söndag 29 november 2015

Elefantadoption

I Nairobi finns Kenyas största barnhem för föräldralösa elefanter. Det heter David Sheldrick Wildlife Trust och det går att läsa mer om deras verksamhet här. Hit kommer elefantbäbisar som ramlat ner i brunnar, attackerats av hyenor, eller vars mammor skjutits av tjuvjägare eller av människor som skyddat sina majsodlingar från elefanternas framfart. Varje dag mellan 11-12 är man välkommen dit för att se när elefantbäbisarna får sina nappflaskor. Det är en ypperligt bedårande, men samtidigt beklämmande syn att så många elefanter behöver centrets hjälp. För tillfället finns där 35 stycken. 

Hit for vi för att fira stordotras födelsedag. Och här fick hon sin alldeles egna födelsedagspresent: en elefantbäbis! På centret kan man nämligen adoptera en av elefanterna och då få extra information om hur det går för ens egen lilla klumpis. Man väljer elefant utifrån korta beskrivningar av deras öden och stordotras val föll på Roi, en liten tvåårig elefantflicka som hittades sörjande vid sin döda mammas sida efter att denna dödats av ett förgiftat spjut. Filmen från hennes räddning kan ni se på Youtube.
 









 
Hon är en lite skygg elefant som ännu inte litar på människor. Och det har hon ju all anledning till. Men söt och hungrig är hon. Och nu är hon i trygga händer på barnhemmet och den långa processen till ett liv tillbaka i det vilda har börjat. I snitt tar det c:a 8 år innan ungen slutat dricka mjölk och man hittat en hjord som är villig att adoptera elefanten. Om man adopterat en elefant får man också hälsa på när de nattas för kvällen. De små elefanterna täcks med filtar och sover på en madrass i eget rum på barnhemmet. De behöver matas fem gånger per natt och har därför en skötare som sover i deras bås. Det är stabila bås och starka krabater som bor här så en varning för barnhemsbarnens styrka kan vara på sin plats.
Bland bås och varningsskyltar fann vi också en minnesplakett för Karolina Bördin. Hon var djurskötaren som dödades av vargar i Kolmården för några år sedan. Hon hade ett brinnande intresse för djur och ett särskilt hjärta för elefanter.  Hennes magisteruppsats handlade om vad elefanter kan tänka sig att arbeta för; en dusch, extra hö, ett telefonsamtal med elefanter på ett annat zoo? Och här i Kenya har hennes kära uppfört ett bås till en barnhemselefant till hennes ära. 


Så här första advent är det dags att börja tänka på julkonsumtionen. I år finns det många behjärtansvärda julklappar att skänka till sina nära och kära när konsumtionsstressen hetsar på.
Jag kan rekommendera följande:
Bli Världsförälder, köp ett flyktingpaket eller vaccinationer till världens barn i UNICEF's gåvoshop.
https://unicef.se/stod-oss
Eller varför inte skänka en julelefant?
https://www.sheldrickwildlifetrust.org/asp/fostering_christmas.asp

tisdag 17 november 2015

Om vänner och deras fysiska närvaro




I min diktsamling Höstmonsterdräparna (som går att beställa från Books on demand .) finns några dikter som i princip handlar om samma sak. Om vänner som fjärilar. Om det flyktiga i deras rastlösa själar, om att ha dem i hjärtat men inte fysiskt närvarande.
I en global värld rör vi på oss. De rör på sig, jag rör på mig. Och ändå är de alltid här. Och det räcker. I en digital värld är vi alltid hos varandra. Fast man ibland vill klämma till lite extra när man har möjlighet att faktiskt fysiskt ge någon en kram. 

Än en gång
rådde mor:
- Håll hårt
i de få trevliga
varelser du möter.
Inte kunde jag
hålla
i deras vingar

Ibland undrar jag
varför just jag
måste ha vänner
som vill göra något
med sina liv
och försvinner ifrån
mig
för att förverkliga sig.

Och ändå var det just
därför jag valde dem.


Snart är det dags igen. Den bitterljuva glädjen när man ser sina vänner växa. Den ohöljda glädjen man känner när det går bra för en vän och den oerhörda sorg man känner när man inser att det innebär att de inte längre kommer att finnas vid ens sida.
Min bästa vän här, mitt kenyanska ljus i mitt självpåtagna exilmörker, ska lämna mig.
I början av veckan fick han beskedet att han fått det fantastiska jobb som flyktingutredare som han sökt. Han ska hjälpa amerikanska staten att intervjua flyktingar på plats för att fylla deras kvot med flyktingar med de behov som motsvarar amerikanska statens måluppfyllelse vad gäller flyktingmottagning. Jobbet innebär resande till i stort sett alla oroshärdar i Afrika och jobb-beskrivningen är minst sagt ashäftig:

Working Conditions

Physical: This position requires bending, squatting, climbing, kneeling, sitting, standing, walking, pushing/pulling, handling objects (manual dexterity), reaching above shoulder level, using fine finger movements and lifting/carrying heavy loads.
Environmental: Incumbents in this position will be exposed to excessive noise, marked changes in temperature and/or humidity, dust and infectious diseases, harsh weather climates, long work hours, bumpy roads, extended travel, excessive sun exposure, and non-ventilated spaces.


