Kulturskillnader

Kulturskillnader kan vara fascinerande, intressanta, lärorika, charmerande och nyttiga att ta del av. Jag tror ju att människor blir bättre människor av att vara med andra människor och särskilt då människor som inte bara verifierar ens egna erfarenheter och syn på livet utan också nya och andra perspektiv.
Sådana skillnader kan vara inredningstekniska: som att man har handfat i vardagsrummet, i anslutning till matsalsdelen, för att att tvätta händerna före maten har varit essentiellt för att hålla hygienen och minska infektionsrisker.
Sådana skillnader kan vara hanteringen av tid, där "African time" är nånting flytande Einsteinrelativistiskt runt omkring nån gång och inte analneurotiskt nordeuropeiskt punktligt. För att man faktiskt historiskt sett endast haft tillgång till solen som en rätt approximativ klocka och hanterat världen därefter.
Förståeliga fenomen som skiljer sig, som kan förklaras och är annorlunda, ibland går att gilla och ibland att ogilla.
Och sen de där oförenliga kulturskillnaderna som liksom inte går att acceptera utan att göra våld på sin värdegrund. Som när vi är gäster och det alltid saknas en tallrik vid bordet. För att värdinnan, kvinnan i huset, oavsett utbildning och doktorsgrad, inte sitter med och äter. Även om familjen har tjänstefolk som lagar maten.
Eller pedagogiken i skolan: den som får min vetgiriga, kunskapstörstande, kloka och lärfokuserade 8-åring att gråta flera gånger i veckan. För att den UTESLUTANDE innefattar avskrivandet av fyllerimeningar på tavlan med flervalsalternativ för ett utelämnat ord. Oavsett om ämnet är naturvetenskap, kristendom eller kiswahili. Inga förklaringar, inga laborationer, inget berättande, inget resonerande. Vilket när det gäller swahilin blir rent av löjeväckande med långa meningar av nonsensord som inte förklaras, vilket föranledde mig att kommentera veckans läxa med orden : MEANINGLESS TO MY DAUGHTER! i läxboken. Inte för att swahili är meningslöst utan för att börja inlärning av språk på meningsnivå utan bilder, förklaringar eller något annat är hjärtlöst och dumt.
Ett djävla liv blev det. En fullkomlig urladdning till sammandrabbning där jag och dotterns lärare stod och skrek högljutt på varandra.
Kunskap kommer i många former, men att min intelligenta dotter skall utsättas för nonsens i skolan, där går gränsen för mitt kulturvänliga lejonmoriga hjärta.
GRRRR!!!

Senaste nytt från er utrikeskorrespondent i Kenya.

Utrikeskorrespondenter finns ganska sällan i händelsernas centrum, de sitter trygga på nån hotellbar 30 mil från bomber och granater och rapporterar från intervjuer med andra journalister i baren, som inte heller upplevt andra trauman än att slå tån i badkarskanten på väg till frukostbuffen, men som faktiskt vet att berätta att deras taxichaufför faktiskt har en moster vars hårfrisörska faktiskt bor i staden där det hände, visserligen i en förort, men ändå.
Alternativt har de faktiskt läst lokala tidningar och glott på de lokala TV-nyheterna till gin & tonicen.
Ungefär så känns det att befinna sig i västra Kenya när somaliska terrorister i helgen attackerade en lyxgalleria i centrala Nairobi och sköt ihjäl en massa människor. Som att man är där, men ändå inte alls.
För att man sitter på den lokala golfklubben flera mil därifrån och låter barnen bada i pool. För att även om folk omkring en initialt är oroliga så får de vi talat med snart kontakt med släktingar och vänner i Nairobi med lugnande besked att det inte är just de som fått huvudet genomskjutet när de ville dricka en vettig espresso.
Men ändå. Vi är ju här. I händelsernas centrum.
Och nästa helg, till min födelsedag, hade jag faktiskt önskat mig en Nairobitripp. Men den närbelägna giraff-farmen känns som ett världspolitiskt lugnare alternativ...
Och i tidningarna läser vi om presidenten som tar tillfället i akt att be om att få leka skakad stadsman några dagar till. Men tribunalen i Haag skakar på huvudet och beordrar infinnande i domstolen när nu rättegången fortsätter mot Kenyas sittande president och vicepresident för brott mot mänskligheten vid förrförra valet då en liten etnisk rensning var en smidig liten delmängd av valarbetet.
Och er utrikeskorrespondent i Afrika är på plats för att ge er senaste nytt från fronten.
Och jag dricker inte ens gin & tonic.

