torsdag 22 juni 2017

Mutkorv som avskedsmiddag.

Så har det då hänt. Efter fyra år i ett av världens mest korrumperade länder har jag då slutligen blivit avkrävd en muta.
Jag har alltid undrat om det är jag som inte kan läsa de subtila signalerna, förstå hintarna, spela spelet.
Visst har jag sett de sedelstinna handslagen som chaufförer ger trafikpoliserna för att få köra sina trafikfarliga fordon med krockskadade eller metalltrötta karosser, slitna däck och avklippta bilbälten. Visst förstår jag att de stora fyrhjulsdrivna lyxbilarna som folk kör runt i inte betalats med ärligen tjänade löner.
Nog har jag funderat på om jag inte någonstans i den här galna immigrationsprocessen borde ha stuckit till någon en lämplig summa och fått allt fixat.
Mina problem har alltid varit VEM ska man muta? Jag tror inte jag skulle betala rätt människa som verkligen skulle ha makt att ta de beslut som behövs.
Och hur ser muttaxan egentligen ut? Man köper inte finbilar med hundringar liksom. Det ska prassla i kollekten.
Men nu är det så här: jag har inga pengar att muta med. Jag får ut 119.000 kenyanska shilling i månaden. Detta är mitt enda jobb. Det är runt 10.000 svenska kronor. Hyra och vakt och "paying back to local community" genom att ha en hemhjälp kostar mig varje månad 95.000 shilling. Kvar är runt 2000 svenska kronor i månaden till mat, transport etc. Easy peasy säger ni. Mat är ju jättebilligt i Kenya. Inte.
En liter mjölk kostar just nu en 10:a. Den smakrika osten 280 kr/kg.
De 10.000 kronor per termin som varje dotters skola kostar skjuter maken till när han kan klämma ut nåt ur sina vibranta och kreativa, men knappast höglikvida företag. Jag har lånat pengar från bror och vänner.
Och sanningen, hur förvånansvärd den än är, är att vita människor inte skiter guldmynt när de går på dass.

Det börjar dra ihop sig till hemfärd här i Kenya. Idag är det exakt en månad kvar tills vi far hem. Ì flera månader har jag drivit ärendena för att få de pengar jag har rätt till enligt regler och kontrakt. Pengar för praktikhandledning, reseutlägg, extraundervisning (10 mot stipulerade 3 kurser per termin) och pension som inte kommer utnyttjas. Och så biljett hem för mig och familjen och allt bös vi dras med.
Det har varit en enorm samling av stämplar och underskrifter och godkännande på massa nivåer. För att stoppas vid The Cash Office med kommentaren: "We have a cash flow issue". Det har de inte. Just cashflödet är kanske lite för liquid om man säger så.
Så den senaste månaden har jag tagit en arbetsdag i veckan åt byråkratprat och pushning av mina claims. Och största orosmolnet har väl hela tiden varit att jag behöver få våra biljetter hem betalda. Jag har tjafsat med beställningsavdelningen och med resebyrån.
Så igår tyckte väl någon att jag marinerats tillräckligt och var redo att utgöra en festmåltid.

Genom ett telefonsamtal fick jag veta att "We need to make mutual contributions for things to happen, you understand?" och "You wouldn't like your trip home to be postponed, would you?".
Samtalen kom från den exekutiva chefen för ekonomiavdelningen, Deputy Vice Chancellor, Finance.
Trots att jag var rätt upprörd lyckades jag lite nyfiket fråga om vilka pengar det rörde sig om. Alltså 500 spänn kan man ju avvara för att slippa den här djävla skiten, hur moraliskt rättrogen man nu än råkar vara. "Oh, just according to your budget" blev svaret. Jag upplyste honom om att han ju redan känner till min budget eftersom det är han som är den beslutsfattande för att jag ska få betalt det jag ska.
Sen lade jag till att jag beklagade att han inte kunde hjälpa mig men att jag fick ta och kontakta högre instanser för att få mina problem lösta...
Jag har en ganska imponerande förmåga att vara chockad, skakad, gråtfärdig, knivskarp, rättshaveristisk, gravt sarkastisk och lösningsfokuserad samtidigt. Dessutom har jag en alldeles sagolikt väl omhändertagen auktoritetsskepticism.
Och tyvärr är jag nog inte det enkla slaktdjur som man hoppats på. Jag är djävligt usel på att ta skit.
Så jag kontaktade professorer, prefekt, dekanus, rektor OCH facket. Varför spara på krutet?!
Höjdarnas story är nu att detta måste varit ett "prank call" eller nån "imposter". Numret är verifierat som DVC:ns.
Jag ger faktiskt blanka fan i hur det är. Bästa sättet att bevisa att inga oegentligheter skett är ju faktiskt att betala de pengar de är skyldiga mig och beställa mina biljetter hem.
Och är det så att nån höjdare känner sig i behov av en charity box så tycker jag de kan kontakta FN.
Om jag hade råd att bidra till en dyr bil så skulle jag göra betydligt vettigare saker med de pengarna.