Han har ingen högre utbildning och har aldrig rest utanför landet. Han är van att tjäna 1200 SEK före skatt. Han har en chef som säger: ”Om jag betalar dig för att sitta på en stol i åtta timmar och göra ingenting så gör du det!”. Han är den absolut mest kunniga, intelligenta och lojala människa jag mött här. Han har arbetsmoral, självdisciplin och tar saker på allvar. Och han förtjänar det här jobbet så in i helvete. Jag ställer gladeligen upp som hans referens.

Men i Nairobi?? 30 mil härifrån? Flytta ifrån mig??!
Fan också.
Och ändå. Stort djävla FETGRATTIS!!!!

Bygg en by
åt hjärtats hjältar
Befolka husen
med kärlek och vänner
på villovägar


lördag 14 november 2015

Vad franska alla blev...



I Frankrike mejar terrorister ner heavy metalfans på en konsert. Och de skjuter på restauranger. Och de hade biljetter till en fotbollsmatch och kunde ha mördat många många fler. Helt fruktansvärt var det. För det är det: FRUKTANSVÄRT, när folk mördas.
Och vad franska ni blev allihop.
Profilbilder går i tricolorens färger. På pubar och i lägenheter vajar den gamla revolutionens bloddoppade franska flagga högt. I min hemstad Linköping flaggar man t.o.m offentligt på värmeverkets elektroniska reklamtavla och på vattentornet som ståtar på en kulle i staden. .
Ni kanske alla är heavy metal fans, vad vet jag? Det kanske var era nära och kära som dog. Ni kanske kände smekmånadsparet som nästan var i området och hade bokat en lyxrestaurang dagen efter i det område där det sköts. Vad vet jag?
Vad jag vet är att inga flaggor byttes i sympati när 147 studenter sköts ihjäl här på mitt kenyanska systeruniversitet Garissa i våras.
De var studenter. Ni kanske inte har varit studenter så det känns tillräckligt nära er när ni hör om terrorister som löper amok över ett  universitetsområde?
Linköping visade ingen större solidaritet med offren i Garissa. Trots att Linköpings universitet och landstinget i staden faktiskt har samarbete med kenyanska universitet, vilket hade kunnat föra dåden lite närmare.
Heavy metal kanske är liksom mer er grej. Eller vita européer. Inte svarta afrikaner?!
Och kenyanerna får ju faktiskt skylla sig själv som ligger så nära Somalia. Frankrike är ju mer oskyldigt. Och europeiskt.

När i helvete ska vår värld bli verkligt global?
När ska vi inse att vi alla är i den här skiten tillsammans?
När ska alla liv värderas??!


Minns Garissa. Minns varenda ställe där oskyldiga människor dött för att människor glömt att vi alla är människor bland människor.
Här är mitt blogginlägg från i våras om universitetsattacken.
Och ja, det finns fler attacker att minnas. En i Libanon alldeles nyss t. ex.

Och visst var det alldeles fruktansvärt att folk sköts i Paris. Som det alltid är när folk mördas. Folk ska inte skjutas. Vi ska spela musik och baka kakor tillsammans. Våra barn ska leka och våra ungdomar hångla  tillsammans. Vi ska lära varandra att laga mat och simma och spela kort.
Vi ska inte slå, döda, eller bränna ner varandra. 

#NoMoreFuckingPraying #TakeCareOfTheEscapingRefugees #ItsAGlobalWorld #StopWar

onsdag 11 november 2015

Det indiska Kenya

I Kenya finns en indisk minoritetsbefolkning som utgör cirka 2% av den kenyanska befolkningen. De flesta av dem är tredje- och fjärdegenerationens kenyaner.
Indierna har som resande handelsmän handlat med Östafrika sedan över 2000 år tillbaka. Kenyas största hamnstad Mombasa har varit den östra porten in i Afrika i millenier. Frukt och kryddor, metaller, ädelstenar och slavar har köpts och sålt och skeppats i dessa hamnkvarter sedan urminnes tider. Men de indier som idag lever i Kenya härstammar till största delen från slutet av 1800-talet då britterna initierade ett vansinnesprojekt: att bygga den Ugandandiska järnvägen, ofta kallat "The Lunatic Express". 

