torsdag 31 juli 2014

Aga i Kenyaland.

Så lilltjejen kom hem för några veckor sen och slogs med en pinne. Jag frågade vad hon höll på med och hon upprepade mantrat "Dåligt uppförande" (Bad manners!). Jag frågade ut henne om saken och det visade sig att hon fått stryk (I was caned!) av Teacher Rose i skolan. Jag blev HELTOKIG.
På Rädda Barnens världskarta över länder som förbjudit barnaga (se nedan) finns Kenya med som en rätt ensam sorglig ö i Östafrika. Men som de flesta lagar i det här landet verkar den mest ses som en rekommendation och nåt som man kan ta till om "något går till överdrift". Så barn slås varje dag. Hemma och i skolan. På sjukhuset finns ett särskilt rum för barnmisshandelsfall (SIC!)
Jag har diskuterat saken animerat med folk mer än en gång. Det gör mig oerhört upprörd när folk slår barn. Och faktum är ju att det inte har någon annan effekt än att man gör ungar rädda. Eftersom standardscenariot är att de vuxna aldrig förklarar vad barnen gjort fel, varför det är fel och vad de bör göra istället så gör barnen om samma saker igen och igen.
Och barnen är inte lydigare här. Möjligen lite mer ögontjänare.
Nåväl, lilldotra visste dock mycket väl vad hon gjort fel: -Sit down!! skrek hon och slog mig med käppen.
Vi talar om en tvååring som fyller tre i september. Som med glädje sjunger sitt ABC, kämpar med färger och siffror, intensivt sjunger sina Jesushymner och vickar läraktigt på höfterna när hon hör dansvänlig musik. En tvååring som med gott språköra parallell-lär sig svenska, kiswahili och engelska och talar de tre språken hyggligt flytande.
Hon är ett år yngre än klasskamraterna men klarar sig fint. Fast spring i benen och myror i småbyxorna är det. Och hon är så liten och ömtålig, som alla barn är och bör respekteras för.
Men Teacher Rose är också lilldotras favvislärare och kompetenta lärare växer inte på träd så jag ville inte ställa till nåt i ett land där arbetsrätten minst sagt är utvecklingsbar.
Medelvägen blev att berätta för vännen som jobbar som administratör på skolan. Han kontaktade fröken Rose och berättade om min upprördhet och att hon inte fick slå mitt barn.
Problem solved..
Igår kontaktades vännen av en av skolans mellanchefer. Ryktet sa att vännen rekommenderat "en vit kvinna" (skolans enda vita förälder, och hans hyresvärd) att inte rapportera övergreppet och detta sågs inte med blida ögon. Särskilt inte som mellanchefens egna dotter nu fått stryk av samma lärare...
Idag har jag haft ett eget snack med Teacher Rose. Det var ett bra samtal. Jag hoppas att det gör skillnad. Rapportera saker till mellanchefer har aldrig gjort någon lycklig.
Men det har inte heller stryk.
...

söndag 27 juli 2014

Det är dyrt att vara fattig.

Visst är det fascinerande det här att vi vet vår egen valutas värde, vi vet att en ost gärna får kosta 69.90 kr/ kilot och när bensinen når 14 kr/litern är det outhärdligt. Andra länders valuta är mer luddig i sitt värde. Euron gångrar vi med 10 och dollarn har vi halvkoll på. Den gick över 10-kronorstrecket när vi var i USA, men nu är den 7 eller 8 typ. Pundet var 14 nån gång, men nu? Men dess värde är hela tiden relaterad till vår hemmavaluta och till priser vi är vana vid.
Efter en tid i ett annat land lär vi oss dock priserna på sånt vi betalar ofta. Jag vet att jag blir skinnad och jag blir sur när jag tvingas betala 100 kenyanska schillings för motorcykeltaxin in till stan. Det är 7,50 svenska kronor. 3,75 är det riktiga, svarta, icke mzungupriset. Vill jag åka billigare och roa lilldotra tar jag en tuktuk (trehjuligt puttrigt, illaluktande fordon) tillsammans med tre andra. Det kostar 20KSh (1,50kr) till stan och 30KSh (2,25kr) hem från stan. Bensinen betalar folk 117KSh/liter (drygt 9kr) för. 