måndag 20 februari 2017

Dr. Livingstone, I presume? Möten vid middagsbordet.

Det bästa jag vet är att möta människor som har förmågan att berätta. Människor som lyckas sätta ord på sin värld och tankar, hur stora eller små de än är. Jag älskar också människor som lyckas få mig att uttrycka saker som jag aldrig tänkt eller uttryckt förut. Många saker man säger är en del av ens rutin och när man plötsligt inspireras att tänka och uttrycka något annat än dessa rutinmässiga stories då mår man fint.
I perioder av mitt liv har jag trott att dessa underbara människor är ransonerade. Att man får ett begränsat antal under sitt liv och att det gäller att ta dem till vara för snart kommer det inga fler. Men det finns massor av dem där ute och det är bara att njuta av dem när de susar förbi i ens liv.
Härom veckan fick vi besök här på platån.
Just inte vanligt att folk "har vägarna förbi" och kommer in för en skiva lasagn och ett gott samtal, men nu kom här ett par som vi lyckades träffa i baren på backpackerstället där vi semestrade i december. Hon, Megan, från Kanada, som genom ett mosterarv lyckas försörja sig och ha möjlighet att cykla runt till massa konstiga platser på jorden och han Evan, född i Kenya men uppväxt i Sydafrika. Ett par som träffades när de förut cyklat genom massa gamla sovjetrepubliker och nu cyklar genom Afrika på väg ner mot Sydafrika för att träffa hans släkt. Underbara människor. Mest maken som pratade där i baren. Jag hade väl fokus på barnen, eller inte fokus alls, eller så framstår jag väl alltid som lugnare och mer sansad och tråkigare och tystare än han när vi är på samma plats, men han lyckades i alla fall lova att de fick övernatta hos oss på sin väg mot Uganda.
Nu några månader senare var de redo att ta upp erbjudandet. Maken är ju fortfarande hemma i Sverige, men jag höll ensamt hov tillsammans med döttrarna. Vi hade fantastiskt intressanta diskussioner och de hade otroliga historier att berätta från sina resor.
Han visade sig vara den mest fantastiska storyn. Hans farfar sex generationer bort var Robert Moffat, ett av Storbritanniens nationalhelgon, själva sinnebilden av kolonialismen och grundfadern till det brittiska missionärandet som trasat sönder Afrika totalt. Hans dotter gifte sig med självaste Dr. Livingstone. Jisses vad med historiska vibbar det gick över middagsbordet!!
Evan själv är inte direkt stolt över detta historiska arv. Som varandes ateist är han inte direkt lycklig över att komma från släkten som kristnade afrikanerna, typ. Istället för att slakta ogästvänliga infödingar som den brittiska militären hade fått för vana lyckades Robert Moffat frälsa deras kungar och hövdingar på det att de blev lugna och vänligt sinnade och britterna kunde fortsätta sin exploatering av den afrikanska kontinenten. Det är ju onekligen ett tungt ok att bära.
Eller som Kenyas första president Jomo Kenyatta uttryckte det:
"When the Missionaries arrived, the Africans had the land and the Missionaries had the Bible. They taught how to pray with our eyes closed. When we opened them, they had the land and we had the Bible."
Nu är ju ingen av oss direkt någon stor anhängare av arvssynd så det blev istället två dagar med intressanta samtal med historisk touch och tyngd.
Och ännu några fascinerande människor har passerat förbi mitt liv och nuddat det.
Och jag kan inte vara annat än tacksam och fascinerad. 
Robert Moffat, en trogen medlem av London Missionary Society.
Mary Moffat, Robert's dotter som gifte sig med Dr. Livingstone.
 

fredag 10 februari 2017

Vi är på väg hem.