Det här projektet var i hög grad ett slaveriprojekt, men se slavar sysslade inte den upplysta världen med i det moderna 1890-talet. Istället skeppades tusentals indier till Östafrika för projektet. Bland indierna fanns välutbildade ingenjörer och grovarbetare som tålde arbete i tropiskt klimat. Många av arbetarna kom på "indenture"-kontrakt. Jag vet faktiskt inte vad man kallar det på svenska. I efterdyningarna av slaveriet skapades en typ av "skuldebrev" som anställningsform. De kontrakten kunde ges istället för fängelsestraff, som betalning av skulder, som betalning till familjer med en son eller dotters arbete som "pant"  eller helt enkelt som en desperat stataraktig form av arbetskontrakt. Arbetsvillkoren var givetvis usla för merparten av de indier som kom till Östafrika för att uppfylla britternas galna järnvägskapplöpning gentemot de kolonialierande tyskarna. Vansinnesprojektet var dyrt och löpte genom otillgänglig terräng. 2500 indiska arbetare dog. Totalt ca fyra arbetare per mile järnväg. I malaria, svartfeber, mat- och vätskebrist, uppätna av lejon (SIC! Minst 25 dog p.g.a "De människoätande lejonen i Tsavo". Tsavo är för övrigt numera en nationalpark där min make är med i ett projekt med sensorer för att skydda vilddjuret från tjuvjägare.)
Är man särskilt intresserad av den här spännande tiden och detta vansinnesprojekt kan man läsa en hel del fascinerande berättelser här

Många av indierna blev kvar i Kenya och anställdes inom järnvägsverksamheten. Århundraden av handel, stora sociala nätverk och goda kontakter i hemlandet gjorde att många indier klarade sig bra i det nya landet efter järnvägsbyggets slut och idag tillhör stora delar av den indiska befolkningen i hög grad landets medelklass och övre medelklass och de får ekonomin att rulla. C:a 40% av alla företag i landet ägs av indiska kenyaner och det är de som importerar och anställer och håller kommers och arbetsmarknad vid liv. Deras barn är i hög grad välutbildade och den yngsta generationen börjar t.o.m få lite välfärdssjukdomar som fetma och hjärt- kärlsjukdomar.
De är inte särskilt välintegrerade och de bor inte så sällan i områden som får namn som West India. De uppför husen åt de egna och de har särskilda skolor och sjukhus i de städer som är stora nog för detta. De är som främlingar plägar vara inte alltid så väl sedda, men deras välstånd ger väl ändå viss respekt. Blandäktenskap är högst ovanligt och frukterna av tillfälliga föreningar mellan svarta kenyaner och indiska kenyaner är inte helt ovanliga på barnhemmet. Man kommer inte hem till mamma med en blandunge (hur bedårande söta de barnen än må vara!!)
Så varför denna utläggning om kenyanska indier? Jo, ikväll firar vi Diwali, den indiska ljusfestivalen. Min dotter går på en indisk skola och Kenyas allra bästa mat är den som indierna lagar. Indierna är lättpratade och kanske delar de delvis ett slags utanförskap som jag kan känna igen.
Och sen, vad kan vara fel med lite pyroteknik en onsdagskväll i november??!


tisdag 27 oktober 2015

We go bananas!!

 
Vi har skördat våra egna bananer!! Vi planterade plantorna i februari 2014 och de växte så man faktiskt snudd på kunde se dem växa.
En av de bästa dagarna växte den dryga en halv decimeter på ett dygn! Sedan måste man vänta på att första skottet kommer, för moderplantan bär aldrig frukt har jag fått lära mig.
Nu, drygt 1,5 år senare bär plantan frukt och är redo att skördas. De översta bananerna på stocken är mogna och man måste skörda innan de ruttnar. Jag skördade minsann själv med en "panga", den kenyanska varianten på machete. Det var rätt häftigt att hugga i stammen som är lite som ett bamburör. Kanske ingen supermanhandling direkt, men lite småmacho känner man sig ju ändå med en machete i näven!! Pangas är ett himla användbart redskap som används till alltifrån gräsklippning, vedhuggning, häckklippning, och bananskördning till att misshandla näsor och öron av varandra. Imponerande är det att se trädgårdsskötarna runt omkring klippa helt jämna häckar med enbart ögonmått och hugg med ett järnblad. Och kirurgerna på sjukhuset har visat mig foton på hur det ser ut när man syr ihop pangamisshandlade patienter hela igen. En tämligen imponerande om än rätt vidrig syn kan jag säga.
Men tillbaks till bananerna.
När man huggit ner stocken delar man upp skörden i mogna och omogna bananer. De mogna åt vi direkt! Men sedan stänger man in stocken med de omogna bananerna i en säck i skafferiet så mognar de på en liten vecka.

Det finns över 1000 sorters bananer i världen men bara hälften är ätbara och ett tjugotal odlas till kommersiell försäljning. Vi har satt våra favoritbananer. Det är minibananer av typen Manzano, eller äppelbananer. De blir knappt en decimeter långa och de är inte lika banankvalmiga som "vanliga" stora bananer utan smakar sött men lite fruktigt, syrligt, äppligt på samma gång.
Rätt skönt exotisk känner man sig av att skörda egna bananer måste jag säga!!!

lördag 17 oktober 2015

Trädgårdsodling vid ekvatorn.