Priserna i Kenya är märkliga och lönespridningen extrem.
Min kenyanska lön som disputerad är 150.000 KSh (10750kr) i månaden. Men en lågstadielärare tjänar bara 20.000 KSh (1500kr), får du ansvarsposition på ditt jobb kanske din lön ligger runt 50.000 KSh (3750kr)
Jag betalar 35.000 KSh (2700kr) i hyra och hutlösa 20.000 KSh (1500kr) i kvartalet för elen.

Jag betalar min hemhjälp 8000 KSh (600kr) i månadslön vilket hon är jättenöjd med. Det är över rekommendationerna. Hon får nämligen, förutom lönen, gratis boende och mat samt sina barns skolgång betald. Jag är en trevlig resonabel arbetsgivare, jag kommer alltid att vara hennes vän, jag är vit och kommer att ha pimpat hennes CV för åratal framöver.

Grannens husvakt/trädgårdsmästare bor i ett skjul med en höna utanför grannens fina hus. Han får 4000KSh (300kr) i månaden. De pengarna går till majsmjöl och sprit. Sprit inhandlas för 100KSh för små 30cl-flaskor om man inte vill spela rysk roulette och köpa hembränt. Och så går lite av hans lön till att köpa sig Internettid då och då på ett Internetcafé i stan. Kanske har han råd att skicka hem några Shilling till familjen? En tur och returbiljett till hans hemby 20 mil bort där hans fru och fyra barn bor går på 1200KSh (93kr), så hemfärd blir det sällan tal om.

Min kenyanska vän arbetar som administratör på en privatskola. Hans månadslön är 15.000KSh (1125kr). Jag tar 5000KSh (350kr) av dem i hyra för det lilla huset med ett rum, kokvrå, hål i golvet-toa och kallvattendusch han hyr på min gård. Fast då bjuder jag på maten fem dagar i veckan och betalar hans Högskolekvällskurs på 65.000KSh (4875kr). Hans ex sålde de flesta av hans ägodelar för att köpa sprit så jag har möblerat huset åt honom också. De flesta modekläder han äger köper han second hand eller blinkar lite vackert åt västerländska män för att få....

Är man politiker i Senaten har man det däremot bättre ställt. 740.000KSh (60000kr!!) betalar de sig själva i månadslön!! Och man kan alltid köpa sig en splitter ny bil för 500.000KSh (37500kr). Eller varför inte ett av de där skinnmöblemangen man lockar med för endast 160.000KSh (12000kr) på stora reklamskyltar i stan???!!

Det går att leva billigt i Kenya också. I den lilla skjulbutiken kostar en 33:a Cola 35 KSh (2,75kr). För lika mycket får jag en samosa som duger bra som lunch  Jag tar två om jag är hungrig. Eller kanske en rostad majskolv för 30KSh (2,25kr). För 10KSh (75 öre) får jag en slice ananas till efterrätt.
Men får jag västerländska cravings betalar jag utan att knussla 55 spänn (700 Ksh) för en pizza och 200 KSh (15kr) för milkshake på favviscaféet.
McDonaldsindexet, där man genom att kolla priset på ett Big Mac Meal i ett land kan få en fingervisning om prisläget i ett land, är inte applicerbart här. McDonalds finns mig veterligen endast i tre afrikanska stater. Ingen av dem ligger i Östafrika...

Vill man laga mat hemma istället är basfödan majsgröt. Majsmjöl köper man för 53KSh/kg (4kr). Till det kompletterar man med en literpåse sukuma wiki för 20KSh (1,50kr); grönkålen vars namn bokstavligen betyder att "dra ut på veckan".
Opasöriserad mjölk såld i plastpåse kostar 60KSh/liter (4,50kr).
Vill man piffa upp middagen handlar man köttfärs hos slaktaren för 350KSh/kg (26kr) Då får man ben och brosk på köpet så jag föredrar supermarketvarianten för 500KSh (37,50kr). Alternativet är segt getkött eller en kyckling för 600KSh/kg (45kr).