Vi är på väg hem.
Ja, inte nu. Men vi har bestämt oss.
Det är alltid värst att inte bestämma sig. Nu vet hjärnan vad den har att arbeta mot. Den kan välja att längta efter sådant man knappt tillåtit sig att få längta efter. Som vännerna. Som de älskade, älskade vännerna som faktiskt är många och fina där hemma.
Maken. Att få ha honom nära. Nudda. Krama.
Trygghet. Att känna sig trygg i sitt hem, trygg när barnen är sjuka, trygg när man åker i trafiken.
Ordning och struktur. Kanske inte det mest upphetsande att längta efter men ändå. Att vara helt säker på hur saker ska göras, göra det på det sättet och så är allt klart. Ingenting som poppar upp efterhand. Inga nya vändor och nya stämplar som behövs.
En skola som visar respekt för barnen. Och där man inte lär ut massa förlegad missionärspropaganda från 1800-talet. Fadern är husets herre, familjen ska lyda fadern, modern lagar maten.
En skola där fröken inte hetsar klassen att sjunga retsamma sånger tillsammans åt de barn som inte gjort klart skoluppgiften. "Wake up Lovina, lazy Lovina, lazy Lovina, wake up!". En skola där man inte tillsammans samlas en efter en för att sjunga med i visan, ända tills det slutligen bara är stackars Gumbo kvar.
Alla aktiviteter man kan delta i hemmavid: kulturevenemang, museum, kvällskurser, körer, scouter.
Det finns så mycket att längta till och från.

Men det finns ju massor att sakna också. Friheten i att rådda en professionsutbildning själv. Ha makt över innehåll och schema. Att anses kompetent att handleda doktorander. Att få föreläsa mycket och inte vara involverad i massa tveksamma pedagogiska lösningar vars främsta syfte inte är att vara pedagogiskt innovativ utan spara pengar.
Att kunna styra sin tid, vara med sina barn och inte stressa sig sönder med mätbara poängräkningssystem som får en att ständigt känna sig otillräcklig och lat trots att magsyran fräter en i halsen.
Att barnens skola förväntar sig något av ungarna och sporrar dem att prestera bättre. Möjligheten att simma på skoltid varje vecka.
Det fantastiska vädret och de exotiska fruktträden som växer och växer.
Alla otroliga människor som lärt mig så mycket.
Det är inte lätt att skiljas. Inte lätt att längta. Men nu har vi bestämt oss och det känns bra.
I augusti far vi hem.