Klimatzoner
Det är onekligen en sak som är oemotståndlig med att leva i Kenya och det är odlingsklimatet.
Nu är ju landet stort och mycket varierat så odlingsmöjligheterna ser väldigt olika ut i olika delar av landet, från öken i norr till områden av tropiskt klimat, savann och bördig vulkanjord i höglänta slätter runt Rift Valley. Eldoret ligger i en av Kenyas svalare delar, Vi bor i anslutning till Rift Valley, den stora vulkaniska dalsgångspricka som skär in i Kenya ända uppifrån Jordanien och ner genom Etiopien och här är det grönt året om. Men solen steker inte sönder grödor utan det här är ett perfekt område att odla.
Överallt ligger fält med små och medelstora majsodlingar och små vetefält. Och några bananplantor, kål, spenat och bönor odlas i mångas hushåll. Därill finns böljande kullar med te- och kaffeplantager och större sockerrörsodlingar. Riktigt stora åkerfält som är vanligt i många europeiska länder finns det rätt lite av. Och risken att ägarna till de odlingarna stavas Del Monte eller nåt ruskigt brittiskt tebolag är rätt stor.
Icke desto mindre växer det fantastiskt bra här.
Har man bara tillgång till vatten finns fina skördar att hämta.
Tyvärr är det dåligt med fröer. Kenyas medelklass är ung och varierad konsumtion är en lyx. Basmaten är majsgröt, bönor, ärtor, spenat, lök, kål, matbananer, ris och chapati (platt ojäst vetebröd som ser pannkaksliknande ut). Väldigt få kenyaner varierar sig nämnvärt matmässigt och fröaffärernas hyllplan är en sorglig reflektion av detta.
Minibananer
Ananas
Jag har skickat ut folk på expedition att hitta fröer och sticklingar hos släktingar ute i byarna och har lyckats dra ihop en försvarlig liten trädgårdsodling med ananas, bananer, passionsfrukt, jordgubbar, smultron och physalis, squash, pumpa, paprika och chilipeppar, morötter, rödbetor, spenat och kål.


Och vi har managu och nderema som är traditionella kenyanska grönbladiga grönsaker som är finfina att göra pesto på. Jag lyckades också hitta rabarber av en slump hos grannen. Där fanns det också fläder i trädgården, men det har jag inte lyckats få några överlevande sticklingar av ännu.

Managu
Nderema
På trädsidan har vi planterat avokado, mango, loquat (japansk mispel), citron, apelsin och trädtomat. Vi har också blomstrande bougainvilla, hibiskus, änglatrumpet och andra blomster jag tyckte såg fina ut på plantskolan och bara måste få med mig hem.





Och den där lilla fåniga julstjärnan man har i svenska jugrupper växer som en trädbuske här och den har vi satt sticklingar av längs hela vår yttermur. Bambu finns i ett hörn av trädgården och en rätt imponerande örtträdgård har tagit sig. Där finns timjan och rosmarin, persilja, koriander, kummin, basilika, gräslök och vitlök. Fast därifrån är flera av fröerna faktiskt från Sverige för jag kunde verkligen inte hitta mycket örtfröer här. Salvian har jag äntligen lyckats hitta inhemska fröer till för de svenska vägrar verkligen att ta sig. Nya försök att få liv i ingefära skall tas så fort de groddar sig i skafferiet. Och mejram och libsticka är jag fortfarande på jakt efter.

Nyrensad örtträdgård
Kronärtskockeogräs
Senaste överraskningen var faktiskt ogräset som jag tänkt rensa bort flera gånger men som visade sig äntligen efter många månader vara den kronärtskocka vi satte för länge sedan men gav upp hoppet om. Den första hade vi på den hemlagade pizzan härom dagen!
Allra mest saknat från den svenska trädgården är bär och frukter: svarta, vita och röda vinbär, krusbär, blåbär, hallon och björnbär som jag är övertygad om skulle växa och frodas väl här. Kanske plommon och bigarråer. Och både vindruvor och persikor borde ju rimligen kunna växa finfint här? Och tycker jag det borde finnas fler inhemska bär eller märkliga frukter som lokalbefolkningen känner till men hittills har jag gått bet på den fronten. Och LITE svenska fröer måste man väl få ta hit utan att förstöra ekolivet här totalt??