Vill man lyxa till det kostar en entimmes massage 1000KSh (75kr) och ett månadskort på Röda korsets lyxhotell 10.000KSh (750kr). Några timmars hårflätning går på 2000KSh (150kr). En drink på clubben kostar dig 200KSh (14kr), en öl något mindre. Men då får du alkoholbaserad lycka för varje Shilling!!
Livselexir kan köpas i form av 1,5 GB datatrafik-skraplotter som kostar 1000KSh (75kr).

Nu är ju livet inte enbart nöje. Vill man ge sina barn en bra start i livet kan privatskola vara en god investering. Den investeringen kostar 60.000KSh/år (4500kr). Det finns både offentliga skolor och sjukhus men de är kanske inte helt att rekommendera. Blir ens barn sjuk går tre dagars privatsjukhusinläggning med läkaravgift och medicin lös på 35.000KSh (2700kr).
Går ens barn vidare till universitet, vilket förvisso kan vara bra för deras löneutveckling, bör man lagt undan 150.000KSh (11250kr) till årsavgiften.

När jag handlar i det här landet svider det sådär lagom i plånboken som det gör i medelklassplånböcker. Men den fattige kenyanen går inte ens in i de butiker jag handlar. För alltsom allt är Kenya, liksom alla länder, ett land som det är dyrt att vara fattig i.

* De svenska värdena är snabbuppskattningar baserade på 100KSh = 7,50kr. Med reservation för räknefel.

fredag 25 juli 2014

Fara över

Hon är hemma igen, lilldotra. Medicinerar fortfarande med antibiotika men är tillbaks i skolan. Från noll till hundra knop på bara några dagar. Och med rädslan ännu väl i minnet är jag åter en irriterad mamma med en unge som är all over the place.
Äventyret blev inte så dyrt och så var man ett äventyr rikare med privatsjukhus och sjukhusräkningar och allt. Kunde varit utan den skräcken, men vården var bra och personalen vänlig och uppmärksam.
Så nu väntar vi lite med att kryssa av fler exotiskheter på listan, tack.

söndag 20 juli 2014

Exotiskt, farligt, dödligt.