onsdag 1 februari 2017

Om att rånas i sitt hem och överleva

Ni vet den där natten i november då Trump valdes till president i USA? Jag gick och lade mig kvällen innan och tänkte: tänk om vi vaknar upp till Trump som president, fy vad hemskt!
Faktum är att natten kom att bli hemskare än så. Mitt i natten vaknar jag av att sovrumsdörren öppnas och en man kliver in i sovrummet med en ficklampa.
Jag gallskriker men mannen säger helt lugnt: -Why are you screaming?! och det är uppenbart att ingen människa kommer att höra mig. Jag befinner mig ensam i mitt hem tillsammans med mina två döttrar. Under en sinnessjukt lång tid går mannen runt i huset och samlar ihop grejer. Jag tror det är runt en halvtimme. Då och då frågar han mig om var jag har pengar gömda eller var jag har min dator. Med en ficklampa, batong eller dylikt slår han mig vid flertal tillfället i huvudet, strax över ögat. Bredvid mig i sängen ligger min yngsta dotter klarvaken och ser på. Jag håller henne i handen under täcket och schyschar att hon ska vara tyst. Hon är livrädd men lyder och jag har aldrig varit så stolt över att hon kunde skärpa sig i denna galna situation. Om hon hade skrikit vet jag inte vad tjuven hade gjort.
I det andra rummet ligger min stora dotter alldeles ensam och hör allting.
Tillslut har han samlat ihop allt han kan hitta. Kanske har han en kumpan som vaktar utanför? Det hela går sjukt långsamt och från min position under ett täcke han kastat över mitt huvud ser jag hur det flickrande ljuset från ficklampan söker runt i huset och jag väntar på att han ska bege sig iväg så att jag kan gå upp och skrika på hjälp från grannen.
Men ljuset slocknar inte och plötsligt hör jag min äldsta dotter skrika.
Jag hade inte gjort något motstånd. Jag var ensam kvinna med två barn att skydda och lät honom ta alla värdesaker i fred så att allt skulle vara över snart. Men i ögonblicket min äldsta dotter skriker spelar inget längre nån roll. Jag springer ut i köket och min minnesbild är därefter lite suddig. Han har dragit ut min dotter i köket med onda avsikter och jag snedtänder fullkomligt. Jag slår och slår och det blir handgemäng. Han sparkas och slåss. Han försöker ta sig ut ur fönstret vars metallgrill han klippt upp med bultsax. Jag drar i honom och han faller ut. Han får med sig en ryggsäck han fyllt med värdesaker (datorer, kamera, hårddiskar och mobiler) men en del föremål faller också ut på vägen. Han försvinner över grannens mur och grannarna runt omkring vaknar av tumultet.
Det är nu jag känner hur det rinner något varmt längs mitt ben och jag inser att jag blivit knivhuggen i ryggen och blöder ymnigt. Jag faller ihop på golvet men är märkligt klar i huvudet och instruerar stordotra att hämta en sjal för att binda förband runt såret för att stoppa blodflödet och berättar var nyckeln till ytterdörren är så grannarna kan komma in och hjälpa. Stordotra är också totalt ohysterisk och hjälper till fantastiskt fint.
Grannen ringer en taxi och vi kör i ilfart till sjukhuset.
Tjuven har huggit mig med min egen morakniv från mitt eget kök. Doktorn gratulerar mig till detta då han då inte behöver remissa till HIV-test, en märkligt lugnande tanke i sammanhanget.
Därefter blir det en meningslös karusell med polisförhör och polis som vandrar runt där hemma och plockar på sig bultsax och samlar bevis på något slags 1800-talsvis.
Jag kramar mina tjejer och det slår oss att vi faktiskt överlevt. Dagarna efter är mestadels euforiska, det är nästan bästa sättet att beskriva det. Trots allt det hemska är den främsta känslan en berusande glädje över att ha överlevt, kämpat och kommit undan relativt lindrigt. Även stordotra är vid gott fighterhumör och trots att jag är orolig för hur barnen ska reagera på detta trauma så är den övergripande känslan hos oss alla tre att vi är tre djävligt starka och duktiga tjejer.
Det har gått månader sedan inbrottet nu. Kanske vågar jag äntligen samla tankarna ordentligt nu. Jag opererades och de sydde ihop såret inuti kroppen. Inga vitala organ skadades.
När vi kom hem hittade vi flera hårddiskar som tjuven missat. En Ipad han glömt i sluttumultet och en tappad plånbok med alla kort som jag slapp spärra.
Det kom många besök de första veckorna. Trauma är mindre institutionaliserat här i Kenya. Vänner och grannar och bekanta kommer förbi och frågar saker rakt på sak och man får ur sig skit man tänker på. Inget grubbel och psykologiserande. Inga coacher eller barnpsyk.
Vi tog en lång semester och snorklade tillsammans. Pausade jobbandet ett tag. För mig har det varit mer värdefullt än vilken terapi som helst. 
Stordotra har börjat på karate för att känna sig stark och trygg. Lilldotra tycker mörkret är lite läskigt.
Vi har en fantastisk vakt som klampar lite extra för att vi ska veta att han är där ute.
Och jag har ett battle-scar i veka livet som jag helst hade velat vara utan men ändå är väldigt stolt över.
Och vi lever.