Allt som allt är det helt fantastiskt lyxigt att kunna få odla året om.


måndag 5 oktober 2015

Värdegrundsdiskussion

Idag har jag haft en värdegrundsdiskussion med min 4-åring. Hon initierade själv samtalet. Kanske för att hon faktiskt funderade över det rätta i det beteendet hon sett.
- Mamma, när någon är ledsen, då sjunger man för dem.
- Ja det kanske man kan göra, då kanske de blir gladare? svarar jag.
- Fröken säger vi måste sjunga.
- Jaså, vad sjunger ni då?
Glatt, med lite retlig röst och nån slags Robyn-aktig melodi sjunger hon:
- Cry baby, cry, sitting on the toilet, drinking Coca Cola!
- Uhurm... Ok. Tror du den som gråter blir glad då?
- Hm.
- Tror du man kan göra nåt annat än att sjunga, tror du?
-Ja,  Fröken säger att man ska sjunga sången när nån gråter, men annars kan man skratta också. Åt den som gråter. Man får inte gråta i klassrummet.
- Men oj...
20 minuters samtal om varför man gråter och vad man kan göra för att vara snäll mot den som gråter följer.
Och därmed fick det märkliga skrattbeteendet sin förklaring, att folk man möter har en tendens att skratta på bussar och i klasserna på universitetet när det känns som jobbigast att de gör det. Jag har tolkat det som att det inte direkt är av elakhet utan mer som att man byter det jobbiga mot skratt, men att det inom mig mest gör ont. Men nu vet jag hur man lär sig det hela...

Kristen värdegrund säger det sig ha i den skolan. Jag är förvisso en simpel ateist, men jag är lite tveksam jag...

Kenyansk sjukvård

Kenyansk sjukvård ser väldigt olika ut i olika delar av landet, i stad och på landet och mellan olika inkomstgrupper. I byarna finns små betongbyggnader som är omöjliga att hålla rena från allt rödaktigt damm som tar sig in överallt. Om nån kyrka förbarmar sig över stället kanske det finns lite utrustning. I stan finns offentliga sjukhus som mer kan betraktas som ohälsosamma smitthärdar; dåligt underhållna lokaler, dåligt planerad mottagning av patienter så de blandas med andra sjukdomsgrupper och inte så sällan minst tre patienter per sjukbädd, och då är det ingen statistisk siffra utan det faktiska antalet patienter som ligger/sitter i sängen.
Men här finns också fina, fräscha privatsjukhus med massor av utrustning. Inte alltid utrustning som personalen vet hur man använder, men modern och förhållandevis steril.
Inom privatsjukvården är varje besök ganska så lika. Valfria delar av blodtryck, puls, saturation och temp mäts. Vanligen med rackig utrustning som gärna blinkar och piper, men snarare för att indikera att en sladd är felinsatt än för att apparaten är high-tech. och utan att personalen kompenserar för att man t. ex tar tempen under armen istället för i baken, eller dubbelcheckar om det uppmätta värdet känns realistiskt eller ej.
Till ett privatsjukhus blir man ofta överremissad av den läkaren som arbetar på det offentliga sjukhuset på förmiddagen och det privata på eftermiddagen.
På privatsjukhuset får man träffa doktorn. Det är ett kort besök där det ställs för få anamnesfrågor och det inte undersöks särskilt mycket. Det flesta besök går ut på att doktorn skickar remiss ut till labbet för att screena för malaria, tyfoidfeber, hepatit eller HIV. Och så tar man ett allmänt blodstatus. OM det visar nåt särskilt på nåt av testen så kan man få gå igenom nån extra procedur, såsom urinprov, ultraljud och dylikt. Annars får man träffa doktorn igen som skriver ut en dekokt av tre eller fyra mediciner. En är alltid bredspektrumantibiotika, en är alltid nåt smärtstillande och sen kan man få nån antiamöbamedicin eller nåt annat valfritt som nåt slags hagelgevärsskott mot nån okänd fiende. Vissa av medicinerna får läkaren provision på.
Ytterst sällan går man ut från sjukhuset med en diagnos. Ytterst sällan har man någon aning om varför man mår som man gör. Och i de flesta fall biter antibiotikan. Eller viruset viker hädan helt av sig själv, i lagom tid för att man ska tycka att bredspektrumantibiotika is da shit.

Vid allvarligare fall är dialys en populär favorit. Det används på ett klassiskt humoralpatologiskt vis för att bota en kropp vid osunda vätskor. Man byter helt enkelt ut blodet en vända och sen är patienten botad och kan åka hem...
... Och dö. Som grannens kusin. Som kom in med något jag misstänker vara en stroke: paralys och konstigt tal. Lite dyr dialys på det och hemgång. Räkning med hem och hej och adjö.

Jag har en osund relation till sjukdomar. Jag har en lätt hypokondrisk tendens som jag mycket aktivt försöker självterapera genom att hålla mig (och mina barn) ifrån att söka sjukvård i tid och otid. Det funkar stundvis helt utmärkt. Sällan är folk tillnärmelsevis så sjuka som de tror att de är. Tillsammans med ett bra vaccinationsprogram är det en bra strategi. Så växer ibland symptomen över självförnekelsegränsen och jag söker ändå sjukvård.

