tisdag 29 april 2014

Examinationsbesvär.

I veckor har jag nu tagit mig igenom kenyanska förstaårsstudenters gruppuppsatser. De är inlämningsuppgiften till kursen i Academic writing som jag varit ansvarig för vid humanistiska fakulteten. Kursen är en bra och nyttig kurs som alla studenter (kenyanska or not) skulle ha mycket nytta av i början av sin universitetsutbildning. Den avhandlar klassisk retorik, skrivprocessen i relation till den vetenskapliga processen, den går igenom alla delar i en uppsats och vad som ska ingå i dem, särskilda fällor man bör undvika, referenshantering, plagiarism och massa annat smått och gott. Kursen är föreläsningstät och intensiv och jag har på välkänt manér föreläst och gett exempel och visat och förklarat, men så här i efterhand när jag ser deras inlämningsuppgifter så inser jag ju att det mesta jag sagt susat långt över deras huvuden. Det finns mycket att säga om det.
Att min kulturkompetens behöver slipas är helt klart.
Att kenyanska studenter är ganska osjälvgående och inte kan hänvisas att läsa vidare om ämnen. Att informationsteknologi fortfarande är lite science fiction här så allt material jag lagt i dropboxen för delning aldrig rörts av studenterna. Att man måste vara oerhört konkret och ge exempel på exempel för att studenterna överhuvudtaget ska förstå att de ska generalisera kunskapen och inte bara göra exakt det jag visade i exemplet, bokstavligen med faktaområdet och allt. Ger jag exempel om fotboll tror de att jag pratar om fotboll, ger jag exempel om afrikanska stammar tror de att det är det det handlar om, när jag i själva verket vill exemplifiera t.ex hur man redovisar en studie i metoddelen, hur man formulerar ett stycke i en uppsats med inledning, argument och övergångar, etc. Och så är det fult att ställa frågor, det är att ifrågasätta lärarens auktoritet och är ett big no no, även om man beordras att gölra så.
Så nästa gång jag gör nåt sånt här ska jag lära dem mer. Och ha inlämningsuppgifter för att kolla av deras kunskap tidigare i kursen så jag hinner adressera alla deras svagheter.
För annars får man uppsatser där det står att studenterna intervjuat 800 bönder för sin studie (när de en vecka innan inlämningsdatum helt klart inte ens läst uppgiftinstruktionen). Man får arbeten där studenterna frågat ett randomiserat gäng människor på gatan följande lätt etiskt problematiska frågor:
 
Eller vad sägs om meningen: "80% of the people die daily in road accidents."
Man får uppsatser med referenslistor som innehåller allt skräp de kunnat hitta i bokhyllan; fantasyböcker, deckare, Bibeln, kokböcker. I metoddiskussionen tar de upp hur de blev slagna av poliser för att de frågade frågor om mutor, av knarkare för att de observerade deras droganvändning, av sportare för att de störde ute på planen och av par på gatan för att de anklagade dem för prostitution. De har blivit jagade av ormar och ödlor i öknen och de har trotsat stormar och dåliga vägförhållanden. Uppsatserna avslutas med brandtal om vad regeringen måste ta itu med, och de individuella peer-review-uppgifterna har studenterna kopierat av varandra i ren plagiarismanda.
En annan fascinerande observation av kulturkompetensnatur är att studenterna väljer samma uppsatsämnen hela tiden. Jag vet inte om jag skulle kunna räkna upp fem ämnen som svenska studenter direkt skulle välja att skriva om om de fick välja vad de ville , men i Kenya finns det ett antal nationella skamfläckar som alla studenter vill skriva om, som alla dagstidningar handlar om och som är de allra vanligaste samtalsämnena mellan människor. Dessa är:
* Korruptionen
* Trafikolycksstatistiken
* HIV/AIDS-epidemin
* Alkoholkonsumtionen
* Miljöproblemen (sophantering och skogsavverkning)
och kanske man ska tillägga som sjätte punkt:
* Det moraliska förfallet i samhället (homosexualitet, prostitution, rockmusik (!) och ogudaktighet.)
Vid det här laget är jag sannerligen dödstrött på att läsa bibelcitatreferenser om sodomi och myter om AIDS-spridning.

Nåväl, så långt inlämningsuppgifterna. Men kursen ska ju slutexamineras också. 400 studenter som salstentade i en öststatsbunker med ventillationsspalt i taket där duvorna flög runt och sket över tentorna. Stora repinslagna buntar av tentor att rätta.
Och så lite kulturinkompetens till på det. Jag som just anammat lite African time-feeling och satt min egen deadline för tentarättningen till mitten av maj då jag far hem till Sverige för lite familjemys blev rejält omskakad av vår Head of Department. Han gav mig fyra dagars respit för att bli klar med rättningen innan våra externa examinatorer kommer.
Hade ju ingen sagt ju. Lite pragmatisk utmaning är det allt att vara här.
Så... fyra dagar för att rätta runt 400 tentor och få allt inregistrerat utan att universitetet har ett vettigt system för att registrera studenters student-ID-nummer så man kan matcha namn och nummer  Nä, jag är ganska bra på det jag gör, men så mycket rättande fixar inte jag på den tiden.
Så till min hjälp tilldelades jag dessa fantastiska rättningsänglar! Postgraduatestudenter som jag undervisat under hösten och våren. Så ett stort tack skall gå till Salim, Hellen, Loice, Susan och Janes (och så Athos som kom en vända på slutet)
Vi kämpade i tre dagar tillsammans, moffade chips och godis, skrattade och tjafsade och på måndag eftermiddag var vi äntligen klara. Och jag for hem för att föra in det sista i rättningsprotokollet. Var helt färdig framåt sex på kvällen.
Det var då jag hittade de 75 orättade tentorna i botten på en av kassarna... :-( Under ett kort ögonblick övervägde jag att lägga mig ner på golvet och gråta och bara sparka mig till sömns i ren förtvivlan. Men sedan tog jag telefonen och ringde hem min vän, han med fashionögonen (och en hjärna som matchar fint!), han som alltid ställer upp och skulle göra vad som helst för mig. Kved ur mig ett litet: HJÄLP?!!! och han kom susande som en hjälteprins på sin vita springare (nåja, rödjordsdammig motorcykeltaxi).
Men låt oss nu vara lite kronologiska...
Minutrarna innan han anländer försvinner elen i bostadsområdet. Ni tror säkert jag överdriver för att få en bra story, men det är faktiskt sant. Hela djävla universum motarbetade mig för att jag inte skulle få klart den där rättningen! Med ett lugn jag inte alls hade fick jag hasa fram stearinljus. Det var en lätt kreverande examinator, med ett skrikande mörkrätt barn runt hälarna som vännen fann när han kom hem.
Men tillsammans rättade vi högarna i stearinljussken.
Och efter en stund tänkte väl elektricitetsandarna att det inte verkade hindra mig från att bli klar så de kunde lika gärna släppa på strömmen. För klar, det blev jag.

1 kommentar:

  1. Hej Janna! Tuvas pappa här. Vilka äventyr du berättar om. Det är verkligen oerhört lärorikt att läsa din välskrivna blog. Men nu var det längesen du skrev, eller är det bara jag som inte hittar dina senaste inlägg.

    SvaraRadera