tisdag 20 september 2016

Sjukvård och sjukvårdstillit

Alltså, det här med sjukvård...
Det finns så mycket som är annorlunda här i Kenya och en del vet man inte riktigt var man ska börja att beskriva. Som sjukvård t.ex.
Men jag ska börja att skriva om sjukdomskunskap. I Sverige upplever jag att sjukdomskunskapen är väldigt god. Ja det är klart det finns ärthjärnor och vaccinationsmotståndare och flummare och så men generellt har folk rätt god grundkoll. Får ens barn prickar på kroppen och feber vet de flesta föräldrar vilka våra barnsjukdomar är, hostar man och snorar åker man inte till sjukhuset på stört utan kör lite huskurer och vilar. Även om man gärna VILL ha penicillin så vet man ju egentligen att förkylningar också kan vara virus. Gör det ont i höger magsida blir man lite nervös att det ska vara blindtarmen.
De flesta kenyaner har INGEN koll alls på några sjukdomar. När de blir snoriga tror de att de kanske måste operera bort sina tonsiller. Har de ont i magen kan de lika gärna ha cancer.
Deras symptombeskrivningar är märkliga och kan innehålla allt från kli i handen, blodig hosta till växtvärk.
Magsjuka är det absolut vanligaste symptomet man åker på i den subsahariska sjukdomsfloran. Det är vanligaste tecknet på en av de fyra standardsjukdomarna tyfus, malaria, dysenteri eller mask (I've had them all!).
Det här lär man sig ju rätt fort kan jag tycka. Så det är ju inte så meningsfullt att springa till sjukhuset hela tiden då all medicin är receptfri. Man kör en kombococktail med antiamöbakur och bredspektrumantibiotika helt på eget bevåg och checkar rumpan efter alternativa livsformer. Det är billigare och sparar kötid. Håller febern i sig får man toppa med antimalariamedel.
Men folk springer till sjukhuset HELA tiden. Folk sms-lånar eller går ihop i byarna för att kunna skicka en unge till sjukhus för standardsymptom HELA tiden. Har man pengar låter man gärna sitt barn läggas in på sjukhus bara för de har feber.

Det kenyanska folket sätter stor tilltro till såväl sin ordinarie sjukvård som till sin traditionella alternativmedicin med barktéer och märkliga tinkturer.

Och det trots att endast 20% av Kenyas befolkning har någon typ av betald sjukförsäkring, genom jobb eller privat. 35 miljoner kenyaner står utan betald sjukvård (bortsett från fri mödravård och vaccinationskampanjer).

Och även så trots att den kenyanska sjukvården verkligen fetsuger.
Jag har erfarenhet av både kenyansk privatvård (då svenska staten fortfarande betalade min sjukvård) och dess offentliga (som betalas av mitt kenyanska universitet). Jag går till sjukhus relativt ofta, jag vill inte paralyseras av nån inre parasit eller få nån permanentpsykos av nåt nytt malariautbrott. Sjukdomar här är läskiga och exotiska och inget jag vill ha om jag kan undvika det.
Men vården?
Jag kan räkna på mina fem fingrar de tillfällen en kenyansk doktor har undersökt mig eller mina barn. I nio fall av tio tittar de en inte ens i halsen/öronen, de lyssnar inte på hjärta och lungor, de klämmer en inte på magen. De låter en sköterska ta ens temp, utan att kompensera för att tempen tas i armhåla och inte analt så 35°C är vanlig temperatur, men det är 37°C också.
Har man magont tas blodprov för att utesluta amöbor och malaria. I övrigt skrivs standardmässigt ut bredspektrumantibiotika, antiamöbamedicin och kramplösande. Lite luftvidgande om man är förkyld.

Att bli inlagd på de offentliga sjukhusen är en mardröm från Dantes inferno. Tre till fyra patienter ligger bokstavligen i samma säng. Det finns olika medicinska avdelningar men man kan ändå hitta benbrottspatienter med TBC-patienter och AIDS-patienter i samma säng.
Den stora skillnaden mellan privat sjukvård och offentlig är att man betalar för att inte komma ut med fler sjukdomar än man kom in. Privata sjukhus är ren(are). De offentliga obeskrivligt smutsiga. Vi pratar lera, HIV-smittat blod och ingrott smuts.
Inom båda verksamheterna finns massor av medicinsk utrustning från allehanda biståndsprojekt: MRI, röntgen, ultraljud. Trots det känns diagnostiseringen minst sagt tveksam och interventionerna därefter. Dialys är t.ex en väldigt dyr insats som ofta erbjuds vid många odiagnostiserade tillstånd, i nåt som jag i bästa fall kan känna är nån nymodig variant av åderlåtning: byt ut det sjuka blodet så blir patienten bra.
Patientsäkerhet, tystnadsplikt och att inte prata över huvudet på patienten är rara företeelser inom den kenyanska sjukvården.
Arbetsetiken har också utvecklingspotential. Många läkare får heltidslön på det offentliga sjukhuset, jobbar där på förmiddagarna, remissar patienterna till de privata sjukhusen och jobbar där på eftermiddagarna. De har provision på medicin de skriver ut från läkemedelsbolag eller det egna apoteket (bara medicin utskriven av läkarna ingår om någon får sjukvården betald av arbetsgivare/försäkringsbolag).
När folk verkligen blir sjuka i nåt som är icke standardmässig sjukdom dör de oftast.
Är man rik flyger man till Dubai, Indien eller Storbritannien för att få riktig vård och kanske överleva.
Kanske är min intensivaste känsla av kenyansk sjukvård den att jag verkligen totalt saknar tillit till den. I Sverige är det ytterst sällan jag känner så (mödravården undantagen). Jag har flertalet svenska läkarvänner och kontakter på standby för second opinions också för mindre åkommor.
Jag är även fortfarande skriven i Sverige (helt lagligt och t.o.m ett måste eftersom jag äger en jordbruksfastighet). Och om jag eller mina barn verkligen behövde vård skulle vi vara hemma på nolltid.