Utan att bli klokare.
Så nu ligger jag i sängen med jojofeber, inga förhöjda blodkroppar, lågt blodtryck, dåliga levervärden, huvudvärk, diarré och nåt smärtsamt krampliknande  i sidan. Och jag är malariatestad och tyfoidtestad och hepatittestad och ultraljudsundersökt. Och varken jag eller sjukvården har nån susning vad det är. Men bredspektrumantibiotika har jag fått. Och det hjälper säkert.
Alltmedan multiresistenta bakterier dödar fler och fler på sjukhus runt om i världen.

Och den rädsla jag känner inför ett sjukhusbesök här i Kenya istället för den trygghet jag känner inom svensk sjukvård ger ytterligare en frossbrytning till de märkliga sjukdomssymptomen.

lördag 3 oktober 2015

Sweet dreams are made of cheese!

Jag tror att mat är den del av kulturen som är allra svårast att skaka av sig.
Klädstil, högtidsdagar, sånger, ritualer, kommunikationssätt; allt sånt där är jag tämligen villig att ompröva, gladeligen testa nytt och finna det fascinerande, vackert och intressant.
Likaså är jag ingen fegis vad gäller nya smaker och ingredienser. Men att  helt avstå den mattradition jag växt upp med? Nä, där går min assimilationsgräns..
Och jag är ingen renrasig nordeuropé. Jag längtar inte kroppkakor och surströmming, rårakor och falukorv. Jag är fostrad i medalhavsk mattradition med provençalska kryddor och goda råvaror. Jaktlyckan har försett min familj med vilt och skogssvamp, gården har gett primörer och hemkramat, namngiven kött av djur som mått fint i livet och smakar gott därefter. Mejerivaror som riktigt smör, fet grädde, crème fraiche och 50 shades of cheese ger livet dess mål och mening. 

Därför fyller maken resväskan med välfruset, hängmörat hästkött, en jättebatong salami och gorgonzola för själen. Därför torkar modern trattkantareller och packar parmesan att ta med till julklapp. Och därför går jag på upptäcktsfärd i de dyra exportdiskarna i vitingaffären i stan för att hitta något som tillnärmelse liknar något annat än en dålig ursäkt för ost. Och blir glad när jag hittar en gouda som smakar absolut noll men som beter sig som ost, smälter som ost, håller formen som ost. Allt emedan jag drömmer om kittost, Saint Agur, granbarksost, Västerbotten, lagrad grevé och en alldeles vanlig men mogen camembert. 

Och kanske är det faktiskt osten som får mig att slutligen flytta hem igen. 

 

fredag 18 september 2015

Det är dags!!

Så är det då dags att välkomna Kenyas första logopedstudenter! Tre tappra kvinnor: en nunna med specialpedagogisk bakgrund, en kvinna som arbetat med autismpatienter i Tanzania och en arbetsterapeut med psykoterapeututbildning som idag registrerat sig för en tvåårig masterutbildning i logopedi!!
De anar inte hur hjärtinnerligt välkomna de är efter två års förberedelser!!!
Yes!! We are up and running!!!!

lördag 5 september 2015

Flyktingfrågan

I nordöstra Kenya, nära somaliska gränsen ligger Dadaab. Det är världens största flyktingläger. 350.000 människor bor i tält i denna del av landet som omväxlande plågas av torka och av översvämningar. Den allra största delen av dessa flyktingar är kvinnor och barn och de har primärt flytt från inbördeskriget i Somalia.
Dadaab räknas som Kenyas fjärde största stad i och med antalet medborgare i lägret.
Och det här är inte Kenyas enda flyktingläger. Landet finns med på 10-i-topp-listan (vissa år 5-i-topp) av de länder som tar emot flest flyktingar och per capita går det c:a 70 medborgare per flykting. Kenya ligger nära flera av de stora krutdurkarna i världen: Somalia, Sudan och Kongo.
Kenya är inget rikt land och lägerna drivs bland annat av UNHCR. Det är hit, till länder i tredje världen, som över 85% av alla jordens över 50 miljoner människor som är på flykt kommer.
Och så  grufsas det i Sverige över flyktingmottagningen. Perspektiv är därför rätt bra att ha. 

Nä, vi tar inte emot alla flyktingar. De flesta stannar inom de länder de kommer från, men förhoppningsvis når de tryggare områden, andra tar sig över gränsen till sina grannländer. För när bomberna faller och krigsbrott är vardag då tar man sina barn och försöker komma därifrån. De flesta flyr inte långt. De flesta vill bara hem igen så fort det går.

Här finns statistik över världens flyktingmottagande. Sverige sköter sig relativt väl och vad gäller integration är vi duktiga även om det finns mycket kvar att göra. I integrationsindexet MIPEX ligger vi t.ex i topp! Om det kan man läsa här på Röda Korsets hemsida, eller gå direkt till MIPEX' hemsida

Och överallt i Sverige börjar det poppa upp gräsrotsinitiativ som jag tror kommer att göra stor skillnad: Läxläsning, språkstöd, matlagning, idrott, etc. Du kan själv kontakta din kommun, Röda korset, Stadsmissionen eller andra hjälporganisationer i din kommun för att se vad du kan hjälpa till med. Integration är ju inget som invandrare kan göra själva, det måste ju finnas lokalbefolkning som vill integreras med dem!!