Husletandet - följetongen

Husletandet som ju var över för två veckor sedan fortsätter. Vårt hus, med prunkande fruktträdgård; avokado, guava och marula i stora klasar, vårt hus som vi offrat dagdrömmar och förhoppningar på, vårt hus som bara låg ett stenkast från barnens skola har plötsligt en vakt och andra hyresgäster som flyttat in. Otydlighet i förhandlingarna, kulturinkompetens, eller bara ren och skär utklassning från högdjur högre upp i näringskedjan, vem vet? Men huset är förlorat. Stadens andra statliga universitets vice chancellor (=rektor) har flyttat in och vi torkar bittra tårar och känner munnen full av smaken av avokados som aldrig kommer att plockas. Stordottern gråter okontrollerat. All förtvivlan över det nya och annorlunda i Kenya och nya skolan kanaliseras in i fruktträdsförlustsorg.
Men letandet går vidare.
Letandet tar oss till leriga förorter, till kackerlacksnästen och ofärdiga smutsschabrak. Vi träffar bulvanindier som försöker hyra ut på uppdrag av imaginära bröder i Amerikat, och bilförsäljarärliga mellanhänder som ägnar sin arbetstid åt lukurativa bisysslor. Och vi ser lyxboendena; multirummade byggnadskomplex med master-badrum och tjänstebostäder, murar, elstängsellarm, vakthytter och dubbelgarage till ohemult västerländska priser. Vi försöker mildra antalet mil som dagdrömmarna för oss, försöker vara kloka och realistiska. Eller vad säger jag: inte maken förstås, han planerar fastighetsspekulationer... ;-)

Just ja: jobb också!

Ja, ja! Jag jobbar faktiskt också. Har fått ansvar för postgraduate:arnas fonetik/fonologikurs; har gått på föreläsning för att känna av nivån; träffat studenter, kollegor, bibliotekarier, rektorer, dekanusar, internationaliseringsfolk; fått kontakt med en arbetsterapeut från Sverige som ska vara med och starta arbetsterapeututbildning; studiebesökat och sett språklabb och sorgliga bibliotekshyllor och smutsiga hemska sjukhuslokaler med tre patienter i varje säng (TBC-hosta, HIV och mojsiga öppna sår i en skön mix).
Har inte läget under kontroll, det kan jag inte säga, men hivihivi.

Happy Bathday to you!

GRATTIS FINA LOVINA!!

 

Vi har oss en 2-åring!!!!!!!

Igår fyllde lilltjejen två år, vilket firades kenyanskt traditionsenligt med att tårta och snacks medfördes till skolan och födelsedagsbarnet bjöd sina dagiskompisar som just sjungit

Happy Birthday (Eller Happy Bathday som den lyder i kenyansk dialektversion) på dagiskalaset .

'

Födelsedagsbarnet fick skära tårtan själv (med hjälp) och dela ut till sina kompisar. Lovina tog sig an uppgiften med stor koncentration. Tårtan var en banankaka som mamma hade bakat, för av någon anledning (läs: brittiskt kolonialistarv) är kakorna man köper här i affärerna vansinnigt torra. Matfärg hade använts i receptet. Troligen tänker de sig att färgen ska användas i t.ex ris, för det var salt i pulvret, så glasyren blev sådär. Men alla barnen åt med god aptit. Inte en enda hänvisade till glutenintolerans, laktosintolerans, "jag tycker inte om banan" eller dylikt. ;-)

 Och här är de små söta tårtätspluttarna!:

Dagens firande avslutade vi i familjen med firande på stans legendariska mejeri där vi inmundigade glass och köpte cheddar och blåmögelost till kvällens ostbricka! Och så var firandet av lillfinungen till ända! 

