Ett brott är begånget

Så. Jag blev rånad.

På telefon, internetaccesspunkt, externt mobilbatteri, samt hela hyran, och utbildningsavgiften jag lovat betala åt en vän. Eller rån, och rån, vet inte vad man kallar dessa smarta kupper där någon kommer hem till en och håller en distraherad medan någon går igenom ens hus. Man skulle ju kunna kalla det att jag är en satans djävla jubelidiot. Man skulle ju kunna kalla det tur. Att jag inte blev drogad utanför mitt hem och lämnad utslagen där medan tjuvar tömde mitt hus, såsom kenyanska vännen tröstande berättar hände honom. Att han varken kunde gå eller tänka rakt på flera dagar och mest låg i fosterställning hemma hos en kompis. Eller tur att man inte vaknade i sitt studentrum, som den andra vännen, av att ett helt gång hade tagit sig in i sovsalen och krävde att han och skolkamraterna la sig på golvet medan tjyvarna genomsökte deras saker och sedan var lite för cocky och försökte stoppa dem varpå alla käftens framtänder slogs ut i en besinningslös misshandel. Eller någon av de andra synnerligen otrevliga brott som folk här nere berättar om att de utsatts för. Inbrott där både kläder och mat och allt man äger försvinner.
Och ändå, känslan av att det hade varit bättre om de hade slagit mig i huvudet istället för detta trevliga konverserande som får en att tappa tron på mänskligheten, skapar misstro mot medmänniskan och agg och rädsla mot folk sådär i allmänhet.

Lämnade huset som i trans och gick till gymmet för att bli av med frustration. Vilken märklig personlighetsförändring: jag som vanligen skulle tröstat mig med en påse chips och lätt katatoni i soffan gick till gymmet och sprang och sprang och sprang och sprang på ren adrenalin. Lyfte vikter, tyngre och längre än någonsin utan att kroppen sa emot, protesterade eller flåsade. Svetten lackade och ilskan kokade och den personliga tränaren frågade var jag fått all vilja och ork ifrån, och då bara grät jag och han utbrast förvänat: Oj då, pole, pole, sorry, sorry!!

Och så hem igen. Till otryggheten förstås. Klumpen i magen, kollen bakom axeln, ryckningen när hundar skäller och portar slår. Magkatarren, sömnlösheten, ensamheten och gråten. Grät i vännens knä här under kvällen. Tröst och tröst och kramar och klapp och försök till distraktion medelst film. Vännen somnade i soffan medan jag låg och försökte ta mod till mig att släppa hem honom.  Och sedan en lång djävla natt på repeat med upprepning av allt som kunnat göras annorlunda och med lösningar på hur man plötsligt lyckas skaffa sig åter två tredjedelars lön. Och försök att återskapa de där ansiktena framför sig inför en polisanmälan, fastän allt bara är snurrigt och blurrigt och det kunnat vara vilka djävla generiska snubbar som helst.

Och den här bristen på Internet som äter sig in i själen. Kontakten med alla hemmavid som bara brutits. Jag kramar om lilldotra som den enda svensklänken och längtar hem utav bara helvete!!