torsdag 29 augusti 2013

En immigrants praktikaliteter.



Det ligger en hinna av rödbrun sandjord överallt. Över strumpor och barnknän, i ögonvinklar och hårbottnar. På golv och i sängar. Den är omöjlig att få bort utan att ideligen bada och duscha. Och så är det oss man kallar ”vita”, vi som inte kan hålla oss rena en hel dag. Utanför på gatorna vandrar fläckfria svarta män och kvinnor i välpressade byxor och dräkter utan tillstymmelse till smuts och ser avundsvärt fräscha ut.
Omgivningen däremot är tämligen skräpig. Det ligger sopor i diken och på vägar och en del av vägrenarna består helt enkelt av stampade sopor med lervälling som fått det att stelna till kullar.

Vi tar oss vidare genom ett förvånansvärt smidigt samhälle där vi kanske är för dumma för att förstå att vi ska muta oss fram. Efter mindre än en vecka i landet har vi lyckats ganska väl med allt det praktiska. Vi har skrivit in barnen i skola (de där kopiorna på pass och vaccinationskort var ju inget måste, och hade vi verkligen velat hade vi ju alltid kunnat ta kopior i den där butiken ”Copy & Exams”). 

Udda kombinationer av affärsverksamhet är ju lite av en standard här nere. :-)


Vi har varit hos skräddaren och fått uppsytt skoluniformer åt flickorna (bildbevis kommer, men vi försöker undvika att få smuts på dem innan skolan ens börjat).

Vi har kollat på husannonser och fått tips om hus, inklusive vänliga erbjudanden som: -”Åh, nej, det huset är redan uthyrt, men vi kan bygga ett nytt åt er. Det tar två månader”. Husen ligger i gated communities med murar med ingjutna glasbitar uppepå, taggtråd och vakter med alltifrån batong till maskingevär. Även afrikanerna själva bor i dessa områden som ibland kan vara nog så sjabbiga och enkla, men annars är tämligen lika svenska radhusområden upp till resortlyx. 

Jag vet inte vad vi skyddar oss emot, men det är ju praktiskt om man vill ha en get och få den att stanna. ;-) Ännu har vi inte fått napp på något tillräckligt intressant och tillräckligt nära skolan. Men huslet ger alltid möjlighet till att drömma!! Varmvatten, badkar, gräsmatta och egna höns står på önskelistan.

Vi fortsätter att klä oss fel. Häromdagen fick vi skäll av polisen för att våra barn är för lättklädda. Här är strålande sol och 25 grader men flera av barnen vi möter har täckjacka på sig.
   

 
Vi börjar kunna vår mat nu. Ugali (majsgrötspudding) hör inte till favoriterna. Men chapati (ojäst flatbröd som påminner om lite segare pannkakor) tillhör en av lilldotras stående beställningar och ett av hennes första ord på swahili (nåja, är väl indiskt egentligen). Vuxenfavoriten är den där gröna grönsaksröran gjorda på några blad som påminner om spenat i smaken men lite som alger i konsistensen. De handbollsstora avokadosarna är inte heller pjåkiga. Mjölkprodukter finns faktiskt att få tag på utan svårigheter och det är inte alls lika knapert här som i Tanzania. Kor och får vi möter här på gatorna har hull och är välskötta.

Och så har vi skaffat bankkonto och internetuppkopplingsskraplotter och är snart redo att möta universitetsvärlden på riktigt.

Häromdagen stoppades vi på väg från sjukhuset av en kvinna som var psykolog och pastor. Vårt första möte med kristligt fördömande. Det är inte som om vi har behov av att alltid ta strid, men vi bangar den inte om vi möts med dragna korstågsvapen. Vi har stor respekt för kyrkans arbete inom många områden här nere, men HIV-vård med avhållsamhetsråd tillhör kanske inte deras mest imponerande insatser. Hon var helt upprörd över att vi kom från ett land där man skiljer sig, inte går i kyrkan (vilket var hennes egen kunskapsvärld) och där man bara tror på det man ser. 

Vi avböjde vänligen en inbjudan till hennes kyrka men bjöd in oss själva till hennes sjukhusverksamhet. Tror inte att hon på något vis uppskattade vår önskan om att göra gott utan Gud.