Hakuna matata - no problems

Vi har avslutat en intensivkurs i kiswahili.
Vi har fått lärdomar som att det swahiliska ordet "hoteli" faktiskt betyder "restaurang" vilket gör att tidigare postade bilder på slakteri och restaurang blir lite mer vettigt än slakteri och hotell.
Vi har lärt oss att verb böjs olika om de har bantu-bakgrund, arabiskt ursprung eller tillhör The Big Five, de viktigaste, och de enstaviga verben: att vara, att komma, att äta, att dricka och att dö.
Vi har jobbat med prefix, infix och suffix.
Lingvisten i en har arbetat för högtryck och försökt förstå system och strukturer.
Hur logiskt det språket än är så blir man lite mör i skallen.
Logik är inte alltid det samma som enkelt.
Jag ska ge några exempel:

Jag äter = Ninakula

Ni representerar pronomenet jag 
na är infixet för presens 
kula är verbet att äta i dess infinitivform (ku=att).

Men om jag ska säga att jag INTE äter så blir det:

Jag äter inte = Sili

Si representerar negationen i första pronomen alltså både jag och inte.
l är det enda som kvarstår från verbformen kula
i är a:et i verbet kula som negerats

Hakuna matata, huh? Inga problem!
Er första lektion är avslutad.

Maasai Mara - femstjärnigt safariäventyr!

I helgen begav vi oss tillsammans med ett gäng svenska medicinarstudenter till Maasai Mara, den stora nationalparken i söder, på gränsen mot Serengeti. Vi for på skruttiga vägar i en skruttig matatu (minibuss), i tio timmar förbi thé- kaffe- och sockerplantager med en fantastiskt överenergisk guide som lyder under namnet Taxi-Max. 

På vägen hann bilen brinna lite smått och vi fick alla kliva av i en hast för att släcka smältande slang mellan batteri och bränslepump. Jag passade på att fota blommande akacia medan vår guide utförde lite MacGyver-tricks. 

Andra små fixartricks är att man kan använda dyrt flaskvatten och hälla ut över vindrutan i farten om man inte har fungerande vindrutetorkare.

Men efter lite spänning och många timmar nådde vi slutligen vår destination. 

Vi hade dryga två timmar på oss till mörkret föll och hade under denna tid en fantastisk safaritur som inkluderade fyra av The Big Five, de fem stora djuren som fått sitt namn för att de ansågs svårast att jaga till fots; Elefanten, flodhästen, buffeln, leoparden och lejonet.

Den enda av dem som inte visade sitt nylle denna kväll var lejonet, men de brukar inte tillhöra de mest svårspottade, så vi hös stort hopp om att kunna få ihop dem alla under denna safari (också).

Egentligen hade vi velat vänta med vår safaritripp tills vi fått kenyanskt uppehållstillstånd, då är det mycket billigare, men Den Stora Migrationen lockade och är just nu på sin sluttamp, så det vara bara att hosta upp sina dollars och se glad ut. Och njuta av ett av naturens stora underverk: Gnuernas vandring mot grönare gräs och rikligare vatten. Vi hade turen att få se just när hundratals gnuer kastade sig i floden och trotsade strömmar och krokodiler. Vissa hade tydligen stått och väntat med sin safaribil i flera timmar för att se gnu-showen.

Vi sov på ett lyxigt tältcamp med bäddade sängar, malariamyggnät, vedeldade varmvattenduschar, toalettstolar till varje tält och lagad mat. Ibland kändes inte tropikhjälmen alltför långt borta.

Vi skådade solnedgångar och soluppgångar.

 

Andra dagen fick vi vårt lystmäte för lejon stillat då vi for till The Pride Rock, en av inspirationsplatserna för filmen Lejonkungen. Här har ett gäng lejon sitt revir och här lyckades vi tajma in en riktig festmåltid då lejonfamiljen precis låg och snaskade på en nyfångad gnu.