lördag 27 augusti 2016

Tafs i samtalston

Nu ska jag vara lite autistiskt antifeministisk en liten stund. Problematisera det här med sexuella trakasserier lite. Kanske ge en inblick i ett annat tänkande som kanske inte nödvändigtvis är mindre logiskt, eller ens mer sexistiskt, bara annorlunda. Jag menar inte att vi måste se på sexuella trakasserier så här, jag tycker inte ens det är önskvärt, men det finns en nästan autistisk logik som jag uppskattar i det hela.

Vid de tillfällen då jag varit på nattklubb här i Kenya har jag blivit chockad över den råa sexuella stämning som rått där. Jodå, svenska nattklubbar är också köttmarknader, men inte i närheten av detta, ja, låt oss kalla det för vad det är: förspel. Det tafsas på bröst och rumpor, det juckas mot skrev och mycket av dansen är avancerat förspel, doggy style.

Första gången jag var där ställde sig en man och tryckte kuken mot min rumpa. Inte ens som lätt celibatskadad kändes det välkommet. Jag tittade på de kenyanska vännerna i mitt sällskap, de såg alla vad som hände, skrattade och fortsatte smutta på sina drinkar. Som då och då under min Kenyavistelse (eller låt oss vara ärliga: som då och då under hela mitt liv, oavsett var jag befunnit mig) kände jag mig förvirrad över kulturella regler. Och som alltid när jag inte förstår, eller tycker de sociala reglerna är dumma, så skiter jag högaktningsfullt i dem. Så trots att jag inte förstod varför mina vänner verkade okay med det som hände så smackade jag till killen över armen och bad honom att dra åt helvete. Han gick därifrån utan så mycket som ett höjt ögonbryn.
Tio minuter senare var hans semihöjda stång tillbaks mellan mina skinkor. Nu blev mitt sällskaps ögon svarta, de ryckte undan karln och tillkallade vakter, någon biffig "bouncer" som med lätthet lyfte ut mannen ifråga. Jag förstod ärligt talat inte vad skillnaden var. Så jag frågade.
Mitt sällskap är van vid mina konstiga frågor, min stundvis vita ignorans och oförmåga att smälta in och anamma lokala regler. De bästa av vännerna inser nog att det är sån jag är oavsett land, för andra är jag nog mest en hopplös mzungu (vit). Svaret blev:
- "Första gången var ju en fråga!? Man måste ju få fråga".
Man måste ju få fråga.

Ja, jag inser att för mer attraktiva människor än mig, eller människor med  mindre FUCK YOU-attityd än jag, kan det bli åt helvete för många "frågor" på en kväll.
Men efter det började jag märka de små, stundvis fjäderlätta nejen som uttrycktes där i baren och på dansgolvet. Män som backade en bit när kvinnor gned baken mot deras skrev, kvinnor som tog ett steg framåt från skreven som trycktes mot dem, händer som lugnt och stundvis liksom i samtalston lyftes från bröst eller rumpa.
Och det fanns en enkelhet i det här som på nåt sätt tilltalade mig.

Det här sker BARA på klubbarna. Utanför klubbarna nuddar inte ens gifta människor varandra. Unga människor kanske, möjligen håller hand.
Men på klubbarna frågar man. Påtagligt.
Men märk väl, att även här är ett nej alltid ett nej.

torsdag 18 augusti 2016

Vad är ett efternamn?

Efternamn är en av alla konstigheter i världen. I Sverige heter vi ju oftast som vår familj. Och vi har många son-namn som är enkla och logiska. Så är det ju inte överallt. I Nederländerna t.ex heter folk massa konstiga saker. Kanske har ni undrat varför? 