Världen är inte enkel.


måndag 26 augusti 2013

På skoljakt i Kenyaland.

Dagen har ägnats åt att träffa professor Mining, denna klippa till karl som är mannen som får saker att hända här. Han har dragit i trådar och ringt samtal, han är idel vänlighet och pondus och en bra man att känna. Vi fick oss tilldelat en chaufför med bil som skjutsat runt oss till skolor. Med finklädda barn (varav Lovina väklädd i sjömansklänningen som Ia hade på sin första skoldag!! :-O)
Garden variety är ett gammalt fint begrepp som avser en salig blandning och det kan man säga att vi beskådat bland skolväsendet här. Sikhernas fina och snobbiga skola med pool och fina lokaler och stora skyltar som ståtade med vilka studenter som varit excellentast. Den ordnade och duktigt kristna skolan Testimony som alla vill rekommendera oss, men där åsynen av den vitkalkade kyrkan mitt på skolgården fick oss att bäva. Hinduernas smutsiga och trasiga skola med knappa förhållanden och mörka klassrum. Och så Lions skola/daghem med ljusa fina lokaler, stora skolgård, 15 barn i klassen, laidback rektor i turban och mottot: "Develop liberal thinking!". Vi slutade vår rundvandring där, familjen hade liksom redan bestämt sig. Och det kändes riktigt, riktigt bra!! Så på måndag börjar våra barn i skolan!! :-D Och vi ska börja leta hus nära skolan där trafiken är lugnare och inte detta kaos av fullpackade minibussar, överfulla motorcyklar, skruttiga lastbilar och myller av människor.
På eftermiddagen kom hällregnet. Det steg över gräsmattan och in i garaget. De sjukligt megalodimensionerade dikena fick sin förklaring när störtfloder av regnvatten vällde ner genom dem i vilda strömmar. Maken begav sig ensam in till stan för att fixa oss Internetuppkoppling. I min värld var han redan rånmördad tre timmar senare när ett vänligt sms från Sverige nådde oss och deklarerade att han var på väg hem. Tack ni där hemma!!!!!!
Dagens lyx: vårt badkar!!
Dagens ståtligaste: Dessa fantastiska fåglar som betar och flyger och skriker runt vårat hus. Försökta ladda upp bild, men det kan man fetglömma!
Dagens anteckning på inköpslistan: stövlar.
Dagens lärdom: Här finns inga adresser eller brevlådor. :-O :-( Ping, Göran & Yvonne!  :-(

söndag 25 augusti 2013

Maslows behovstrappa.

Strax innan vi for på vårt Afrikaäventyr for det runt en bild i sociala medier på en modifierad Maslowsk behovstrappa. Ni vet den där som visar att vi först måste ha basbehov som mat och sömn tillfredställda och först sedan bryr oss om sådant som arbete och självförverkligande. Längst ner i basen hade någon kladdat ner WIFI.
Såååå sant det är!!!
Här är vi nu, i Eldoret,  vår slutdestination. Kroppen har haft rejäl sömnbrist, magen mullrar och grymtar lite irriterat och tycker väl att vi kunde tagit det lite lugnt med gatmaten några timmar. Vi väcks om morgonen av elverken som går igång i husen runt omkring när elnätet åter slocknat. Vi har besökt toaletter utan dörrar och med hål i golvet och jag är blå och skrapsårig efter att ha ramlat ner i en överraskande vattenavrinningsränna i gatan i gårdagens kolmörker. Men nog är WIFI det som är vår högsta prio just nu!!

fredag 23 augusti 2013

Nattlig partystämning!

Nairobi flygterminal brann ju ner lagom till vår ankomst så här sitter vi mitt i natten i ett malariamyggfrekventerat partytält och väntar på transfer shuttle till vårt sista flygbyte i morgon bitti. 14 grader and counting down. Snart är vargtimmen här. Afrika är varmt har man hört...

Afrikakänning!! Vi smakar på Addis Ababa.