  

Med i flocken var ett helt gäng med små lejonungar. Hela släkten låg mätta och dästa i solen när ett dumdristigt, våghalsigt vårtsvin muntert nosade sig närmare flocken. Till en början tog familjen ingen notis av vårtsvinet, men tillslut var hen så nära att en av honorna tog sig mödan att visa ungarna hur man smyger på och rusar på sitt byte. Det var ett halvhjärtat men ack så dramatiskt försök som definitivt gjorde hela resan värd!

 

Andra actionbilder från safarin inkluderar denna gepard som med sina vänner hade prövat jaktlyckan på ett gäng zebror intill. Det var en misslyckad jakt som dock gav blodvite nog att locka flugor och flugätande fåglar. Vi passade dessutom på att få punktering med fyra geparder vakandes över däckbytet...

Blod och as är ju ett populärt middagsmål som även gamar och maraboustorkar tycker är smaskens, så wherever det fanns något dött kretsade dessa fåglar i närheten i god Lucky Luke-stil. Dessa fåglar är ju också medlemmar i den föga smickrande klubben The Ugly Five, där även vårtsvinet, gnun och hyenan har medlemsskap. Fast såå ful tyckte vi nog inte att denna hyena-mamma var där hon låg och dåsade precis utanför bildörren när vi stannade till för att fota annat.

Lördagen var heldag ute på savannen. Vi skådade topiamning och giraffhalsgräl, strutsparning och flodhästbad. Mina favoriter är nog ändå flodhästarna, medan lilldotras definitivt toppar med giraffer.

Giraffer har förresten, tvärtemot dess rykte, givetvis stämband (de är ju till för att skydda lungorna från felsväljningar) men de kan inte göra mycket ljud med dem utan kommunicerar bland annat med svansviftningar.

Vi avslutade vår safari med ett besök i den närbelägna masaibyn. Masaierna är en av 42 stammar i Kenya, ett nomadfolk som fortfarande till stor del lever i enlighet med gammal tradition. Detta inkluderar: att man som man bör hoppa högt för att imponera på brudar, att håret inte får klippas förrän man dödat ett lejon, att öronen klipps om man inte går i skolan, att man praktiserar polygami där en kvinna är värd tio kor, att husen byggs av kvistar och kobajs och att man drar ut två framtänder i barnens underkäke som förebyggande åtgärd om barnen får stelkramp och käken låser sig. Då kan de ändå få mat via den lilla tandgluggen.

 Vi avslutade med en lång resa hem där vi lärde oss att bara man har öppna fönster så kan en minibuss gå förvånansvärt långt med kokande batterisyra och utan några större mänskliga men...

Givetvis var safariklädseln given. ;-)

Husletande THE END.

Vårt husletande är över!!

Idag fick vi besked från vår favoritprofessor att han hittat ett hus åt oss! Vi åkte dit och tittade och blev urnöjda. Det är ett enormt hus med fyra sovrum och ett gigantiskt vardagsrum, två badrum och en dusch + en tjänstebostad. El, vatten och varmvatten, vem kan önska något mer? Jo möjligen möbler. Men våra kontakter har lovat kolla runt efter begagnat möblemang och maken har planer på att få hit en kinesisk container med lite gott och blandat...

Därtill har huset en enorm trädgård med plats för såväl odling som get, höns, och kanske t.o.m en gris? Vi får se vad vi får till!!!
Här kan man skåda en karta med lite orienteringspunkter från vår första tid i Eldoret.

Nu letar professor Mining vidare efter en bra tjänstefolksfamilj (!!!!). Vi tänker att om vi hittar en med barn så kan det bli lite mer liv kring huset och ungarna kan leka och så. Det förväntas också av en att man ger tillbaka till communityn genom att anställa folk när man är högavlönad. Och det vore fint med någon som kan laga god afrikansk (och indisk?) mat!

Vardagsrum med matsal.

Tjänstebostaden.

Inflyttning om 10 dagar säger folk. Men om vi flyttar in i slutet av månaden är jag mer än nöjd.

!

Arbetsveckan nr 1 inledd.

