tisdag 5 november 2013

Mzungu!!

Strukturell rasism är som bäst intressant. Det faktum att det inte krävs någon avsiktlig diskriminering för att rasism skall finnas.
Detta fenomen finns i Kenya som överallt. Det vi svenskar kanske är ovana vid är att den drabbar oss, och också att den även drabbar priviligierade grupper och inte enbart marginaliserade.
I Kenya finns många stammar som pratar olika språk, har olika traditioner, kommer från olika områden och delvis ser olika ut. Mycket av politiken både lokalt och nationellt handlar om att få sina stamfränder till makten. (Hela den kenyanska tribunalshowen i Haag handlar ju om detta.) Rasismen är djupt rotad och tar sig olika uttryck. Folk från olika stammar tenderar att arbeta med sådant som är accepterat att deras stam arbetar med. Zigenare är bra på att putsa grytor har jag hört. Det är oklart vilka gener som ger den kompetensen.
Gentemot vita yttrar sig den strukturella rasismen i ett nästan dagligt benämnande av mig som mzungu. Mzungu är den swahiliska termen för "viting", "europé". I grunden finns ingen värdering i ordet. Det används stundvis som skällsord men faktiskt oftare som ett enkelt och smidigt konstaterande, som när en taxichaufför vill kalla på en eller som "vita tanten/farbrorn" när man pratar med sina barn.
Det problematiska i att kalla mig mzungu är ju dock att det reducerar mig till vit och alla de strukturella företeelser som det för med sig. Det reducerar också talaren till egenskaper som till stora delar inte överlappar med mina, för varför annars kategorisera?
Och ju längre jag är här, desto mer irriterad blir jag över det ordet. Kanske mest dess användning när man pratar med barn. Det skulle aldrig falla mig in att tala med mina barn om "svartingen" där. Eller kanske ännu värre: "negern"!!
Jag försöker lära mina barn att hälsa och prata med människor utan att uppmärksamma dem på utseendet hos den de ska tala med??! För mig känns det ofrånkomligen som ett sätt att befästa fördomar när man presenterar någon som "vitingen".
Och så kommer stordottern hem och meddelar att en lärare i skolan kommenterat hennes läppar (det ser ut som du har läppstift!), näsa (den är lång och står ut!) och hår (det är för tunt och hänger fritt!). Och jag blir onekligen lite chockad. Jag förväntar mig helt enkelt inte att en anställd i skolverksamhet säger en sån sak till ett barn, oavsett hudfärg, näslängd eller frisyr på någon av dem!!! Det gör mig sorgsen över mänskligheten.
Och då vet jag att den strukturella rasismen bara är en förlängning av människors naturliga förmåga att detektera avvikelser. Men på något sätt känns stordotterns skolkamraters oändliga fascination för dotterns hår som de flätar varje dag som något oskyldigt och naturligt. Och när lilldotra klappar granndotterns hår eller fascinerat vänder fram och tillbaks på den svarta handen för att se skillnaden mellan handrygg och handflata kan jag bara tycka att nyfikenhet väl ändå är av godo?
Men att tillskriva dessa visuella skillnader betydelse?