Vi far och flyger!
Med övervikt på massor av bagageväskor behöver man verkligen en massa goda vänner som bär hit och dit på alla stationer. Vi har verkligen sjukt mycket packning med oss!
Men efter expertomstuvning av bagaget är vi nu på väg. Utan överviktsavgift och utan vänners extra bärkraft.
Landade i Etiopens huvudstad Addis Ababa i morse. Väcktes 4.30 för flygplansfrukost: Sååå inte värt det! Men inflygningarna (en misslyckad och en lyckad) över huvudstaden var kopiöst vackra. Vi svenskar är ju matade med bilder av svältande etiopiska barn, så jag hade väntat mig mer öken. Men här är fantastiskt grönskande och frodigt just nu och ett charmant landskap att landa i.
Så nu är man sådär härligt sömnlöst åksjuksmosig som bara flyg kan göra en.. Har tilbringat dagen i storstaden, en stad med 3 miljoner invånare där åsnor går fel håll i rondellerna och fåren vallas mellan supermarketar och byggboomsprojekt.
Stordottern har med sig kursplaner för tredje klass så vi har kört intensivkurs i människans evolution bland Lucy och hennes anfädrer på Nationalmuseet i Addis. Vi har skådat de allra tidigaste lämningarna från mänsklighetens vagga och guidats runt bland fossil och homo habilis-verktyg. Säg sen inte att vi inte hemskolar väl!!!!! ;-)
Som resesällskap varvar vi dumplattespel med Story Cubes-berättelser: nio tärningar med bilder som man slår och sedan ska formulera en saga kring. Stordottern är helgrym på det!
Givetvis har vi skänkt även Rastafariguden Halei Selassie (stavning?) en tanke, samt mölat i oss hirspannkakor (?) med massa kryddiga röror.
Nu stupar vi i säng för en stund innan det är dags för nästa etapp på vår resa.

På återseende!

lördag 17 augusti 2013

101 afrikanska sätt att dö.

Vi gör det inte av mod.
Jag är skiträdd. Jag drömmer om hundratals afrikanska sätt som mina barn kan dö på: nedbrottade av flodhästar med jättegap, nersprungna av törstiga elefanter, kidnappade av somaliska pirater, offrade som jungfruar i någon medicinmansrit mot HIV, feberfrossande av malaria, upptuggade inifrån av konstiga parasiter eller loaloamaskar som äter sig in i ens ögon. Hängda, drunknade, i bilolycka, i flygplanskrasch. Min fantasi vet inga gränser.
Nej, vi gör det inte av mod.
Jag är rädd att allt mitt jobb där nere i Kenya kommer att förlamas av byråkrati. Att jag inte ska kunna leverera de föreläsningar de vill ha. Att jag kommer att jobba dag och natt och inte hinna uppleva landet. Så jag är rädd både privat och professionellt.
Så, nej, jag gör det inte av mod.
Jag gör det inte heller för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon Gud. För att jag inte har ett liv efter detta och därför måste göra något av det jag har. Och för att religionen inte ska få monopol på Det Goda.
För att vi som inte har någon gud, eller har något behov av en, också tänker på våra medmänniskor; på att hjälpa och göra skillnad.
Kanske är det ännu viktigare för oss ateister? Vi har ju bara ett liv på oss.


"We all want to help one another, human beings are like that.
We want to live by each other's happiness, not by each other´s misery."

torsdag 15 augusti 2013

Nedräkning inför Kenyaresan pågår - saba sita tano

Ibland måste man ta tag i sitt liv och göra något som gör skillnad. Få sig en livselexir-kur. Vi skaffar oss den på olika sätt. Vem är jag att döma vilka former era kurer tar?
Vår kur består av en resa till Kenya där vi ska bo med hela familjen i Eldoret i ett år.
Jag ska vara med i uppstarten av landets första logopedutbildning vid Moi University. Mer vet jag inte. Jag har ett anställningskontrakt. Men inget visum eller arbetstillstånd ännu. Vi har ett tillfälligt boende ordnat, men ingen skola åt barnen. Vi har varit på biblioteket och fixat så vi kan låna e-böcker under året så att stordottern får läsa. Swahiliboken får gärna komma med posten innan vi åker. Vi har inte packat ännu, men vi har skaffat resväskor från Myrorna. Maken har tusen planer, som alla behöver finansieras. Lilldottern hänger med på ett bananskal. Hela sommaren har varit en crash course i det som på swahili kallas "hakuna matata" - inga bekymmer, nemas problemas. Planering, African Style.
Idag är det en vecka kvar tills vi åker.