I slutändan vill folk inte alls helst av allt komma till Sverige. Vi pratar ett konstigt språk som är tämligen svårt att lära sig för många andra språkgrupper och vi har en tuff arbetsmarknad om man saknar språkkompetens, och väldigt få okvalificerade jobb. När jag nån gång kommer hem till Sverige är det detta område inom logopedin som intresserar mig mest: Att hjälpa till att få struktur i språkundervisningen för invandrare utifrån lingvistiska principer.  

fredag 4 september 2015

Spatial orientering

Många logopeder känner igen sig i min kognitiva svaghet: svårigheten att spatial orientera sig. De flesta lysande logopeder jag känner har problem att hitta vägen, ge och tolka spatiala beskrivningar, etc. Jag har en alldeles privat hypotes om att cellvandringen under fosterstadiet välförsett de lingvistika områdena medans de spatiala områdena har förblivit underutvecklade. Jag har givetvis bara anekdotisk bevisföring att anföra för denna hypotes, Men jag känner ganska många logopeder...
Nåväl, till sak: I Kenya saknas gatunummer och adresser. I många formulär finner man formuleringen "neighborhood" och på den raden kan man skriva alltifrån "vid floden", "mittemot det blå huset" till "nära guvernörens ställe".
Här och där i själva centrum finns det några centrala gatunamn, men inga gatunummer. Och varken mäklare eller taxichaufförer brukar kunna dess namn.
När man ska instruera taxichaufförer och motorcykeltaxiförare är det därför snarare visuella landmärken och semantiska ledtrådar som gäller. "Kör till Café Sizzler" . "Det är det fullvärdiga huset på samma gata som snabbköpet Nakumat" . "Stanna vid Zionmall-gallerian" .
Och faktum är att det här sättet att orientera sig passar mig mycket bättre. Jag har relativt god koll på stan och kan både hitta och beskriva vart jag ska eller var ställen ligger.
Men brev, de levereras till ens postbox, inte till nån fysisk hemadress. För det har jag ju ingen.

måndag 24 augusti 2015

Nytt år!

Nu börjar ett nytt år. Det är så det känns för oss universitetslärare. Att året börjar till höstterminen. Nystarter, nya kurser, nya studenter, nya försök.
Denna höst är sannerligen och synnerligen ett nytt år. I september börjar jag mitt liv som kenyan på riktigt. Utan support från Sverige, som frilansande disputerad logoped kommer jag i höst att vara programansvarig för det nya masterprogrammet i logopedi som faktiskt, verkligen, äntligen på riktigt startar vid Moi University, Eldoret, efter två års förberedelser. Linköpings universitet har beslutat att sluta stödja projektet så nu styr jag den här skutan helt själv.
Men vi har sökande studenter och ett program som verkligen har premiär i september trots mina långtgående tvivel efter mycket byråkratiskt strul. Och jag ska förutom programansvar rådda fyra delkurser själv sedan min kenyanska kliniska lingvistkollega tröttnat på Moi University's hantering och flyttat till Nairobi där det är lite ordning på grejer.
Från 1:a september lever jag på min kenyanska universitetslärarlön på 9000 kr i månaden, har skolavgifter på runt 9000 kr per termin och en hyra på 3000 kr i månaden.
Men jag har fantastiska studenter som sökande till programmet: bland annat en öra- näsa- halskirurg med teckenspråkskunskaper och en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning och alternativ kommunikation.
Det här blir en häftig resa!!
Voluntärvilliga logopeder som kan föreläsa om röst, stamning, och dysartri som vill hänga med på äventyret nästa termin är hjärtligt välkomna! Här erbjuds boende och liten kenyansk lön som förmodligen betalas ut om två år. Resekostnad får ni tigga till er på annat håll.
Jungfrueliga logopediska kramar från Moi University inför programmets första termin!! 