Första kenyanska arbetsveckan är nu officiellt inledd med morgonpromenad över gropiga röda sandvägar till barnens skola. Här skådas flickorna under en liten morgonposering i skoluniformerna. Stordottern var en av de tre elever som dök upp i klassen på måndag morgonen. Resten hade glömt. ;-) Eller nåt. Fröken var 40 minuter sen. African time.
Det är jobbigt att byta miljö och tjejerna har fällt en del tårar. Vi hyser dock gott hopp om att det kommer att gå bra för dem. Men nog får de lite extra kramar när vi lämnar, och nog blöder mammahjärtat lite. Men de är jätteduktiga och kämpar sig fram med engelska som undervisningsspråk. I nursery har man montessoripedagogik och i primary tar fröken Joyce hand om klassen. Och stordotra lärde sig snabbt som ögat att det är chips som gäller som medhavt snacks till mellis.

Längs vägen växer växter ni känner igen. Julstjärnor! Känner ni vinterlängtan bita? De växer som buskträd häromkring och blommar för fullt just nu.

Man behöver inte vara botaniker för att fascineras av växt- och djurlivet här. I helgen flög den här dryga en decimeter stora fjärilskrabaten in och valde att dö på vår balkong; sorglig men ståtlig.

Vi fortsätter också och botanisera oss igenom gatmaten. En påse udda frukt inhandlades och pillades itu. Efterforskning ger frukterna namnet marula. De smakar väldigt syrligt, saftigt och gott. Något vi uppskattar, liksom traktens elefanter. Ryktet säger att elefanterna blir fulla och dumma av dem. Men forskning visar att det är en myt! ;-)

Men så var det då jobbdags även för mig. Lingvistiken och humanistisk fakultet lyser dock ännu med sin frånvaro så jag har börjat med att skaka höjdarhänder på medicinsk fakultet. Vi har haft en hel del härligt informella möten med universitetsrektorer och dekanusar. De skrockar glatt och säger att det inte är helt oväntat att humanisterna sitter och grubblar medan medicinarna får saker gjort. De är väldigt intresserade av att kidnappa mig och hela basen för logopedprogrammet till medicinsk fakultet och med tanke på att det är de som fixar och trixar och de andra inte ens välkomnat mig hit så är jag böjd att hålla med. What ever pays my bills.

Jag och maken har också påbörjat en intensivkurs i swahili. Då menar jag inte en liten nuttig studiecirkel utan en riktig crash course på fyra timmar per dag. Läraren Wycliff är stenhård men hjärtlig och skitbra. Men hjärnan känns som Svampbob och arbetsminnet sviktar betänkligt. Sånt här var lättare när man var 15. Men lingvisthjärnan är lite lycklig.

Vi lär fortfarande känna staden. Till fots tar vi oss fram, eftersom trafiken är vansinnig. Fyra personer på en motorcykel är ingen ovanlig syn. Vilket inte heller traumaenheter och ortopedkliniker är...

Husletandet går fortsatt framåt. Många är kontakterna som lovat ringa om de hittat något. Och de jobbar verkligen på det. Vi har varit och tittat på ett överdimensionerat ställe som var riktigt fint, men lite väl långt bort. Och ett skruttigt dyrt ett i helt rätt område. Och så har vi vindlat oss upp till ett skumt mäklarkontor med en man som ville att vi betalade visningsavgift, men inte kunde peka ut huset på en karta. - I'm not a geographer! deklarerade han bestämt. Motiveringen för stordottern att plugga vidare med sina kartor kunde inte vara tydligare.
Vi har inte bråttom, men nog vore det skönt med något eget.



För övrigt är det två kilometers vandring ner till ett hotell med pool, men många har också rekommenderat den lokala golfklubben vars exklusiva country club hägrar. Inte för herrmiddagar med birdie, birdie, par-prat utan för att deras pool skall vara stans bästa.
De dagar då regnet behagar sluta välla ner från himlen, that is. Så här såg det ut när vi hämtade från skolan idag. Fullkomligt genomsura blev vi. Det sägs att regnperioden skall vara över nu, men ur led är tiden. Icke desto mindre är det migrationstider så nationalparken med vällande gnuer lockar.
Kanske blir det utflykt till helgen?