söndag 20 juli 2014

Exotiskt, farligt, dödligt.

När jag var liten jobbade Dr. Virus på vårdcentralen hemmavid. Jag tror det finns en Dr. Virus på varje vårdcentral. Han som utan att slösa tid på att ta prover eller ta upp någon mer utvecklad anamnes nonchalant diagnosticerar alla med virus. Nåt vanligt förkylningsvirus. Och det är en väldigt bra diagnos, för oavsett om ungen har ont i örat, halsen, magen eller bröstet så brukar det där förkylningsviruset vara boven.
Icke så här.
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga.  :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman  med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder.
Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er.
<3 <3 <3

5 kommentarer:

  1. Hej Janna!
    En gång för några år sen hade jag för första gången blodförgiftning. Men det förstod jag inte då. Jag hade bara en röd och svullen fot som gjorde så ont att jag var tvungen att halta. Men jag hade ett viktigt evenemang att hantera på helgen så jag beslöt att vänta till måndag innan jag gick till min läkare. När hon kom in i rummet och jag avtäckt den röda foten så skrek hon Rosfeber och kastade sig över penicillin-asken och gav mig de starkaste tabletterna. De klarade jag att ta i fyra dagar, sen hade magen totalt brakat ihop. Så jag fick sluta med dem, men som tur var verkade det räcka med den tiden... Vad hade hänt? Jag hade köpt ett par nya skor och naturligtvis fått skavsår. Men jag tänkte: lite skavsår får man väl tåla så jag struntade i att plåstra om det. Sen hade skorna gnagt in så mycket hudbakterier att kroppen inte hann med att ta hand om dem och blodförgiftningen var ett faktum. Sensmoral i mitt fall: små sår och fattiga vänner ska man inte nonchalera.
    Kram till er båda!
    Tuvas pa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker att inte nonchalera endera. Det här var troligen en missad urinvägsinfektion.
      Nu på bättringsvägen, pigg och med hemlängtan!

      Radera
  2. Jag håller bara tummarna för att ni snart är förbi allt det här!

    SvaraRadera
  3. Åh Janna jag hoppas du får sova och att ni snart kan blåsa faran över och att bebin blir sitt vanliga vilda jag. Kramar till er

    SvaraRadera
  4. Vi håller våra tummar!!
    Jag drömde att Lovina blivit frisk och att du kom hem till oss för att vara med på kräftskiva.
    Kramar, Yvonne

    SvaraRadera