söndag 16 augusti 2015

Postsomrig stress och höstmonsterdräpande

Allt är inte safari och exotiska upplevelser.
I det nya landet finns skuld, ensamhet och
rotlöshet. Om det har det skrivits väl i den här bloggposten av: Manon De Heus.
Min värsta skuld känner jag i relation till min stordotter som jag lämnade i Sverige. Vänner och älskad skola och sushi är trots allt ingen kompensation för en hyfsat närvarande morsa att mysa med. Men nu är hon här och två varma fina flickor att krama i sängen om kvällen ger helhet och lugn.
Men det finns andra famnar jag inte finns där för: vänner som fått allvarliga sjukdomar, de som skiljer sig och de som gått under isen. Jag missar födelsedagar,  grillkvällar, begravningar, födslar och bröllop. Jag missar första stegen och första dejten. Och lite klent är det, men jag finns här att dela lycka och olycka med ändå. Kanske är jag ändå en bättre vän skrivledes.
Och jag hoppas att stordotra också hittar skrivandets styrka och att hon fortsätter skicka röstmeddelanden via Whatsapp till sina tjejkompisar i Sverige och får nya trogna vänner att anförtro sig åt här.
För vänskap funkar visst på distans. Been there, done that. Kanske är jag egentligen en bättre vän på distans. Inte så fjärr och halvnärvarande. Kanske inte så socialt rädd att kväva sönder.
Och kärleken. Visst är det slit att vara ifrån och att längta. Visst är det slit att vänja sig vid singelliv och sedan ta hänsyn. Visst finns rädsla för kurviga charmerande brunetter och att livet plötsligt ska ta alltför tvära kast. Men mest finns en trygghet i att vi är bra på att ge varandra plats och utrymme att vara de vi är och göra det vi vill göra. Och detta är bara den vamliga höstanpassningsbluesen. Detta är de vanliga striderna mot höstmonsterna på slagfältet.
Hemlämnadsrelaterat. Avskedsinducerat.
Och jag jag älskar er alla där hemmavid.
Men jag måste också göra detta.
För att jag vill. Och min själ också, när den kommit till ro efter den postsomriga stressen.

torsdag 13 augusti 2015

Gulab Lochab Academy - Kenyansk skola the Indian way

Så var det dags igen. För nästan exakt två år sedan åkte vi runt och besökte skolor i Eldoret.
Och då som nu kändes just skolvalet som det väsentligaste för att kunna leva här. Jag tror att jag skulle kunna bo nästan var som helst i världen så länge jag har internetaccess. Men med barnen är det annorlunda. Man vill dem ju det bästa även om man är en mamma som flaxar runt i världen och har sig. Och i skolan har de sina sociala och intellektuella liv så den är verkligen topp-prioritet.
Men i Eldoret finns inga internationella skolor.
Så nu har vi sökt in till den indiska skolan i stan: Gulab Lochab Academy.
Den indiska befolkningen i Kenya har bott här i århundranden. De tillhör i hög grad den välbärgade medelklassen och äger många av affärerna och företagen i landet. De är välutbildade och studieinriktade. Deras skola arbetar enligt brittisk läroplan, har rena, fina och fräscha lokaler med bibliotek, datorsal och pool och de använder moderna läroböcker. Och i förra veckan fick stordotra göra inträdesprov till den skolan i form av ett mattetest och ett engelsktest och idag kom resultatet.
...
Vi var urnervösa. Mycket av dotras välmående bygger på hennes skolgång här och hon har hängt upp mycket av sin ångest inför flytten hit på om hon kommer in på den här skolan eller ej. Först gjorde hon slutprovet i engelska för 2:a klass för att komma in i 3:e klass. Det provet klarade hon finfint och fick ett B. Men hemma skulle hon börjat i 5:e klass och vi vill att hon ska gå med sina årskamrater så då fick hon också göra slutprovet i engelska och i matte för 3:e klass. Fjärde klass motsvarar ungefärligen klass 5 i Sverige. Idag kom domen.
Hon har varken börjat med multiplikation av hundratal eller division och ord som "tallymarks" gjorde att hon hade svårt att svara på frågor som rent matematiskt faktiskt var väldigt enkla. Ändå klarade hon matteprovet utmärkt (över 60%). Engelskprovet var jag dock särskilt imponerad av. Där hade hon läst långa texter och svarat på läsförståelsefrågor. Läsforståelsen var utan anmärkning. Men hon gjorde vad skolan betraktade som "serious spelling errors" i form av tre typer av stavfel: Felstavning av ordet 'because' som 'becose' på fyra ställen i texten; olika typer av felstavningar av negationkontraktioner, såsom doesn't som 'doesnet', shouldn't som 'shouldnet' etc samt that som 'tat'.
Dessutom var hennes handstil underkänd. Sådant fader sådan dotter.
Då hon är en svensk 10-åring som bott ett halvår i Kenya förut och på så sätt lärt sig engelska är jag hyperimponerad.
OCH...
Hon kom in!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så nu har vi köpt skoluniform med slips, betalat skolavgifter, hört oss för vad gäller skolbussar och extraundervisning och dreglat över den indiska skolmatsedeln!
Dessutom erbjuder skolan skolklubbar i "scouting, sports, martial arts, wild life, cookery, computers & science", med mera så nog kommer hon att kunna roa sig och få mycket vänner.
Vi är supernöjda och en liten tyngd från den oroliga moderns axlar har fallit. Liksom klumpen i dotras svalg minskat.
Nu finns energi att ta tag i nya saker, såsom att få ett logopedprogram att komma igång.
Jag vill minnas att det var något i den stilen som var orsaken till att vi var här?

Success through education som Gulab Lochab Academy's motto lyder!