Husletandet - följetongen

Husletandet som ju var över för två veckor sedan fortsätter. Vårt hus, med prunkande fruktträdgård; avokado, guava och marula i stora klasar, vårt hus som vi offrat dagdrömmar och förhoppningar på, vårt hus som bara låg ett stenkast från barnens skola har plötsligt en vakt och andra hyresgäster som flyttat in. Otydlighet i förhandlingarna, kulturinkompetens, eller bara ren och skär utklassning från högdjur högre upp i näringskedjan, vem vet? Men huset är förlorat. Stadens andra statliga universitets vice chancellor (=rektor) har flyttat in och vi torkar bittra tårar och känner munnen full av smaken av avokados som aldrig kommer att plockas. Stordottern gråter okontrollerat. All förtvivlan över det nya och annorlunda i Kenya och nya skolan kanaliseras in i fruktträdsförlustsorg.
Men letandet går vidare.
Letandet tar oss till leriga förorter, till kackerlacksnästen och ofärdiga smutsschabrak. Vi träffar bulvanindier som försöker hyra ut på uppdrag av imaginära bröder i Amerikat, och bilförsäljarärliga mellanhänder som ägnar sin arbetstid åt lukurativa bisysslor. Och vi ser lyxboendena; multirummade byggnadskomplex med master-badrum och tjänstebostäder, murar, elstängsellarm, vakthytter och dubbelgarage till ohemult västerländska priser. Vi försöker mildra antalet mil som dagdrömmarna för oss, försöker vara kloka och realistiska. Eller vad säger jag: inte maken förstås, han planerar fastighetsspekulationer... ;-)