onsdag 2 oktober 2013

Nu räcker det med spänning!

Det har onekligen varit en spännande vecka. Men nu räcker det. Man kan ju få nog av spänning och exotiska inslag i sitt liv också.
Det började med att jag fyllde 40. En alltigenom oglamourös tillställning där jag riktigt saknade alla go-vännerna. Jag önskade mig ett hus i present och ta mig sjutton om vi faktiskt hittade ett! Det ligger fint till nere vid floden, till en rimlig kostnad och vi har faktiskt både betalat disposition och skakat hand över avtalet. Där finns grannar med barn, som går i god för oss och vi kommer att kunna ha get och har blivit lovade kycklingar i inflyttningspresent!
Och sen var det dags för de kenyanska, nationella proven. Två dagar fullspäckade med tentor för stortjejen. Onekligen lite för spännande. Första morgonen kräktes ungen och andra dagen vaknade hon med diarre. Men pallrade sig till skolan för prov i matte, engelska, naturvetenskap, samhällskunskap, kristendom och swahili gjorde hon. Efter bara en månad i nya landet och på nytt språk lyckades hon spika matteprovet och göra riktigt bra ifrån sig på de andra. Utom swahilin då, som ju är ett skämt, men där hon faktiskt lyckades knipa några poäng. Slutresultatet återstår att ta del av, men det är inte annat än att vi är förbaskat stolta över henne, ungen.
Och så triss i spänning då. Alla goda ting är tre säger man ju. Jag hade kunnat nöja mig med två faktiskt. Vi har varit krassliga allihopa i en vecka nu. Jag kanske lite lindrigare än de övriga. Typiska influensasymptom: häftig hosta, snor, värk i öron och hals, och feber. Så igår blev jag plötsligt toksjuk: hög feber och sån där riktig hutterfrossa så man skakade tänder fullt påklädd under fyra yllefiltar. Med lätt hypokondriska tendenser försökte jag att inte noja ihjäl mig över exotiska infektionssjukdomar utan behålla lugnet och inte springa till doktorn, men efter en eftermiddag med värre feber än jag nånsin haft: en sån där feber man mest läser om i 1800-talsromaner, så gick jag till sjukhuset för att träffa en doktor. Det där rena privatsjukhuset, inte det där smutsiga TBC/HIV-haket som ligger närmast. De tog lite blodprov och konstaterade mycket snart att jag har en "very active, positive infection of malaria". Men åhå!! Malaria!! Så synnerligen exotiskt och helt djävla onödigt!! Jag har ju gått på malariaprofylaxmedikamenter och knappt blivit myggbiten alls!? Enda fördelen med den diagnosen är väl möjligen att jag åtminstone denna gång inte kan sägas vara för sjåpig. Men en tuff och svettig natt har det varit och vi får se om faran är över. Spänning är nog trots allt bäst på film...

2 kommentarer:

  1. Grattis på födelsedagen och till presenten, huset, härligt! Och heja fina Ia som kämpar på så! Krya på dig. Kram, Katja

    SvaraRadera
  2. Fantastisk spännande att läsa din blogg från Kenya, Janna! Tack för att du låter oss leva med.
    Grattis på 40-årsdagen!
    Jag var med och firade Tuvas när hon var höggravid...
    Så duktig 8-åring ni har! (Och gullig 2-åring)!
    Apropå opedagogiska swahili-utlärning etc. finns det ingen anglosaxisk skola i närheten av ert nya hus eller din arbetsplats?
    Nu är jag orolig för dig. Malaria är en allvarlig, livslång sjukdom. Har själv ätit malariatabletter, men då var jag i Kairo en månad (stad+kort tid). Men min chef då hade fått Malaria 20 år tidigare och led fortfarande av den med frossaattacker m m!
    Behöver du inte en second opinion av annan läkare, tror du? Jag hoppas ju att den första läkaren har fel.
    Jag fortsätter att följa ditt Kenya-liv med stor nyfikenhet. Lycka till!
    Tuvas faster

    SvaraRadera