När jag var liten jobbade Dr. Virus på vårdcentralen hemmavid. Jag tror det finns en Dr. Virus på varje vårdcentral. Han som utan att slösa tid på att ta prover eller ta upp någon mer utvecklad anamnes nonchalant diagnosticerar alla med virus. Nåt vanligt förkylningsvirus. Och det är en väldigt bra diagnos, för oavsett om ungen har ont i örat, halsen, magen eller bröstet så brukar det där förkylningsviruset vara boven.
Icke så här.
I Afrikaland är alla diagnoser exotiska, farliga eller rent av dödliga.  :-(
På Madagaskar har de t.o.m fått tillbaks böldpesten, i Västafrika härjar Ebola. Och på ett vanligt Kenyanskt sjukhus väntar exotiska, farliga diagnoser när ungen har ont, inte förkylningsvirus. Det är inte pest, men väl kolera, tyfus, malaria, rabies, TBC som väntar. Och då har vi ändå vaccinerat oss mot det som går i den listan. Har man tur är det bara en släng tyfoidfeber eller vanlig salmonella. Det är därför man inte riktigt har råd att strunta i om ungen klagar över ont.
Så efter lilldotras diarré, magont och en vända till sjukhuset förra veckan åker vi in igen söndag morgon. Till det rena privatsjukhuset. Inte det där offentliga där de smittsamma, exotiska delar säng, tre och tre, fyra och fyra och det inte alls är säkert att blodet på golvet inte har AIDS.
De känner oss vid det här laget. Vita mamman  med vilda bebin.
Den här dagen är bebin inte vild. Efter en svettig febernatt är hon lite spak och ligger mest och halvsover i mitt knä.
Vi kan rutinen by now. Anmälan i receptionen, betala i kassan, ta tempen hos sköterskan i väntrummet. Tempen tas under armen. I ett sånt här land är man glad att de inte med bristande hygien tar tempen analt på alla som kommer in. Det skulle dessutom se lite märkligt ut i lobbyn.
En normal temp visar 35.2. Är man kraftigt febrig tar man sig över 37-strecket. Sköterskan registrerar utan att blinka ens temperatur utan någon kompensation för att tempen tagits utanför kroppen.
- Vad skönt att hon inte har feber, säger sköterskan.
Och så vanliga rutinen. In till doktorn, lite halvdan undersökning och anamnes.
- Vad skönt att hon inte har feber säger doktorn.
- Känn på ungen!! säger jag. Doktorn ser förvånad ut. Validitetsproblemen med sjukhusets termometrar räknade jag och maken ut för flera månader sedan. För den här läkaren är det helt nytt.
Och så en lista på labbtest. Betala i kassan igen och gå till labbet. Många moment men servicen är effektiv och kösystemet inte helt transparent men rättvist.
Vi tar prover.
- Inte den dörren! säger lilldotra som vaknat till och vet vad som väntar.
Vi helgar vilodagen med både blodprov och urinprov. Och så ut i väntrummet 20 minuter.
Det är där efter 20 minuter med en slapp unge i famnen som rutinen bryts. Det blir lite aktivitet på de trevliga sköterskorna. Ungen har lågt socker och behöver dropp. Och förresten så har hon höga bakteriella värden i blodet och behöver intravenös antibiotika. Och jag hänger på med ungen i famn. Massa stickande. Det går inte att sätta en nål på ungen. Hon skriker hjärtskärande och barnläkaren tar vant över och sätter nålen i foten.
Det lugnar ner sig och jag vågar mig på att fråga efter en diagnos.
- Åh, sepsis; blodförgiftning. säger doktorn på språng.
Exotiskt, farligt, ibland t.o.m dödligt.
Och ibland är det väldigt, väldigt jobbigt att vara ensam mamma i Kenyaland...
Det har varit ett väldigt intensivt dygn. Vi ligger nu inlagda i privatflygeln med dropp. Ungen har pendlat mellan att vara rätt vaken efter en påse sockerlösningsdropp och mat, till att nästan koka bort med skyhög feber (sjukhusets termometer visade 39.8!). Hon har fått antibiotika och febernedsättande intravenöst och när febern är hög är hon skrämmande slapp och svag och jag är livrädd... :-(
På distans har jag en orolig make och en läkarvän som översätter alla provsvar till förståelig mamma-i-chock-svenska och föreslår nya åtgärder att be om.
Och mitt i natten efter en nattlig sköterskekoll av droppet ligger nu mamman vaken och bloggar ur sig sin ångest. :-(
Bredvid ligger en liten svettig unge som varit feberfri hela natten men sovit i snart ett dygn, med några få vakna stunder.
Alltför tidigt att blåsa faran över, men definitivt dags för en mor att sova.
Kram på er.
<3 <3 <3

onsdag 16 juli 2014

Korruption

Kenya leder världens korruptionsliga. Beroende på hur eller vad man räknar så kniper landet ständigt någon av topplatserna. Varje medborgare tvingas betala någon slags muta varje månad för att få byråkratin att flyta. Trafikpolis, elbolag, skolor, you name it.
Svågerpolitik är självaste vattnet som dricks i landet. Du får jobb för att du tillhör rätt stam eller rätt kyrka, känner rätt person eller är släkt med den samme.
Visst skor sig folk i hela världen, men ett sätt man VERKLIGEN ser att det är skillnad är att maktens män här nere inte skäms över det, inte tänker tanken att dölja det egna gynnandet ens ett ögonblick 
Som nu när vår granne, Mr Guvernor, His Excellency bygger väg till sitt hus. Då slutar asfaltsläggarna några meter nedanför hans hus. Vägen fortsätter kanske 50 meter till ner till huset vi hyr. Men vi har inte betalat några mutor. Vägen bekostas av offentliga medel och guvernören har inte ens skam i kroppen att låtsas som om han fixar vägen för The Community.

tisdag 15 juli 2014

Fotboll


VM-final i fotboll.
Vissa saker är givetvis globala och vi hejade naturligtvis här nere i Kenyaland!
Med vänner och grannar, vuxna och barn. På det ena och på det andra laget.
Av massa anledningar. P.g.a snygga rumpor, effektivt spel, tidigare resultat, världsdelspreferens, kärlek, ren dumhet, intuition och obstinathet.
Tyvärr nådde ju inget afrikanskt lag finalen. Då hade det kanske hettat till rejält här vid ekvatorn.
Tillslut vann ju rätt lag i alla fall!
Och ensamheten är inte monumental som det ibland kan framstå som.


lördag 12 juli 2014

LÄNGTAN.

