torsdag 29 augusti 2013

En immigrants praktikaliteter.



Det ligger en hinna av rödbrun sandjord överallt. Över strumpor och barnknän, i ögonvinklar och hårbottnar. På golv och i sängar. Den är omöjlig att få bort utan att ideligen bada och duscha. Och så är det oss man kallar ”vita”, vi som inte kan hålla oss rena en hel dag. Utanför på gatorna vandrar fläckfria svarta män och kvinnor i välpressade byxor och dräkter utan tillstymmelse till smuts och ser avundsvärt fräscha ut.
Omgivningen däremot är tämligen skräpig. Det ligger sopor i diken och på vägar och en del av vägrenarna består helt enkelt av stampade sopor med lervälling som fått det att stelna till kullar.

Vi tar oss vidare genom ett förvånansvärt smidigt samhälle där vi kanske är för dumma för att förstå att vi ska muta oss fram. Efter mindre än en vecka i landet har vi lyckats ganska väl med allt det praktiska. Vi har skrivit in barnen i skola (de där kopiorna på pass och vaccinationskort var ju inget måste, och hade vi verkligen velat hade vi ju alltid kunnat ta kopior i den där butiken ”Copy & Exams”). 

Udda kombinationer av affärsverksamhet är ju lite av en standard här nere. :-)


Vi har varit hos skräddaren och fått uppsytt skoluniformer åt flickorna (bildbevis kommer, men vi försöker undvika att få smuts på dem innan skolan ens börjat).

Vi har kollat på husannonser och fått tips om hus, inklusive vänliga erbjudanden som: -”Åh, nej, det huset är redan uthyrt, men vi kan bygga ett nytt åt er. Det tar två månader”. Husen ligger i gated communities med murar med ingjutna glasbitar uppepå, taggtråd och vakter med alltifrån batong till maskingevär. Även afrikanerna själva bor i dessa områden som ibland kan vara nog så sjabbiga och enkla, men annars är tämligen lika svenska radhusområden upp till resortlyx. 

Jag vet inte vad vi skyddar oss emot, men det är ju praktiskt om man vill ha en get och få den att stanna. ;-) Ännu har vi inte fått napp på något tillräckligt intressant och tillräckligt nära skolan. Men huslet ger alltid möjlighet till att drömma!! Varmvatten, badkar, gräsmatta och egna höns står på önskelistan.

Vi fortsätter att klä oss fel. Häromdagen fick vi skäll av polisen för att våra barn är för lättklädda. Här är strålande sol och 25 grader men flera av barnen vi möter har täckjacka på sig.
   

 
Vi börjar kunna vår mat nu. Ugali (majsgrötspudding) hör inte till favoriterna. Men chapati (ojäst flatbröd som påminner om lite segare pannkakor) tillhör en av lilldotras stående beställningar och ett av hennes första ord på swahili (nåja, är väl indiskt egentligen). Vuxenfavoriten är den där gröna grönsaksröran gjorda på några blad som påminner om spenat i smaken men lite som alger i konsistensen. De handbollsstora avokadosarna är inte heller pjåkiga. Mjölkprodukter finns faktiskt att få tag på utan svårigheter och det är inte alls lika knapert här som i Tanzania. Kor och får vi möter här på gatorna har hull och är välskötta.

Och så har vi skaffat bankkonto och internetuppkopplingsskraplotter och är snart redo att möta universitetsvärlden på riktigt.

Häromdagen stoppades vi på väg från sjukhuset av en kvinna som var psykolog och pastor. Vårt första möte med kristligt fördömande. Det är inte som om vi har behov av att alltid ta strid, men vi bangar den inte om vi möts med dragna korstågsvapen. Vi har stor respekt för kyrkans arbete inom många områden här nere, men HIV-vård med avhållsamhetsråd tillhör kanske inte deras mest imponerande insatser. Hon var helt upprörd över att vi kom från ett land där man skiljer sig, inte går i kyrkan (vilket var hennes egen kunskapsvärld) och där man bara tror på det man ser. 

Vi avböjde vänligen en inbjudan till hennes kyrka men bjöd in oss själva till hennes sjukhusverksamhet. Tror inte att hon på något vis uppskattade vår önskan om att göra gott utan Gud.

Världen är inte enkel.


1 kommentar:

  1. Hej Janna! Verkligen fantastiskt att få läsa hur det verkliga livet levs av en som är där!
    Korsbacken-Hå

    SvaraRadera