Min egen make heter Take Aanstoot - Ta Anstöt. Det är ett tämligen provocerande namn, särskilt på nätet, och mången gång har han anklagats för att fara under falskt namn i forumdiskussioner och för att vara ett "internettroll" Det är ett stående skämt i vår bekantskapskrets att mitt i en hetsig diskussion göra inlägg av typen:- Men vad heter du EGENTLIGEN?! 

Många nederländska efternamn har konstig betydelse, som "född naken"; "knöl"; "lillbajs"; "anstöt" eller liknande. Detta är i många fall ett tecken på ens förfäders rebelliska ådra. Eller en historisk tradition av trollning om ni så vill.
I början av 1800-talet när Napoleon ockuperat Nederländerna krävde han ordning och registrering, skattskrivning och efternamnsregistrering. Många nederländare saknade efternamn och i kön till registreringen mullrade missnöje, frustration och hat gentemot ockupationsmakten. Så när man nådde fram till registratorn med gåspennan så slängde man ur sig nån lustighet, perversitet eller ren oförskämdhet. På nederländska givetvis, vilket registratorn inte behärskade.
Så det är inte utan viss stolthet som jag bär namnet Aanstoot. Det var min makes farmors flicknamn och hon var en intensiv och cool kvinna som jag lätt kan föreställa mig kom från en lång tradition av förfäder som inte tog skit från nån.

Men den här bloggen ska ju fokusera på Kenya så konsekvensenligt kommer här en redogörelse av kenyanska efternamn.
Var min tanke.
Det har varit ett lite frustrerande område det här med efternamn eftersom jag hanterat en hel del klasslistor och tentaresultatfiler och dylikt sedan jag kom hit och folk tycks helt randomiserat skriva sina namn i olika ordning och med olika stavning och kombinationer på olika listor.
Så om jag inte tagit tag i detta tidigare så blev researchen för denna blogg i alla fall ett tillfälle att äntligen få svar.
Så, Kenya är ett mycket heterogent land som består av 30-40 olika folkstammar. De kan ha olika historisk bakgrund, ha olika språk, olika kultur och traditioner, olika hierarkier och olika politisk position. Vissa uppdelningar har lång tradition, vissa är politiskt baserade och rätt ologiska. Än idag är den egna triben det absolut mest centrala i det kenyanska samhället. Tribetillhörighet påverkar vad man röstar på, vad man äter, hur man lever, och vad man heter. I det moderna Kenya känns detta som en märklig anomali. Varför röstar folk på en idiot för att han är av rätt tribe? Varför anställer man inkompetenta människor på ett universitet utifrån tribe istället för kompetens? (<--- givetvis en helt retorisk fråga).
Så svaret på frågan om kenyanska efternamn blir att det inte finns ETT system, det finns många. Något centralt efternamnskrav finns inte. Vissa stammar saknar efternamn. Vissa stammar har klannamn för att undvika att man gifter sig med sin kusin, vissa stammar får nåt efternamnsliknande när man gifter sig, andra när man blir omskuren. Vissa tar en del av sin pappas förnamn som efternamn, men ens barn ärver inte det utan de tar en halva av sin fars (lite som att vi svenskar förr kallade oss Anders son men våra barn blev sin fars son). Vissa stammar heter det det står på födelsebeviset, andra får andra namn efter hand. Vissa namn måste godkännas av de äldste i stammen, eller fadern, farfadern eller bröderna.
I princip finns det fyra tillfällen i en kenyans liv då hens namn har generell officiell betydelse: när hen föds, när hen får sitt grundskolebetyg, när hen skriver in sig vid universitetet och när hen tar sin universitetsexamen. I alla dessa dokument registreras vanligen enbart två av de namn man eventuellt har. Vad som blir efternamn av dessa är ofta ganska godtyckligt och kan bero på om personen ifråga skrev sitt namn på rätt rad, om någon stavade fel, om någon annan fyllde i och stavade fel, eller dylikt. För stora avvikelser mellan de fyra dokumenten kan skapa byråkratiska problem så ibland väljer folk sina mest lättstavade namn som för och efternamn istället. 

Och var ens far en alkoholiserad drul kan man skita i att uppge hans namn. Eller helt låta bli att ta det namnet, eller välja att ta sin farbrors.
Blev ni klokare?
Nä. Inte jag heller.