Det är värre i den här vändan.
I mars-april var detta en känsla av frihet. En känsla av att vara 40-årig småbarnsmor som just fått sitt liv tillbaka. Den uppenbara lättnaden av att bara behöva vara jag. Inte mor, inte fru, inte älskande. Jag fick tid för mig själv, mina tankar, mina önskningar och kunde FOKUSERA för första gången på mycket länge!! Jobba tills saker blev klara, skriva på bokprojekt, bygga nya vänskapsband, samtala långt in i natten.
Så var det att vara ensam i Afrika utan familj.
Och här är jag. Tillbaks. Ensam. Nä då, lilldotra är med, fast hon är mest hos grannen där de andra ungarna finns. Hon slipar på sin kiswahili som om ingen svensk sommar varit.
Men jag LÄNGTAR. Något enormt.
Efter min make. Ta på honom, krama om honom, älska med honom, hålla om honom. De galna idéerna, den självklara känslan med vilken vi är ett par. Mitt i kaos och liv och arbete och familj. Mellan bråk, irritation, uppsluppenhet, engagemang, passion och kärlek.
Efter min stordotter. Hennes underfundighet, verbalitet och klokhet, hennes entusiasm, intelligens och kramar. Hennes långa, långa ögonfransar och specialintressen. Längtar våra långa kvällssamtal om fakta och film och böcker. Och längtar efter att gosa med henne på nattugglevis långt efter läggdags.
Jo, det är värre den här vändan.
Tanken på att det är ÖVER FEM MÅNADER tills jag får se dem igen är överväldigande. :-(
Kvällarna är sega och mörka och ensamma och även om folk här gör sitt bästa för att ge mig en god stund så är det ensamt att ha så få människor att bygga sitt sociala liv på.
Och jag längtar efter kollektivliv och gröna gräsmattor, spontan-barbeques, fika, och bad i hav och sjö. Jag vill se de gravida vännernas bäbisar och jag vill möblera klart lägenheten till en plats att leva på.
Och jag överdoserar romantisk film och Harlequinböcker och lovey-dovey sidor på internet, av den här typen och lyssnar på sånt här. Gräver ner mig under varma fluffiga filtar i den afrikanska regnperiodskylan (c:a 15 grader och småregn mest hela tiden), äter godis och glass och håller fast som vid livet i den gorgonzola och salami jag medtagit hemifrån som representerar hem och civilisation och dekadens. Och jag Facebookar typ 15 timmar om dygnet. Även när jag arbetar ligger Facebook där öppet, för närheten till människorna jag saknar och älskar.
Och det är endast drömmen om ett jullov med familjen på Seychellerna som håller en vid liv.
I miserabelt skick.
Eder utlandsreporter.



fredag 4 juli 2014

Logoped, logoped, logoped, logoped.

