, svält och stamkonflikter skapat instabilitet och flyktingströmmar och lett till skapandet av vårt allra nyaste grannland. Något om det kan ni läsa här i en alldeles nyuppdaterad artikel om konflikten.  
  • Burundi, ett land där det puttrar av gamla återanvända konflikter. Här har man trots att det är vanligt med ingifte mellan stammar och trots att de flesta faktiskt delar språk och kultur varit en lång historia av etniska konflikter. Al Jazeera försöker reda ut konflikten åt er här. 
  • Somalia, ett land som inte på många år varit ett riktigt fungerande samhälle, saknandes vägar och elektricitet i stora delar av landet, med flera muslimska terrororganisationer aktiva och med en galopperande korruption och miljoner invånare på flykt. Om försöken att nå livsro och arbetsro i området kan ni läsa om här.


Närheten till dessa konflikter märks inte alls dagligen. De smyger sig på då och då. Som de okoncentrerade burundiska studenterna som inte hört ifrån sina familjer på en vecka men ändå försöker vara aktiva vid universitetets seminarier. Som militärkonvojerna genom stan när Nigerias och Somalias president tillsammans med vår egen var här i stan igår för att hedra minnet av de eldoretiska militärer som sprängdes och sköts ihjäl under en tio timmar lång räd mot deras läger i Somalia för två veckor sedan. Som att min prefekt har fått lämna DNA-prov i hopp om att några kvarlevor av hans yngre bror ska kunna identifieras från räden.
Allt emedan det råder andrum i Sverige.

Och förresten, där borta, bakom de vita stängselpålarna ni ser i bakgrunden någonstans i fjärran bakom mitt fina hönspalats, där ligger presidentens State Lodge där världspolitik skrivs just i denna stund.




onsdag 27 januari 2016

Semesteråterblick med en suck.

Hur blev det plötsligt dags för februari?!!
Jag har ju knappt fjällat av mig solbrännan eller skakat av mig semesterkänslan!
Den här julen är vår fjärde Afrikajul. Det är onekligen lite konstigt med jul utan mörker, snö eller kyla. Men eftersom jag inte gillar varken det ena eller de andra så är sol, hav och strand rätt okay som substitut betraktat. 
Denna gång tillbringade vi semestern med en trip till Tsavo, nationalparken där två människoätande lejonen härjade för hundra år sedan och mumsade i sig indiska järnvägsarbetare på löpande band. Numera finns här ett särskilt skyddsområde för noshörningar och min make jobbar för att förse parken med fungerande solenergi. Noshörningarna har dock massor av plats att röra sig på, skyddade av buskar i precis deras höjd så den här gången fick vi inte träffa några. Men vi såg ju annat förstås.
 
Vi bodde på en hyraxklippa med massor av mitt favvisdjur hyraxen (klippdassar) och det är verkligen aldrig fel. Första natten gjorde vi misstaget att ha ljuset på innan vi skulle gå och lägga oss och de insekter, spindlar, skalbaggar och flygfän som samlade sig kring det ljuset studsade mellan väggarna och kröp bland lakanen hela natten så man fick god fobiträning om man nu skulle behövt det. Den romantiska maken uttryckte det hela med sin mest sensuella röst när vi gosade ner oss i sängen om kvällen:
- Om du känner något som kryper längs ditt lår i natt, då är det säkert så.
Till och med Lenny, den urcoola masaai-guiden, hade lite svårt att sova. När det krälar över fötterna vill man gärna vara säker på att det bara är en dyngbagge och inte en orm. För höjdpunkterna under två dagars safari var faktiskt just ormarna.

Vi har inte sett några ormar i det fria tidigare så det var rätt häftigt när vår jeep lyckades väcka en kobra som låg och solade på vägen så han gick upp i full attackställning och vi såg också en grön mamba som fridfullt slingrade sig längs skogsstigen vi gick på. En leopard i diket, flockar av hornfåglar, en rödögonlockig uggla och ett fascinerande landskap av gammal lava som lokalbefolkningen kallade Shetani flow: djävulens flöde tillhörde också upplevelserna. Men sen var det slut på safarin för den här gången.

Därefter tog vi oss till Diani, Kenyas vackraste beach, belägen några mil söder om Mombasa. Här är vattnet turkost och varmt, sanden mjuk och vit och snorklingen häftig. Det här är också en av världens bästa kite-surfingstränder och vindarna är varma och vänliga. Vi hittade ett fantastiskt boende i några trädhus mitt i bushen och firade både vår jul och vårt nyår där. Stället heter Stilts Backpacker och är tokbilligt i ett område med helt sjuka turistpriser.

Här matas bushbabiesarna med bananer varje kväll efter solnedgången och gästerna är ett härligt gäng av människor från hela världen. I baren frivillighetsarbetade Wayne, en otrolig liten man från Kanada. Med piercade bröstvårtor och tatueringar från alla länder han besökt lyckades han få varenda människa på Stilts att känna sig välkomna. Han flirtade charmant men smakfullt med de unga tjejerna, han sjöng karaoke med de som var fulla, han lekte med barnen, han diskuterade med de diskussionsglada och han var banne mig en totalt genuint ursocial människa. Visade sig egentligen vara nån superhightech-programmerare av rang som lyckats tjäna ihop pengar för en livstid redan vid 40 och nu beslutat sig för att pensionera sig och leva livet. Han var sannerligen en fascinerande person.
Snorklingen i Diani är fin och vi såg blåsfiskar och muränor, clownfisk och scalarfiskar, sjöstjärnor, sjögurkor och sjöborrar och massa andra fiskar som vi inte ens vet namnet på. Maken lyckade både bli bränd av solen och brännmaneter samt sätta foten rakt i en sjöborre.

Lilldotra lyckades få sina kakor stulna av den här Sykes' apmamman som hade dökoll på vem som var den svagaste länken i sällskapet. I övrigt levde vi mestadels strandliv: badade, dåsade, byggde sandkreationer och hade det allmänt semestrigt och gott. Maken ställde upp i en kamelridningstävling och kom tvåa efter vår Stiltshjälte Wayne.




 Kanske är det skönaste med att fara till kusten att man slipper den kenyanska maten. Även om turistfällorna duggar tätt kan man finna riktigt simpel och god seafood här och det italienska köket är även i sina blekaste stunder bättre än vad det kenyanska köket kan bjuda på både traditionellt eller i brittiskinspirerad form. Bläckfisk och hummer känns som viktiga delar i en fullständig barnuppfostran kan jag tycka.



Och med de visdomsorden skakar jag av mig dimman av semesterminnen och gör mig redo att ta itu med studenter och examinationsperiod.