Idag ska jag försöka sätta svenskt rekord i att säga ord med "logoped" i, i en blogg. Vi är ju förvisso inte bortskämda med logopedbloggar i Sverige, så den utmaningen skall väl inte visa sig för svår. Men ändå.
Det är ju ändå därför jag är här: För att starta Kenyas första logopedutbildning. Och ja, "logopedutbildning" räknas som ett ord med logoped i, för svenskan är inte ett särskrivningsspråk.
För att kunna få ihop en logopedutbildning krävs det en massa olika saker. En utbildningsplan inom logopedi är första anhalt. Denna bör ha en standard i linje med Europeiska IALP's guidelines och NetQues benchmarkstandard. Vi har också sneglat på amerikanska ASHA's Curriculum för Academic and Clinical Education i logopedi. I idealfallet bör det finnas någon slags statlig lag eller dylikt som skyddar yrkestiteln och sätter viss standard på utbildningen, men detta saknas så vitt jag vet i Östafrika. Åtminstone för logopeder.
Den utbildningsplan som för tillfället föreligger (utan att ha godkänts i samtliga universitetsinstanser) kan du studera längst ner i bloggen. Den innehåller ett ambitiöst kursutbud på masternivå som snickrats ihop inom de yttersta gränserna för vad de lokala förordningarna rekommenderar vad gäller antal kurser, kurspoäng och undervisningstimmar.
Inom utbildningsplanen har kursplaner för varje kurs utvecklats, kursinnehåll ner till förslag på examinationer och litteraturrekommendationer har ställts samman och allt som allt har varje tänkbart hörn av logopedin försökt tillgodoses lite grand i alla fall.
Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf
Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf
Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf
Standard 3.0B Curriculum (Academic and Clinical Education) in Speech-Language Pathology - See more at: http://www.asha.org/Academic/accreditation/accredmanual/section3.htm#sthash.5lB0VlDe.dpuf
I övrigt har jag träffat tänkbara föreläsare inom logopediska fält som måste täckas av andra än logopeder och träffat tänkbara kliniska logopedhandledare utbildade inom logopedutbildningar i världens alla hörn . Jag har gjort studiebesök på logopedrelaterade arbetsplatser för att hitta praktikplatser och surfat fria logopediska internetresurser för sammanställning, skrivit tiggarbrev för att få tag på logopedisk litteratur till universitetsbiblioteket och till anatomiska modell-producenter för att få handson-utrustning till logopediska labbar och tutorials. Jag har filat på logopedpraktikchecklistor och kollat in massor av förslag från andra universitet för att försöka sno ihop en egen som passar de unika förhållanden som råder i ett land där man ska starta upp en ny logopedutbildning och det faktiskt inte finns tillgång till så många logopeder som kan vara kliniska handledare.
I skrivandets stund hoppas jag på att institutionen tar sitt förnuft tillfånga och anställer en klinisk lingvist som logopedprogramsansvarig. Och i min dator ligger ett embryo till reklamutskick för den nya logopedutbildningen.
På ett synnerligen skakigt vis är vi redo att ta emot logopedstudenter till hösten om allting mot förmodan går vägen i alla instanser. Och sedan blir världen ett logopedförsett land rikare. Inte illa, inte alls illa.


onsdag 2 juli 2014

Byråkrati: civilisationens bräckligaste kostym.

Något av det märkligaste kulturen gett oss är denna bräckliga kostym av civilisation som vi skräddat oss bestående av beslut och instanser och arbetsgrupper och byråkrati och papper och stämplar, rapporter och godkännanden. Jag förstår mig inte på det. Jag säger inte att det är något speciellt för Kenya, jag tänker att det är rätt universellt, detta behov av att formalisera bott den mänskliga kreativiteten. För hur skulle det se ut om folk gick till handling hela tiden? Fullkomligt anarkistiskt.
Men när man just vill ha saker gjort är det mördande kvävande att vänta och hitta rätta vägarna vilket jag snart ägnat ett år åt.
Jag är ju här för att få igång Kenyas första logopedutbildning. Vi ligger fortfarande bra före amerikanerna som skulle startat utbildning i Nairobi men sitter hemma i Staterna och skiter knäck p.g.a terrorister. Här i bergen tar vi det lite lugnare. Och lunkar framåt med vår planering. Jag jobbar primärt med fyra saker:
1. Få ihop en utbildning/utbildningsplan som godkänns av alla: Head of Department, Dean,  Quality Assurance, Vice Chancellor, Senate.
2. Fixa material och utrustning.
3. Se till att vi anställer så vi har personalstyrka.
4. Snickrar ihop ett praktikpaket som kan funka.
När jag i dagarna försiktigt frågade min institutionschef när han trodde det var realistiskt att vi körde igång sa han helcoolt: September...
Så det är det vi jobbar mot. Trots att det tagit fyra månader för dem att inte lyckas anställa en kollega till mig som kommer vara ansvarig för programmet. En disputerad lingvist: det närmaste en inhemsk disputerad logoped vi kommer här. Honom vill vi ha!!!!
Men det finns en lista på anställda och den är full så man kan inte anställa fler ännu. Först måste man stryka utflyttade och pensionerade och andra "spökanställda" som kanske får lön men inte finns, är döda eller nån annanstans, från listan. Utan att råka stryka folk som faktiskt jobbar här; ett delikat problem. Under tiden vill folk försörja din familj och kan inte vänta i evighet.
Men planen är att snart kunna göra reklam för programmet och starta i September. Om vindarna vill och byråkraterna blir killade på rätt mage.
Wish us luck!!! We'll need it.